Till minne av Liberalerna

Vem älskar Ture Königson?

När frågan var aktuell var svaret givet: ingen. Han var varvsarbetare från Göteborg, baptist och folkpartistisk riksdagsman. En ”arbetarliberal”. I början av femtiotalet, när han först hamnade i andra kammaren, fick han höra att han var klassförrädare. Mot slutet av femtiotalet, när han brutit partilinjen i pensionsfrågan, var han helt enkelt förrädare. Föremål för sin egen riksdagsgrupps förkastelsedom, sin partiledares stränga reprimand, ”en olycka för Folkpartiet i Göteborg”, enligt Göteborgs-Posten. Han petades från listorna i valet 1960.

Pensionsstriden handlade förstås om pensioner – skulle den magra grundpensionen drygas ut med en obligatorisk tilläggspension, ATP, eller med frivilliga försäkringar? – men också om mycket mer. Det var till dels en fortsättning på fyrtiotalets planhushållningsdebatt. Då hade Socialdemokraternas efterkrigsprogram, inspirerat av krigsekonomins förmenta rationalitet, pumpat ideologisk motstånd i borgerligheten och näringslivet. Bertil Ohlin, professor i nationalekonomi och nyvald ledare för Folkpartiet, tog marskalkstaven, stärkt av Friedrich Hayeks Vägen till träldom. Han fick bra betalt: i valet 1948 nästan fördubblade han Folkpartiets valresultat till 22,7 procent.

Socialdemokraternas planekonomiska vurm kom av sig.

Tio år senare behövdes en ny ideologisk stridsfråga och pensionerna anmälde sig. Det statliga obligatorium som Socialdemokraterna ville ha, med jättelika offentliga fonder som kanske skulle sluka det fria näringslivet, erbjöd en bra träffyta. Men det var något annat också. Det var hög tid för Bertil Ohlin att bli statsminister, såsom han borde vara.

Skulle det alls vara möjligt var det nödvändigt att bända loss Bondeförbundet från koalitionsregeringen, där det suttit sedan 1951. Det fanns ingen möjlighet för Bondeförbundet att sluta upp bakom Socialdemokraternas centralistiska pensionsobligatorium. Både Folkpartiet och Högerpartiet, som ville se avtal mellan arbetsmarknadens parter, låg närmare Socialdemokraterna än Bondeförbundet, som stod för den ”personliga frivilliglinjen”. Var och en skulle helt enkelt få spara till sin egen pension.

Det blev, efter mycket knorrande, folkomröstning. Och som ofta i Sverige blev det tre linjer och därför ett resultat som tillät alla att utnämna sig till segrare. Resultatet ledde till koalitionens upplösning, extraval skulle hållas och Bertil Ohlin hade vittring på statsministerposten.

Det vore fel att påstå att Ture Königson var ensam ansvarig för att Ohlin snuvades på priset. Ett större problem var att det ansågs alltför magstarkt, till och med för Bondeförbundet, att genast hoppa från en koalition till en annan. Ohlin fick aldrig ihop en samlad borgerlig front i pensionsfrågan eller regeringsfrågan. Men när den nya andrakammaren – med 115 röstberättigade ledamöter för partier som stödde Socialdemokraternas pensionsförslag och 115 ledamöter från partier som inte gjorde det – skulle säga sitt var det Königson som levererade örfilen. Han åberopade sitt samvete och lade ned sin röst. Tage Erlander kunde förklara att lottning i jämviktsriksdagen kunnat undvikas och att pensionsfrågan var löst till Socialdemokraternas fördel.

Man kan argumentera för att luften gick ur svensk borgerlighet den där dagen i maj 1959 och att borgerligheten inte lyckades hämta andan förrän vid fondstriden i början åttiotalet. Bertil Ohlins dröm att bli statsminister, som alltmer kommit att likna en otålig förväntan, dog. Folkpartiet, som hade förlorat väljare redan i extravalet 1958, kom aldrig över 20 procent igen.

Man kan också se pensionsstriden som ett miniatyrporträtt av Folkpartiet, dess styrkor, svagheter och karaktär.

Ture Königson agerade som en individ driven av samvete och förnuftsargument. Han kallade pensionsfrågan en ”rättfärdighetsfråga av första rang”. Han sade sig ha gått med i Folkpartiet sporrad av den socialliberalism som Bertil Ohlin förespråkade och antydde med det att han ensam höll fast vid den. Men han tryckte också på att det bara fanns ett utarbetat alternativ: Socialdemokraternas. Ohlin hade försökt, men misslyckats att samla en frivilliglinje. Det vore oförnuftigt att verka för inget, snarare än något, i en så viktig fråga.

I den liberala världen utanför riksdagsgruppen var Königson långt ifrån ensam. Den liberala Göteborgspressen var kluven, med Göteborgs-Posten på Ohlins sida, men Handels- och sjöfartstidningen på Königsons. Expressen förespråkade en uppgörelse med Socialdemokraterna. I Dagens Nyheter skrev giganten Herbert Tingsten ledare på ledare där han manade Folkpartiet att göra upp om en obligatorisk pension. Ohlins hållning betraktade Tingsten som ett ovärdigt taktiskt spel. Det gick så långt att Dagens Nyheter avstod från att rekommendera sina läsare att rösta på Folkpartiet i valet, ett oerhört steg som till sist ledde till Tingstens avgång.

Det talades mycket om kompromisser men i realiteten kunde Folkpartiet inte ens finna en kompromiss som samlade de egna skarorna. De två falangerna grävde sig i stället djupare ned där de stod, båda övertygade om att ha rätt.

Och vad skedde när pensionsbeslutet väl var taget?

Inte minst högerpressen gjorde sig lustig över att Folkpartiet och Ohlin, när omröstningen var avgjord, blixtsnabbt gillade läget och bytte fot till en hållning som var intill förväxling lik Ture Königsons. Tingsten skrev i sina memoarer: ”det var onekligen mycket behagligt att se, att den ståndpunkt som 1 juni 1958–14 maj 1959 av folkpartiets ledning och press kallades socialistisk, oliberal, förrädisk och mycket annat, efter den sistnämnda tidpunkten blev den korrekta och att angrepp mot pensionssystemet inom kort blev bevis på ett betänkligt, föga liberalt sinnelag.”

Det var en snabbkurs för den som ville förstå vad detta var för slags parti.

Den här artikeln är på sätt och vis också en upprepning. Dödsrunorna över Folkpartiet, sedan Liberalerna, har varit många, men i val har partiet alltid klarat sig, om än knappt. Det är först när man gräver en aning i hur de lyckats göra det, som svagheten blir uppenbar.

Bara 1,5 procent av väljarkåren var ”starkt övertygad” om att Liberalerna var deras parti i det senaste valet. Kring 42 procent av dem som röstade på Liberalerna angav att fyraprocentsspärren var ett starkt skäl att rösta på partiet. Alla dessa behöver förstås inte vara taktikröstare, ”lånade” av andra partier, men många var det. Bara sju procent av de väljare som röstade på Liberalerna gjorde det för att de tyckte att partiet skött sig bra på senare år. Över femtio procent bestämde sig för att rösta på Liberalerna under valdagen, eller den sista veckan före valet. Det fanns ingen sakfråga där partiet ansågs vara bäst.

Allt det där visar att Liberalerna inte bara är svaga i procent, utan även på mer grundläggande sätt. Och mycket litet tyder på att det som skett i den partipolitiska miljön sedan valet 2022 har varit till Liberalernas fördel. Kanske var den insikten ett skäl till att Johan Pehrson på måndagen tillkännagav att han lämnar ledarposten.

De som tidigare stödröstat på Liberalerna har huvudsakligen varit borgerliga väljare, men kan partiet räkna med det även i valet 2026?

Centerpartiets och Kristdemokraternas väljare har knappast anledning att vara så självsäkra att de kan rösta på ett annat parti av taktikskäl. Dessutom har Centerpartiet efter Alliansen sällat sig till det andra politiska blocket. Moderaterna har förstås ett intresse av att Liberalerna blir kvar i riksdagen. Men partiet slickar samtidigt såren efter att i förra valet ha förlorat positionen som andra största parti till Sverigedemokraterna. Ska Ulf Kristersson förhandla om regeringsmakten efter nästa val vill han göra det ur en styrkeposition. Hur många moderata sympatisörer är beredda att taktikrösta på Liberalerna, när varje procentenhet är viktig för det egna partiet?

Och till skillnad från den tid då Alliansen samlade de borgerliga partierna sitter Liberalerna nu i en regering där det största partiet – om än formellt utanför regeringen – betraktas som huvudmotståndare av många liberaler, en ståndpunkt som kvitteras av sverigedemokrater. Det vore en sensation om sverigedemokratiska sympatisörer stödröstade på Liberalerna. Annorlunda uttryckt: det kommer inte att ske.

Så visst, den här dödsrunan kan visa sig förhastad, som många tidigare. Men Liberalerna har aldrig legat riktigt så här illa till.

Fast innan vi hedrar partiets storhetsdagar och kriser, låt oss ägna några ord åt personerna bakom det. Låt oss minnas folkpartisterna.

Ett sätt att göra det är att påminna om några namn: Per Gahrton, Carl Tham, Hans Blix, Hadar Cars, Per Ahlmark, Ola Ullsten, Bo Könberg, Barbro Westerholm, Bengt Westerberg, Cecilia Malmström, Cecilia Wikström, Birgitta Ohlsson, Fredrik Malm, Erik Ullenhag. Visst finns där ett par-tre partibytare och olika personligheter, men också ett slags enhetligt folkpartistiskt fantomporträtt. En typ. Och typen finns faktiskt beskriven.

Statsvetaren Katarina Barrlings doktorsavhandling Partikulturer: kollektiva självbilder och normer i Sveriges riksdag har lite drygt 20 år på nacken, men fortfarande mycket att ge.

”Den som går in i ett parti”, skriver Barrling i inledningen, ”går samtidigt in i en grupp människor, vilka tillsammans tillägnat sig – ibland underordnat sig – ett sätt att betrakta sig själva och tillvaron, även med avseende på sådant som ligger vid sidan av idépolitiken. Partigruppen kännetecknas med andra ord inte bara av att den delar en viss ideologi, utan även av att den delar en viss kultur.”

Barrlings avhandling är ett försök att fånga de politiska partierna med antropologiska, snarare än med politiska penslar. De 53 personer som ställde upp som forskningsmaterial satt alla i Sveriges riksdag, men man kan anta att partiernas själv- och världsbilder – deras kultur – inte bara rör riksdagsledamöter, utan partiaktiva i stort och till och med partiernas väljare.

Så vem var folkpartisten-liberalen, i egna ögon?

Först och främst en förnuftig människa. Folkpartisten ansåg sig ha tillgång till en metod ”vilken korrekt tillämpad ger objektivt sanna svar”. Argumentation och kritisk prövning var verktygen. Saklighet och kunnighet stod i centrum och då framför allt i teoretisk form.

Folkpartisten berömde sig av att inte vara bunden till en viss klass eller ett visst intresse, utan till sina idéer. Övertygelsen om idéernas styrka och den liberala metodens kraft var stark.

Problemet, menade en av de folkpartister som Barrling talade med, var att folk utanför riksdagen inte visste hur ”pålitliga, goda, bra” folkpartisterna var. Skulle de förstå det vore opinionsläget ett annat: ”om alla svenskar kom på studiebesök till Riksdagen så skulle det vara 50 % folkpartister. Minst”, sade ledamoten.

Det kan låta högmodigt, men det hängde samman med övertygelsen om den metod som partiet använde sig av. I den starka tron på ”kritisk rationalitet” låg antagandet att alla rationella varelser borde kunna komma överens. Och eftersom den liberalism som folkpartisterna stod för per definition var rationell, skulle resultatet vara i enlighet med Folkpartiets idéer. Det skulle också överensstämma med det allmänna bästa. Det kunde helt enkelt inte finnas några målkonflikter mellan det allmänna bästa och liberal politik, förutsatt att man var trogen den kritiska rationaliteten.

Det fanns också bland folkpartisterna en övertygelse om att de var ”extremt kompetenta”. Sakkunskap var det centrala, till den grad att en av de intervjuade talade varmt om en kollega som ”aldrig brustit ut i osakligheter och värderingar”. Det var också en av riksdagens mest individualistiska partigrupper och den enda där ingen nämnde ”jantelagen” – du ska inte tro att du är något – som ett problem. Den enda gången saken nämndes var när en av folkpartisterna beskrev hur andra partiföreträdare såg dem:

”det finns en beundran för vår kunnighet (hos andra partier). Samtidigt finns det en jantelagshistoria: ’Ni kan ju så mycket …’, och dessutom attityden att skoja om det: ’Vet Bästerberg’”

Folkpartisterna medgav själva att deras sätt att bedriva politik – att ”vilja förklara och reda ut komplicerade resonemang genom att argumentera för och emot” – i mycket påminde om akademiskt tänkande. Det här var något partiets företrädare var stolta över. Men Barrling noterade en paradox:

”Även om det finns en öppenhet i sökandet efter sanning, så finns det på motsvarande sätt en rigiditet när man väl anser sig ha funnit den. Folkpartisten förväntar sig då att fjällen skall falla även från omgivningens ögon.”

Det var just den paradoxen som kortslöt partiet under pensionsstriden. Ture Königson utnyttjade sin liberala rätt att prova argumenten i en komplicerad fråga och fann att han hamnade på en annan plats än Bertil Ohlin. Herbert Tingsten och andra liberala opinionsbildare gjorde detsamma. Men fjällen föll varken från Ohlinfalangen eller Königsonfalangens ögon. I det läget – när rationella varelser inte kom överens utan fortsatte att vara oense – hade den folkpartistiska metoden inga svar.

En del av förklaringen till Folkpartiets övertygelse om att per definition representera det allmänna bästa låg i att partiet, ända sedan början, nästan alltid befunnit sig på rätt sida av historien. Svenska liberaler arbetade för näringsfrihet och frihandel, för demokrati, rättsstat och folkbildning. Senare för en generös välfärdsstat. Allt detta kom att inte bara bli allmänt accepterat, utan grundläggande principer. Ståndpunkter som satte ramarna för vad som ansågs vara anständigt inom politiken.

Varför skulle folkpartisterna tvivla på att deras metod företrädde allmänintresset och anständigheten, när erfarenheten – empirin, för att använda den akademiska termen – gav så starkt stöd för den tesen?

Men visst uppstod ett och annat problem på vägen.

Att regeringen under liberalen Staaff tvingades att avgå efter borggårdskrisen 1914 beskrivs fortfarande som den sista striden mellan gammal kungamakt och demokrati. På så sätt blir historien att Liberalerna förlorade slaget, men till sist vann kriget.

Det är en rimlig beskrivning. Men lika sant är att Liberalerna föll på att de motsatte sig upprustning, just när första världskriget var på väg att bryta ut. De såg det inte komma. De tvingades byta fot.

De var på rätt sida historien vad gällde demokratin, men knappast i sakfrågan som utlöste krisen.

Nästa problem som drabbade liberalerna var frågan om rusdrycker. En folkomröstning om rusdrycksförbud hölls 1922. De politiska partierna stod inte för kampanjerna, men nykterhetsrörelsen som till stora delar stod nära Liberalerna, var drivande. Sidan mot rusdrycksförbud vann knappt, men många liberaler gillade inte utgången. Resultatet blev en av dessa oöverbryggliga klyftor inom Liberalerna, där båda sidor ansåg sig ha fakta och argument på sin sida. Det blev partisplittring. De kulturellt radikala storstadsliberalerna och förbudsmotståndarna bildade Sveriges liberala parti. De religiöst anstrukna landsbygdsliberalerna som ville fortsätta att arbeta för rusdrycksförbud bildade Frisinnade folkpartiet.

Det var det senare, frisinnade partiet som organiserade majoriteten liberaler och som hade politiska framgångar med ledaren C G Ekman, den första kroppsarbetaren som blivit statsminister.

De båda liberala partierna återförenades 1934 i Folkpartiet. Ganska snart efter det började Bertil Ohlins idé om socialliberalism att bli partiets ledstjärna. Det var en ansats som kunde samla de kulturradikala storstadsliberalerna och de frisinnade. Folkpartiets två ursprung skulle då och då komma till ytan, men det blev den kulturradikala och akademiska liberalismen, som på trettiotalet torgfördes av en elit och minoritet, som blev partiets huvudfåra.

När Bertil Ohlin till sist avgick som partiledare sommaren 1967 gjorde han det en aning skakad och förnärmad över att en ny generation folkpartister utmanat och motarbetat honom. Partiets ungdomsförbund leddes då av Per Ahlmark, sedan av Ola Ullsten.

Den nya generationen folkpartister var inte partikulturellt väsensskild från den tidigare. Men de unga folkpartisternas kritiska rationalism ledde dem åt rakt motsatt håll från Ohlins kamp mot planekonomi och socialism. Det var i Folkpartiet som Per Gahrton, senare grundare av Miljöpartiet, formade sin världsåskådning. Det var också där som Carl Tham, från mitten av åttiotalet radikal socialdemokrat, länge verkade.

”Den vulgära antikommunismens tid är förbi i FPU och Liberala förbundet, och u-ländernas situation och möjlighet har alltmer kommit att analyseras i termer av imperialism och social revolution”, hette det i en ledare i tidskriften Liberal debatt 1970. Liberal debatt gavs ut av det Liberala studentförbundet, som hade bildats 1947 och då vände sig både mot socialism och konservatism. I skiftet mellan sextio- och sjuttiotal utvecklades förbundet åt ett helt annat håll. Först bytte Liberala studentförbundet namn till Frihetlig vänster och några månader senare till Frihetliga socialisters förbund. Liberal debatt bytte namn till Frihetlig socialistisk tidskrift och ägnade sig åt diskussioner om direktdemokrati och rådskommunism.

Mindre radikala delar av den liberala studentkåren nystartade till sist både förbundet och tidskriften under sina gamla namn, men det var en föraning om att den liberala metoden inte alltid gav det resultat som folkpartister förutsatte.

Det säger något om Folkpartiet att det blev den jämförelsevis okarismatiske Ola Ullsten som till sist blev partiets förste statsminister sedan trettiotalet, inte den starka personligheten Bertil Ohlin. Det säger också något om partiet att det inte fann det märkligt att ett parti som bara samlat elva procent i valet ensamt kunde bilda regering. De företrädde trots allt allmänintresset, oavsett valresultat.

Regeringen Ullsten var ett ettårigt mellanspel i den borgerliga regeringsperioden som inleddes efter valet 1976 och tog slut med den borgerliga valförlusten 1982. Inget av de tre borgerliga partierna klarade prövningen att regera utan stora problem.

Det vore orimligt att lägga ansvaret för oenigheten på Folkpartiet, men Folkpartiet var inte heller en sammanhållande kraft. Den första regeringen Fälldin föll när Moderaterna och Folkpartiet gjorde gemensam sak mot Centerpartiet i frågan om kärnkraften. Den andra regeringen Fälldin föll efter att den folkpartistiske budgetministern Rolf Wirtén förhandlat fram skatteuppgörelsen med Socialdemokraterna under ”den underbara natten”. Koalitionskamraterna i Moderaterna kördes över.

En av de många spänningarna i den borgerliga regeringen handlade egentligen om huruvida det fanns någon samlad borgerlighet. Moderaterna var inte lika oberörbara som Sverigedemokraterna skulle anses vara några decennier längre fram, men samarbetet med ”högern” fick ändå Centern och Folkpartiet att skruva på sig. De ansåg sig vara mittenpartier. Några år före den första borgerliga regeringens tillträde hade det som kallades ”mittensamverkan” gått så långt att de två partierna planerat att gå samman. Både Thorbjörn Fälldin och den dåvarande folkpartiledaren Gunnar Helén hade engagerat sig för saken. Det föll vintern 1973, när Centerns förtroenderåd sade nej. Motståndet i Folkpartiet var också utbrett och Per Ahlmark, som skulle ta över partiledarrollen efter Helén, hade hotat med partisplittring om samgåendet blev av.

Att det inte blev någon sammanslagning är inte så förvånande om man är bekant med Katarina Barrlings doktorsavhandling. De folkpartistiska riksdagsledamöternas beskrivning av Centern, konstaterar hon där, ”går sålunda helt mot folkpartigruppens egen självbild”. Men identiteten som mittenparti passade Folkpartiets självbild som ett parti obundet av intressen och klasstillhörighet, med kritisk rationalitet som ledstjärna. Det var en föreställning som skulle fortsätta att prägla partiets återstående liv. Då och då dök tanken på sammanslagning upp igen.

Valet 1982 blev en katastrof för Folkpartiet. Aldrig tidigare hade partiet fallit så lågt som till 5,9 procent och det var nästan en halvering av resultatet från 1979. Lösningen hette Bengt Westerberg.

Folkpartiets ledare har nästan undantagslöst varit goda representanter för den partikultur som Katarina Barrling beskriver, men på olika sätt.

Den utpräglat intellektuella Per Ahlmark, regelmässigt beskriven som ”briljant” av partikamrater, kunde knappast ha blivit partiledare i något annat parti än just Folkpartiet. Men Ahlmark exemplifierade också något inte alldeles ovanligt bland folkpartister: under den intellektuella och rationella ytan fanns starka känslor, ibland obearbetade. Ahlmark var ett exempel på att folkpartister i sin rationalism kunde framstå som blodlösa, men att känslorna ofta fanns där och kom till ytan, ibland explosivt, när interna eller externa konflikter lockade fram dem.

Ahlmarks efterträdare Ola Ullsten kallades som ung folkpartist ”coola Ola” och det var vid den tiden som han efter ett studiebesök i USA lät klä unga folkpartister i halmhatt, för att markera något slags livsglädje. Men om Ahlmark ibland kunde framstå som ett rov för starka känslor, förmedlade Ullsten inget av det slaget. Han var inte en karismatisk politiker, men en tydlig manifestation av partikulturen.

När Folkpartiet valde Bengt Westerberg till Ullstens efterträdare efter katastrofvalet 1982 gjorde de återigen en tvär vändning, för en av Westerbergs styrkor var just att ”gå igenom rutan” som det hade kommit att heta i takt med att TV blev allt viktigare. Han var också ett tydligt exempel på hur Folkpartiets kritiska rationalitet inte, som man skulle kunna tro, gjorde partiet immunt mot tidens trender. Snarare tvärtom.

Som ung var Bengt Westerberg radikal och vice ordförande i ungdomsförbundet under Per Gahrton. Han lämnade förbundsstyrelsen när Lars Leijonborg, som uppfattades som högerkandidat, besegrade Gahrton i ett val.

Som något äldre, när den nyliberala och marknadsliberala vågen börjat växa, skrev han i stället en instruktionsbok om hur den svenska statens utgifter kunde skäras ned med en tredjedel. Idén var inte alldeles olik den som Elon Musk torgför idag. Carl Bildt beskrev honom under den här fasen av hans politiska liv som ”strax till höger om hunnerhövdingen Attila”.

Som partiledare gjorde han sig känd för sin principfasta socialliberalism och försvar för välfärdsstaten. Han blev i det här skedet av sin politiska utveckling ihågkommen för att han vägrade att sitta i samma tv-soffa som populisten Ian Wachtmeister från Ny Demokrati.

Att förnuftet och sakargumenten var viktiga för Bengt Westerberg kan ingen tvivla på och själv skulle han säkert hävda att han hållit fast vid samma principer livet igenom. Men det illustrerar bara problemet som Folkpartiet hade att i bredare kretsar förklara att positioner som utifrån såg väldigt olika ut i själva verket följde ur samma logiska och principiella resonemang. Bengt Westerberg illustrerade åter problemet vid förra valet, då han lät meddela att han avsåg att rösta på Centern på grund av Liberalernas ”strategival”.

”När man alltid har stöttat ett parti och ska byta är det inte så lätt att veta vad man ska rösta på. Jag har tvekat mellan S, MP och C, så det har inte varit enkelt”, förklarade Westerberg.

Som nyvald partiledare kom Bengt Westerberg att personifiera ett fenomen som gynnat Folkpartiet/Liberalerna två gånger efter Bertil Ohlin: en valframgång klart knuten till partiledaren. Från katastrofresultatet på 5,9 procent mer än fördubblade partiet sitt stöd i valet 1985 till 14,2 procent: ”Westerbergeffekten”.

Nästan 20 år senare skulle den dåvarande partiledaren Lars Leijonborg prestera något liknande i valet 2002. Från uselt opinionsstöd lyckades Folkpartiet Liberalerna få 13,4 procent av rösterna, nästan tre gånger så mycket som i opinonsmätningarna några månader före valet. Leijonborg utnämndes till ”leijonkungen”. Partiets profilfråga i det här valet hade varit krav på språktester för medborgarskap.

Det för oss in på det som kom att bli Folkpartiet-Liberalernas sista och långdragna strid.

Åren kring sekelskiftet var händelserika för Folkpartiet, eller Folkpartiet liberalerna, som de kallade sig från och med 1990. I början av nittiotalet kom partiet överens med Socialdemokraterna om ”århundradets skattereform”. Strax därefter skrev Bengt Westerberg och moderatledaren Carl Bildt sitt gemensamma manifest Ny start för Sverige och deklarerade att de vill regera tillsammans. I regeringen Bildt bidrog partiet inte minst till den blocköverskridande pensionsreformen. Den var, till skillnad från den politiska ATP-striden, ett djupt teknokratiskt projekt och just därför något som passade den typiske folkpartisten Bo Könberg som hand i handske.

Men regeringsåren tärde på partiets opinionsstöd och när partiet i valet 1994 bara nådde till hälften av det resultat som det fått tack vare Westerbergeffekten, avgick Bengt Westerberg. Han hade redan i valrörelsen uttryckt intresse för att gå direkt från koalitionen med Moderaterna till en koalition med Socialdemokraterna. Samtal inleddes med Socialdemokraterna, men inget kom ut av dem. Det var just ett sådant direkt byte från en koalition till en annan som hade hindrat Bondeförbundet från att stödja Bertil Ohlin som statsminister i pensionsstriden, men för många folkpartister var just detta inget stort problem. De gick dit förnuftet ledde dem.

Det var också under de här åren som Sverige gick med i EU, efter en folkomröstning 1994. För Folkpartiet liberalerna var det en stor seger. Det gav också partiet en ny stjärna: den tidigare socialdemokraten Marit Paulsen. Men det kanske mest intressanta med Paulsen var att hon utstrålade något annat, mer jordnära och praktiskt, än den folkpartistiska kulturen. Det kunde tolkas som ett tecken på att partiet gick bäst när det erbjöd en annan framtoning än den traditionellt folkpartistiska.

Efter Westerbergs avgång fick partiet en tydligare borgerlig profil, först under ett kort mellanspel av Maria Leissner och sedan under Lars Leijonborg. Men det var inte en entydig förändring.

Efter valet 2002, då Leijonborg lyft partiet tack vare förslaget om språkkrav som hårt kritiserades som en flört med främlingsfientlighet, inledde Folkpartiet förhandlingar med Centern, Kristdemokraterna och Miljöpartiet för att bilda en mittenregering, utan Moderaterna. Av det blev inget, men ett par år senare, när den borgerliga Alliansen bildades, var det ändå Liberalerna som var minst entusiastiska. Fredrik Reinfeldt och Centerns Maud Olofsson drev på, Kristdemokraternas Göran Hägglund anslöt sig och först då bestämde sig Lars Leijonborg för att ställa sig bakom samarbetet.

”Ni ger mig inget val”, sade han.

Det var ingen enkel resa. Inte långt före valet 2006 hölls till exempel ett möte där Leijonborg och Olofsson inte kunde komma överens om kravet på språktest. Leijonborg var på väg att ge upp och lämna mötet – kanske med ödesdigra konsekvenser för Alliansen – när centerns Anna-Karin Hatt fick honom att stanna. Leijonborg själv skrev senare i sina memoarer Kris och framgång att han plågades under regeringstiden av att Fredrik Reinfeldt spelade ut de andra partierna mot varandra.

Folkpartiet-Liberalerna hade kanske blivit borgerligare i teorin och i idéer, men den borgerliga koalitionspraktiken var svårsmält.

När Katarina Barrling dokumenterade hur andra partiföreträdares såg på den folkpartistiska partikulturen fanns en frustration över att folkpartister framstod som både ”flexibla” och ”oresonliga”. De kunde förbluffande fort byta lojaliteter, samtidigt kunde de vara helt ovilliga att göra några sista små justeringar för att uppnå en kompromiss. Det temat återkom, både i regeringen Bildt och regeringarna Reinfeldt.

En ledtråd finns i Barrlings avhandling, när hon diskuterar den folkpartistiska synen på kompromisser. De sågs inte så mycket som resultatet av en förhandling, där man ger och tar, utan som en oundviklig, gemensam sanning som man nådde genom rationell argumentation: ”När så väl är gjort, kommer kompromissen heller inte uppfattas som en eftergift utan som den för alla parter bästa lösningen”.

Folkpartiet liberalerna var ett parti som insåg det rationella i att kompromissa, men vars rationalistiska syn på kompromissens natur gjorde kompromisser svårsmälta. När Sverigedemokraterna började växa och förändrade den partipolitiska spelplanen blev detta ett allt större problem. Och då utbröt den stora oredan bland liberalerna.

Man kan beskriva Lars Leijonborgs krav på språktester i valrörelsen 2002 som en första manifestation av den inre oro som skulle prägla Folkpartiet-Liberalerna under partiets sista år.

Klyftan beskrevs ofta gå mellan socialliberaler och ”kravliberaler”, men det var både en djupare och mer komplicerad konflikt än så. Det visades inte minst i partiets hantering av Decemberöverenskommelsen 2014 och Januariavtalet 2019. De var båda försök att hålla de växande Sverigedemokraterna borta från makten. För Liberalerna – som 2015 strök Folkpartiet i namnet i ett försök att bli tydligare – var det nya partiet manifestationen av allt de vände sig mot. ”Högerpopulismen” gick rakt på tvärs med hela den liberala partikulturen.

Men problemen var flera. Ett var att de blocköverskridande pakterna i praktiken innebar att oppositionen lovade att inte opponera på effektivaste sätt. Ett annat var att Sverigedemokraterna fortsatte växa. Ett tredje att aversionen mot högerpopulismen inom delar av partiet var så stark att varje förslag som syftade till att hantera den utmaning som Sverigedemokraterna utgjorde, möttes av misstänksamhet.

Diskussionen hade funnits där åtminstone sedan kravet på språktester 2002, men nu blev den mer infekterad än någonsin. Liksom i pensionsfrågan var stora delar av den liberala pressen inte ett stöd, utan ettriga fiender. I denna huvudsakliga interna strid förlorade partiet vyn över samhället utanför. De främsta problemen med Decemberavtalet och Januariöverenskommelsen var trots allt dels att uppgörelserna var dömda att haverera, eftersom de var politiskt omöjliga, dels att de problem som Sverigedemokraterna använde som språngbräda för sin politik var verkliga.

Jan Björklund, som också räknades som ”kravliberal”, hade tagit över partiledarskapet 2007. Med bara 5,4 procent av rösterna i valet 2014 ifrågasattes hans position, men han omvaldes ändå. Det innebar inte att lugnet lägrade sig. Birgitta Ohlsson utmanade Björklund 2017, driven av att partiledaren försiktigt öppnat dörren på glänt för Sverigedemokraterna. Striden blir mycket infekterad, även om Ohlssons chanser att vinna aldrig var stora.

När Jan Björklund två år senare avgick var såren fortfarande öppna. Valet av Nyamko Sabuni som hans efterträdare hoppades en del skulle sätta punkt för striderna, men hon accepterades aldrig av hela partiet och hennes tid i toppen blev kort. Johan Pehrson tog över. Med Tidöavtalet blev tonen i den interna striden något annorlunda: ilskenheten blandades med ett slags sorgsen uppgivenhet. Ett par år in i mandatperioden blev beskeden om namnkunniga liberaler som sökte sig någon annanstans tätare. Till sist klev till och med partiledaren av.

Motvilligheten gick som en röd tråd under dessa tio eller till och med tjugo år av interna strider, hopp mellan olika positioner och gradvisa förflyttningar. Från folkpartistiskt-liberalt håll beskrevs det ofta som en kamp mot farliga, yttre krafter, men motvilligheten och det faktum att kämpaglöden så ofta vändes inåt visar något mer.

Det Folkpartiet-Liberalerna ägnade sina sista år åt var i praktiken en kamp med sin egen partikultur. Partiet befann sig plötsligt i en värld där rationella människor kunde komma till helt olika slutsatser. Inte ens inom det egna partiet fungerade längre den liberala metoden. Den kritiska rationalismen splittrade, snarare än skapade en naturlig samling kring allmänintresset.

Den egna partikulturen gav inga verktyg för att ta sig förbi det här hindret. I stället permanentade den och förvärrade problemet. Men om partiet gav upp tron på sin metod – kärnan i partikulturen – vad var det då att vara folkpartist?

Folkpartiet-Liberalerna hade kommit till vägs ände.

***

Läs även: Liberalernas olidliga velande

Läs även: Drömmen om den stora koalitionen