Svensk parlamentarism mår inte bra

Vårens riksdagsröra saknar motsvarighet i modern tid och kan möjligen bara jämföras tiden då den unga demokratin vinglade fram med hoppande majoriteter för 100 år sedan.

I veckan var det ett år sedan Stefan Löfven röstades bort för att genast komma igen och Liberalerna lämnade januariavtalet. En redan svag regering blev ännu klenare när Magdalena Andersson tvingades köpa den partilösa Amineh Kakabavehs stöd för att kunna träda in som Löfvens efterträdare i november.

De senaste veckornas misstroendeförklaring, bromsad Nato-ansökan, pensionstjafs om någon hundralapp och extra budgetomröstning är knappast vad Sverige behöver, anser många, i en tid när demokratin står inför växande hot:

– Politiskt självskadebeteende, det är tragiskt. Jag trodde Natofrågan skulle ena, men det höll i en vecka, säger Lars Stjernkvist.

Han är en luttrad socialdemokrat som stridit i SSU, suttit två perioder i riksdagen, varit partisekreterare, kommunalråd hemma i Norrköping i 13 år och i veckan kommit ut med boken Å ena sidan. Där hyllar han vardagsgnetet då förnuftiga och pragmatiska politiker kompromissar och åstadkommer resultat. Nu är han orolig för att konflikterna helt tagit över:

– Politik är att åstadkomma resultat, men alltmer handlar om spelet. Vi har haft minst en mandatperiod som präglats av att vara en enda valrörelse med hårdnande debattklimat och tilltagande polarisering. Risken är stor att förtroendet för politiken skadas, men väljarna verkar ha ett fantastiskt tålamod.

Under arbetet med boken har Lars Stjernkvist funderat mycket på orsakerna och politikernas ansvar:

– Systemet har påverkats av en giftbägare med två ingredienser. Dels har vi ett mer mångfaldigt politiskt landskap i kombination med att vi förväntas ge glasklara besked i regeringsfrågan före valet. Om alla hoppas på orealistiska regeringsbildningar blir det svårt att skapa handlingskraftiga majoriteter. Dels blev migrationsfrågan en del av regeringsbildningen.

Stjernkvist menar att ytterkanterna stärktes och klimatet blev hårdare, att politiken fick en laddning som gjorde det svårt att förhålla sig rationellt. Han påpekar att våra nordiska grannar har likartade regler och snarlika partier utan att drabbas av samma parlamentariska kaos, men han nämner ockå en avgörande skillnad:

– I Sverige har Socialdemokraterna länge haft så stark ställning att de med stöd av vänstern kunnat regera med handlingskraft. Det har svetsat ihop oppositionen, men blockbildningen har skapat svaga regeringar efter Sverigedemokraternas inträde.

Han tror inte att riksdagen får någon tydlig majoritet som kan bilda en stark regering efter höstens val:

– Det mest effektiva vore att en majoritet var tvungen att stödja regeringsbildningen. Det skulle tvinga partierna att vara mer ödmjuka före valet och försiktiga med att slå fast vilka de inte kan samarbeta med.

Vår negativa parlamentarism, att en statsminister inte får ha en majoritet i riksdagen emot sig, underlättar bildandet av minoritetsregeringar. Efter valet 2018 utsågs Stefan Löfven med 115 ja-röster från S och MP, 153 nej från SD, M, KD och en C-ledamot och 77 nedlagda från C, L och V. Positiv parlamentarism, som Lars Stjernkvist efterlyser, skulle ge stabilare regering, men också mer makt åt mindre vågmästarpartier. Det skulle kräva grundlagsändring i regeringsformen och knappast hinna införas före 2030.

– Bättre vore kanske om budgetreglerna ändrades så att de inte kan luckras upp utan att oppositionen presenterade en alternativ lösning, säger han. Vi skapade stabila regler på 1990-talet, men partierna har hittat finurliga sätt att runda dem. Om S och M kunde göra upp om budgetregler, migrationspolitik, försvars- och säkerhetspolitik skulle det bli svårare för ytterkanterna att ställa till det, säger Lars Stjernkvist.

Vissa ändringar i riksdagsordningen kan omedelbart göras med kvalificerad majoritet, tre fjärdedelar av antalet röstande samt minst hälften av kammarens ledamöter. SD, M, C och S har 263 av 349 mandat vilket är 75,3 procent. Men det finns också spelrum för ändrad tillämpning i riksdagsstyrelsen där talmannen har initiativrätt.

Marja Lemne, som har varit hög statstjänsteman hela yrkeslivet, en tid lokalpolitiker (S), och doktorerat i statsvetenskap, ser brister i regelverket för hur landet styrs:

– Generellt har vi inte så detaljerad lagstiftning i Sverige. Det gör att praxis kan ändras utan att lagen behöver ändras. Maktspelet vi sett på senare år kan leda till att folk tappar respekten för politiken och dess institutioner. Förtroendet för politikerna är lätt att riva ner, men svårt att bygga upp.

Den partilösa tidigare vänsterpartisten Amineh Kakabaveh har utnyttjat sin ställning som vågmästare maximalt och det är helt i sin ordning, påpekar Marja Lemne:

– Att ledamöterna sitter på personliga mandat är en garanti för att partierna inte ska kunna rensa ut ledamöter som valts in på deras lista. Om de blivit inkryssade eller inte spelar i sammanhanget ingen roll.

Däremot anser hon att regelverket kunde stramas upp:

– Talmannen har utrymme att i riksdagsstyrelsen föreslå skärpningar av reglerna, till exempel om tidsgränser när man kan lägga fram förslag. Frågorna ska beredas och ledamöterna i utskotten ha möjlighet att sätta sig in förslagen. Annars reduceras de till vad moderaten Anne-Marie Pålsson döpte sin bok till: Knapptryckarkompaniet.

Med en minoritetsregering får utskotten större makt. Det avspeglas i antalet utskottsinitiativ, alltså egna förslag som en utskottsmajoritet skickar till kammaren. Enligt riksdagsordningen ska de användas varsamt och helst i enighet. Normalt brukar de vara ett dussin om året, men under riksdagen 2021/22 producerade de 15 utskotten 141 utskottsinitiativ, varav 50 beslutades och landade i riksdagen. Ofta används de i opinionssyfte utan förhoppning om konkreta resultat. Riksdagen kan då rikta ett tillkännagivande till regeringen, som i sin tur kan strunta blankt i frågan. Det värsta som kan hända är att ett statsråd får en knäpp på näsan av konstitutionsutskottet (KU).

Under årets riksdag överstiger antalet tillkännagivanden redan 300. Förra riksdagen var det 245. Som en jämförelse blev det bara ett tiotal om året under Fredrik Reinfeldts första regeringsperiod 2006–2010 då vi senast hade en majoritetsregering.

– Här saknas det formella sanktioner, konstaterar Torbjörn Bergman, professor i statsvetenskap vid Umeå universitet.

– Men tillkännagivanden är inte helt meningslösa eftersom de ger en signal om regeringens ställning. Lyckas man få en stabil majoritet minskar antalet snabbt.

Han tror inte att stora grundlagsreformer är en framkomlig väg mot bättre ordning i riksdagen:

– Majoritetsval i enmansvalkretsar är uteslutet eftersom de mindre partierna är emot. Vi ser en liten tendens i Europa mot positiv parlamentarism; Nederländerna har rört sig i den riktningen och Finland är exempel på ett land som infört det. Men jag tror inte att det blir några större lagändringar. Den senaste kom 2010 och sa att riksdagen ska pröva förtroendet för statsministern efter ett val, så att man inte bara kan regera vidare efter en förlust som Göran Persson gjorde 1998.

Torbjörn Bergman ser hellre att partierna frivilligt kommer överens om spelreglerna och grundbulten i regerandet är budgeten:

– Efter 90-talskrisen enades S och C om budgetlagens krav på ett sammanhållet budgetförfarande. Vi borde kanske gå tillbaka till det. Kravet på att regeringsbildaren ska kunna få igenom sin budget är dock svårt att lagfästa, påpekar Torbjörn Bergman:

– Tanken med den nuvarande ordningen för regeringsbildning var från början att särskilja regeringsmakten från policyfrågorna för att snabbt kunna bilda regering. Men i propositionen skrevs hänsyn till policyfrågor in. Dagens parlamentarism är därför närmaste en blandform som bidrar till det oklara läget. Mycket skulle dock vara vunnet om bara M och S kom överens om nya stabila budget- och voteringsregler.