Timbrospöket som satte skräck i (S): Så tog tankesmedjorna makten över ordet

De lånade en bil av någon, fyllde den med folk och bensin och tog sikte på Stockholm. Fem unga män på väg från Norrköping till Stockholm. Alla som såg dem trodde nog att de skulle festa, gå på klubb och ragga brudar. Men inte alls.

Efter 16 mil skulle de tråckla sig in i Stockholms innerstad, parkera bilen någonstans och leta upp sitt slutmål: Timbros Market corner på Birger Jarlsgatan 6B.

De hade sparat pengar från sommarjobbet och spenderade en hel del av dem, där den dagen 1987, på uppbygglig nyliberal litteratur: Robert Nozicks »Anarcy, state and utopia«, Ludwig von Mises »Human action« eller Karl Poppers »The open society and it´s enemies«. Och lite annat gott och blandat. Henri Lepages »I morgon kapitalism« hade de redan prickat av.

Det var Anders Borg som organiserade det hela. Kanske hjälpt av Sven Otto Littorin, båda östgötar och flera år senare finansminister och arbetsmarknadsminister i den första Alliansregeringen efter valet 2006. Anders Hultin var nog med också ­– har de för sig. Han som skulle bli sakkunnig hos Per Unckel fem år senare och få en nyckelroll i friskolereformen.

Det var även Borgs idé att bilda Det alternativa samhällets sällskap. De samlades i Muf-lokalen och alla möjliga professorer och tänkare tog sig till Norrköping för att diskutera nyliberalismen med brådmogna unga, mestadels män.

De skapade ett slags »Mini-Timbro«, en liten tankesmedja vid Bråvikens strand.

Den italienske författaren Luigi Pirandello skrev 1921 pjäsen »Sex roller söker en författare«. Skådespelarna står på scenen, rollerna är givna liksom sammanhanget, men dramatikern har inte skrivit färdigt manus. Så vilka är replikerna och hur agerar de när de saknar manus?

»Det är de politiska estradörernas tid«, skrev Lars Engqvist i en ledare i S-tidningen Aktuellt i politiken i september förra året. Han återkom nyligen till estradörens »sökande efter ett budskap för att få plats på en scen«.

Om politikerna blir alltmer estradörer kräver det en försörjningskedja där andra står för manus, regi och anvisningar – och erbjuder en scen.

Politikerna och deras omedelbara omgivning är alltmer inriktade på att agera på det som händer här och nu, det dagsaktuella. Allt ska gå snabbt, de ska kommentera, reagera och agera, inte tänka efter eller sova på saken. Det framtidsinriktade och långsiktiga får överlämnas åt någon annan.

De politiska partierna har allt färre (och äldre) medlemmar. På pappret har de runt 250 000 medlemmar, men i realiteten är endast 60 000–70 000 aktiva.

– Jag har jobbat i Regeringskansliet, först på 70-talet och runt millennieskiftet. Förändringen var att tempot var högre, det var ett starkare medialt tryck och så kom EU:s roll in. I praktiken spenderar ett statsråd en dag per vecka i Bryssel. Ett stort antal faktorer gör politiken väldigt utifrånstyrd. Och Socialdemokraterna är nu ett mindre parti, tidigare fanns en bredare partiorganisation som erbjöd mötesplatser, säger Anne-Marie Lindgren, ledande S-ideolog, som för 20 år sedan ledde en S-tankesmedja.

– Det var delvis också ett skäl till att man satsade på smedjor i arbetarrörelsen. En känsla av att man behöver ett organ som förstår politik, men är lite frikopplat från det dagliga. Som kan se saker lite mer ur ett helikopterperspektiv, berättar Lindgren.

Hon pekar också på att utredningsväsendet länge fungerade som tankesmedjor. De var relativt fristående, men kopplade till hur politiken formades. Till utredningarna knöts experter och akademiker som gavs hyfsat fritt utrymme, och fick gott om tid på sig. Men i dag ska utredningar gå snabbt och görs av en eller några få personer.

– Under många år var LO-ekonomerna deras tankesmedja, och fackförbunden hade starka utredningsavdelningar. På 50-talet skapade LO-ekonomerna Gösta Rehn och Rudolf Meidner den aktiva arbetsmarknadspolitiken. Och de, liksom Clas­-Erik Odhner, spelade en ledande roll, även om det inte var så många aktörer på banan då, säger Anne-Marie Lindgren.

I princip kan en tankesmedja i dag vara ett hemmabygge och hobbyprojekt som i princip kostar 0 kronor och drivs på Facebook

[caption id="attachment_636328" align="alignnone" width="991"] Socialdemokraterna har sin kursgård, Bommersvik.[/caption]

Så var formas idéerna i dag om det som inte handlar om här och nu?

»Alla partier med självaktning bör ha en kursgård. Först med en egen tankesmedja blir partiet något att verkligen räkna med«, skrev Dagens Nyheters Magdalena Ribbing 1992. Sant då. Sant till 50 procent nu.

Kursgårdarna kan vi stryka. Flera partier fick aldrig råd eller möjlighet att skaffa en kursgård. Det blev för dyrt att hålla ordning på fastigheten och att ha personal. Intresset från icke-politiska kunder att ordna konferens på till exempel Centerpartiets kursgård Mem i Östergötland var ringa. Så partiet sålde gården.

Jo, S och SSU:s mytomspunna Bommersvik finns kvar liksom Vänsterpartiets Syninge, som dock är lite mer av gör-det-själv. Svenska bolaget Sovjetfilm AB lär ha stått för köpeskillingen när gården skaffades 1964.

Men tankesmedjorna frodas, tröskeln att starta en sådan har med digitala och sociala media sänkts rejält. I princip kan en tankesmedja i dag vara ett hemmabygge och hobbyprojekt som i princip kostar 0 kronor och drivs på Facebook.

Och så finns det de stora eller lite större. Timbro förstås, de svenska tankesmedjorna urmoder, som funnits i 42 år. Som blev så betydelsefull som mötesplats och idésmedja att vänstern länge var närmast besatt av ett slags Timbrospöke. Timbro sågs som en politisk urkraft som kunde uppträda i vilket tillstånd och form som helst och som ägde magiska krafter. Näst intill politisk trolldom – tänkte vänstern.

Spöket besatt också en enorm förmåga att plocka av näringslivet pengar. När Timbro demoniserades som mest påstod Dala-Demokraten att arbetsgivarsidans kampanjmaskineri hade kostat sammanlagt 40 miljarder (!) kronor.

Vänstern var paralyserad av Timbrospöket. Man satte upp höga trösklar för att göra något själv. Pengar fanns, men gick till annat; ombudsmän, konferenser eller kanske kursgårdar. Idéer om hur man egentligen smider och av vad var en annan tröskel.

Fast i ett tidigare systembolag i hörnan Kocksgatan och Södermannagatan på Söder i Stockholm satt på tidigt 90-tal två unga män i en frilansgrupp som tyckte de hade en idé om något som kunde bli vänsterns svar på Timbro: Per Wirtén, med placering mellan liberalerna och socialdemokratin och med koppling till frireligiösa rörelser från föräldrahemmet, och Håkan A Bengtsson, som kom från arbetarrörelsen och SSU-leden i Halland och just hade lämnat redaktörskapet för ungdomsförbundets idétidskrift Tvärdrag.

Håkan A Bengtsson var trött på Timbros medvind. Folkhemmet skulle ut och nyliberalismen knackade på. Idédebatten blomstrade runt Timbro, men från vänsterhåll var det tyst. S och V hade bokförlag, men de var avsomnande. De liberala tidningarna dominerade både vad gäller debatt och i storlek.

Tiden på Tvärdrag hade gett Bengtsson en publicistisk grund, men det behövdes idéer också. Men inte bara, dessutom behövdes en plats för utrymme att vårda och lyfta idédebatten utan partipiskor och utan lojaliteter.

– Det var någon slags övertro på den fria marknaden som skulle lösa alla problem åt oss. Då var det en stark vind åt det nyliberala hållet. Timbro hade en höjdpunkt och det var stora förändringar i samhället som vi fortfarande lever med. Det fanns ett tomrum som vi försökte fylla.

Per Wirtén hade läst Foucault, Håkan A Bengtsson hade läst Karleby – högtflygande frihetsbegrepp och socialismen inför verkligheten i en konstellation. De båda började skissa och planera och drog in andra i förberedelserna. Göran Greider förstås, Stig-Björn Ljunggren, Nina Lekander, Ylva Johansson (nu EU-kommissionär) och Ann-Sofie »Soffan« Hermansson.

Grunden skulle finnas i en samhällsinriktad tidskrift med ett signalerande namn. En dyster ung man som senare blev poet, hade invändningar mot de flesta förslag. Och idén om ett slags kontaktannonser för vänsterfolk avvisades bryskt: Inte seriöst!

Det blev Arena till slut. Politikens, kulturens och idéernas Arena. För så skulle det vara: Fritt och öppet. Okontrollerat.

30 år senare behövs smedjor som Arenagruppen mer än någonsin, tycker Håkan A Bengtsson. Det är också därför han tror att positionerna har  flyttats fram för smedjor som Tiden och Fores. Idédebatten är inte längre lika levande i partierna. Det är färre som vågar sticka ut och riskminimeringen dominerar dagordningen Partiledarna är så uppe i det dagspolitiska att det inte längre ges utrymme till idédebatt. Kanske finns inte tiden längre.

Estradörerna behöver regissörer. Politiken styrs i så hög grad av talepunkternas tyranni, som Bengtsson menar ofta styr politikernas offentliga framträdanden.

– Politikerna i dag är så rädda för att göra misstag. Om utgångspunkten när man uppträder är att man vinner om man inte gör bort sig blir det ganska tråkigt. Rollen för fria ledarskribenter eller tankesmedjor blir då att de får säga vad politikerna inte kan, vill eller vågar säga. Det är inte riktigt bra för politiken i längden.

Det är därför personer som Håkan A Bengtsson själv, Daniel Suhonen och Tidens Payam Moula syns och hörs så mycket nu, tror han. Socialdemokraterna hinner inte med det arbetet själva. Särskilt inte när man styr i minoritet med liberaler som själva haft liberala tankesmedjor.

»Arena startade i en tid då den nyliberala världsbilden tycktes hegemonisk. Arena blev ett forum för ett annat perspektiv och en ny progressiv idédebatt och en plattform för nya diskussioner och vidgade perspektiv«, skrev Håkan A Bengtsson, en av grundarna, i en återblick på 24 år i tidningens sista nummer 2017.

Samma sak igen. För det var vänsterns övertag i idédebatten som fick dåvarande Saf, Svenska Arbetsgivareföreningen (i dag Svenskt Näringsliv), att på 70-talet dra i gång en intensiv satsning på opinionsbildning, på mötesplatser och idéskapande.

* * *

I hela USA lär det finnas runt 2 000 tankesmedjor

Kvarteren norr om Vita huset och öster om kongressen i Washington DC vimlar av smedjor. På Massachusetts avenue mellan Dupont circle och Stanton park finns fler tankesmedjor än något annat land ens kan drömma om. I hela USA lär det finnas runt 2 000 tankesmedjor.

Om K Street är (eller snarare var) lobbygatan, där strategierna för hur politiker skulle övertygas om att ta steg i en viss riktning, är det på Massachusettsavenue det hela börjar idémässigt. Här ligger Heritage foundation, American enterprice institute, Brookings, Cato institute, Carnegie och Peterson institute, för att nämna några.

Mäktiga institutioner som påverkar mycket?

– Ja, alldeles säkert. Det är därför de finns till. För att påverka opinion och beslutsfattare. Tankesmedjorna har intresse av att definiera problemen och vad som behöver belysas. En stor del handlar om kunskapsinhämtning och att sprida kunskapen vidare, säger Christina Garsten, professor i socialantropologi, som har studerat smedjorna och beskrivit smedjorna som »politiska plogar«.

– Smedjorna blir en länk mellan forskning, politik och affärsintressen. De medlar mellan olika sfärer. De skjuter fram vissa frågor för politisk diskussion och så småningom beslut. Men de har ett tydligare politiskt intresse än forskningen har. Politikerna har själva inte tid och resurser att gräva på djupet, de är tvungna att i vissa lägen lita på andra. Det blir en typ av politisk outsourcing, säger Christina Garsten.

Åren 1985–87 bodde Janerik Larsson i USA. Han hade med sig ett uppdrag: Lär dig hur tankesmedjor arbetar! Han hade sedan 1980 varit chefredaktör för Saf-tidningen, när Safs informationschef Sture Eskilsson en dag bad om ett samtal.

– Sture Eskilsson sa till mig: »Jag går i pension 1990. Du kommer sannolikt att efterträda mig« – vilket var en överraskning för mig. Och han fortsatte: »Jag vill att du åker till Washington några år och lär dig mer om hur tankesmedjorna arbetar.«

Larsson återvände till Sverige 1987 och blev sedan Safs informationschef fram till 1995. Om Sture Eskilsson var den som förde de politiska tanke­smedjorna till Sverige, var det Janerik Larsson som lotsade dem till nästa nivå. Han har beskrivits som »den dolde mästaren i frihetlig opinionsbildning«. I dag är han rådgivare till Stiftelsen Fritt näringsliv, som bekostar Timbro.

– Den stora starten för tankesmedjorna som fenomen i USA och Storbritannien var liberala och konservativa människors reaktion på 60-talet och tidiga 70-talet mot en samhällsdebatt som var dominerad av vänstern. Då sökte man en idépolitisk bas för likatänkande och för att skapa gehör i media, vetenskap och politik för andra idéer än de då dominerande, säger Janerik Larsson.

Tidsandan var en helt annan än i dag. Vänsterns dominans i debatten hade sin motsvarighet ända in i barnböckerna:

»Bosse kom till en fabrik, direktören var så rik.

På fabriken gjordes krafs, bjäfs och snask och annat tjafs.

Fastän ingen sånt behöver, tjänar direktören klöver.«

(Ur »Vad Bosse fick se« av Thomas och Anna-Clara Tidholm, 1971).

Men högersidan var trots allt inte först med smedjor. I Storbritannien bildades Fabian society redan 1884; smedjan kom före partiets, Labours, bildande. Och i Tyskland grundades Friedrich Ebert stiftung (FES) 1925, som ett slags kombinerad tankesmedja, utrednings- och internationellt institut. I Tyskland går en del av partistödet till partismedjorna, och FES har en omfattande internationell förgrening, med bland annat kontor i Stockholm och en rad andra länder.

* * *

[caption id="attachment_636329" align="alignnone" width="991"] Dick Erixon.[/caption]

Både Socialdemokraterna och LO är försvagade i dag. Makten uppifrån är inte så stark

Knappt hade det vänsterdominerade Arena­gänget dragit i gång 1993 förrän Centerrörelsen kallade sig manad att dra i gång en tankesmedja. Partiledningen gav uppdraget till två akademiker, Mikael Peterson och Dick Erixon: Se till att få fart på idédebatten!

Dick Erixon förklarade att det inte kändes så bra när han hade börjat på statsvetenskapliga fakulteten eftersom han inte kunde hitta en enda bok där centerideologin satt spår. Paret startade Nerthus, som tagit sitt namn av en fornnordisk gudinna vars vagn drogs av kor. Men det tog sig aldrig riktigt. (Dick Erixon lämnade häromåret C och gick till SD, där han leder partiets nättidning Samtiden.)

Millennieskiften är i sig magiska; en möjlig vändpunkt. 2000 började både Arenas mer renodlade idésmedja Agora (nu Arena Idé) och den mer S- och ABF-kontrollerade Arbetarrörelsens tankesmedja att se en anledning att ta upp kampen med den då 22 år gamla tankesmedjan Timbro.

Kampen mot Timbrospöket?

– Det har alltid varit min uppfattning att det finns ett Timbrokomplex. Den kom vid rätt tidpunkt då vi hade en framväxt av nyliberalismen. Mycket hade kommit ändå, men inte lika organiserat. Men under de åren gick vi från en vänstervåg till nyliberal och konservativ våg, säger Anne-Marie Lindgren, som höll i starten av Arbetarrörelsens tankesmedja (i dag Tankesmedjan Tiden).

– Jag tyckte själv Timbro drog i gång spännande debatter och de återintroducerade de politiska seminarierna. De skapade mötesplatser och samlade människor med samma idémässiga tillhörighet. Det behövde inte leda till direkta beslut. Partier är ofta väldigt formaliserade. Det kan hämma tänkandet.

Men betydelsen av Timbro överdrevs?

– De var inte betydelselösa, men det var inte Timbro som skapade högervågen. De kunde rida på en våg och bidra till den. Men i arbetarrörelsen fanns föreställningen att Timbro byggde upp allt, anser Anne-Marie Lindgren.

Och Janerik Larsson menar att Timbro drog fördel av bilden som gavs av andra. Att uppfattas som middle-of-the-road skulle inte varit bra.

– Du fick lättare medieaccess och lättare genomslag. I min bok – den första som Timbro gav ut, »Samtal om Sveriges framtid«, 1979 – lanserades lafferkurvan av Jan Carlzon, som senare blev SAS-chef. Den fick ett jättegenomslag. Från S-håll rasade man över påståendet att vi skulle ha nått maximalt skattetryck och att intäkterna skulle gå ner om skatterna höjdes.

– Jag tror att det faktum att Timbro varit lite vid sidan av etablissemanget, utanför det i borgerliga kretsar politiskt korrekta, har varit en fördel. Att kunna ge ut böcker som ingen annars skulle ge ut och se till att liberala och konservativa klassiker gavs ut, säger Janerik Larsson.

Konkurrens är bra, har det stått i otaliga böcker utgivna av Timbro. Och konkurrens på idémarknaden är också bra, menar Janerik Larsson.

– Arena tycker jag hela tiden haft ett bra spår, nu har de fått konkurrens av både Katalys och Tiden. Också i det här sammanhanget är konkurrens bra. Men det tog tid för vänstersidan att samla sig.

– Både Socialdemokraterna och LO är försvagade i dag. Makten uppifrån är inte så stark. Det finns en friskare och mer spännande debatt till vänster än det funnits på länge. Den var tidigare så politiskt styrd och kontrollerad. Det här hade inte kunnat hända när Göran Persson var partiordförande, säger han.

Martin Ådahl har aldrig varit en person som vilar på hanen. I dag är han ekonomisk-politisk talesperson för Centerpartiet, men tidigare har han både startat det här magasinet, Fokus, och dragit i gång den gröna liberala tankesmedjan Fores 2007.  Smedjan kallar sig obunden men startades och har långsiktig finansiering i de pengar som partiet fick när det sålde bolaget Centertidningar för 1,8 miljarder kronor.

Timbro var en bred kyrka för hela borgerligheten. Fores är mer Martin Ådahlsk. Det är ingen slump att Fores gav ut en bok om att avskaffa Arbetsförmedlingen flera år innan Ådahl själv drev igenom en sådan reform i regeringsförhandlingarna inför januariavtalet.

Nu kliver Ulrica Schenström in som vd för smedjan Fores. Kanske är det symtomatiskt för den nya tidens splittrade borgerlighet. Hon som var i den innersta kretsen av Moderaterna när Nya Moderaterna lanserades och Alliansen sjösattes börjar nu ägna sig åt större frågor än de dagliga. Hon delar Håkan A Bengtssons bild att partierna numera inte hinner med att tänka längre än någon dag framåt.

– Den dagen Daniel Suhonen och jag får bråka och debattera i tv kring en reform och inte kring ett spel där vi nästan alltid håller med varandra blir jag väldigt glad.

Större frågor får inte plats längre. Ingen hinner bry sig om vilka skattereformer som partierna vill genomföra utanman koncentrerar sig på om Ulf Kristersson vill avsätta Stefan Löfven eller att Nyamko Sabuni svarar otydligt om huruvida januariavtalet ska rivas upp.

Ulrica Schenström minns hur det var när de satt med Nya Moderaterna. Utan längre tidsperspektiv hade ingenting funkat för dem. Reformer, jobbskatteavdrag och stora förändringar är en sak, men effekterna ser man inte på flera år. Om partierna knappt har något idéarbete eller några utredningsgrupper i gång kommer samhället inte heller förändras så som man vill, säger hon.

Då får Fores, Tiden, Timbro och resten av gänget ägna sig åt idéarbetet i stället.

Är det för lite av idéer i partierna?

– Ja. Det borde ske även i politiken, men jag tror inte politiken har den förmågan, även om den borde ha det.

* * *

De politiska ungdomsförbunden har generellt tappat, medelåldern där är låg, med i huvudsak gymnasister

I en flerårig studie granskade Christina Garsten, Bo Rothstein och Stefan Svallfors de »policyprofessionella i svensk politik«. Det redovisades i boken »Makt utan mandat« 2015.

Författarna räknade då med att det handlar om 2 000 till 2 500 personer som har en stark påverkan i politiken, men som inte är folkvalda utan själva sökt sig till eller handplockats till sina positioner.

De jobbar som politiska rådgivare och sakkunniga i Regeringskansliet, kommuner och regioner, på partikanslier, i intresseorganisationerna, på pr- och konsultbyråer och i tankesmedjorna. Och det är en yrkeskår i tillväxt med lysande framtidsutsikter, trots att ingen arbetsförmedling upptäckt det.

– Ja, gissningsvis är de fler i dag. Politiken är en ganska trång och tuff arena, men det är en relativt sett lockande yrkesväg för en yngre generation som vill arbeta samhällsorienterat och politiskt, säger Christina Garsten.

Vägen in i denna värld är för de allra flesta att bli aktiva i de politiska ungdoms- eller studentförbunden. Där finns också en stor del av skolningen i att bli en policyprofessionell. Förbunden ordnar kurser; i S-leden finns Bommersviksakademin och nystartade Tiden Akademi, i Timbrosfären finns Stureakademin.

– Politiken blir mer och mer professionaliserad. De politiska ungdomsförbunden har generellt tappat, medelåldern där är låg, med i huvudsak gymnasister. Men samtidigt har studentförbundens roll ökat. Och partierna betonar mer vikten av akademisk utbildning, även när de anställer, säger Anne-Marie Lindgren.

Politiken har också blivit mer medialiserad och det gäller tankesmedjorna också och är centralt för deras genomslag.

– De flesta finns i nära relation till medier, i något av ett beroendeförhållande. Smedjorna behöver medierna för att nå ut. De har en beredskap att hela tiden plocka fram material eller en tyckare till en viss fråga. Redaktionerna vet vem man ska ringa. En hel del av de som arbetar på smedjorna är skolade i att förmedla komplexa material på ett helt annat sätt än forskare, säger Christina Garsten.

Även i skärningspunkten mellan medier och politik är smedjorna och deras tidningar en plantskola. I tidningar som numera nedlagda Tvärdrag, Liberal Debatt, Arena, Neo, Smedjan eller Svensk Linje har många blivande ledarskribenter och krönikörer skrivit sina första texter.

* * *

Alla ska ha en kursgård och en tankesmedja, hette det 1992. Och efter tio år som riksdagsparti är Sverigedemokraterna på väg att bygga sin smedja, Oikos.

– SD har ett stort behov av att göra något annat än att driva migrationspolitik, men det borde de göra i partiet. Det är lite förbluffande med ett så stort fokus på Mattias Karlsson och hans tankesmedja som ju knappt finns. Det ser fint ut i opinionen men det ser svagare ut än man kan tro och det kan inte Oikos råda bot på, säger Janerik Larsson.

– De borde skaffa sig politik på fler områden. Men det kan vara så att partiledaren själv inte är intresserad av annat än migrationspolitik. Han har markerat ett betydande ointresse för allt annat. Efter valet 2022 skulle man på ett eller annat sätt kunna ingå som stödparti till en borgerlig regering, men då krävs det andra takter än vad Åkesson visat. Han verkar trött.

Alla tillskott på idéträdet väcker trots allt nyfikenhet hos andra som har varit med och planterat de tidiga skotten och sett dem växa.

– Jag är nyfiken på Oikos, de har knutit till sig folk som inte är partimedlemmar. Och en idékonservativ debatt är på allvar på gång nu. Det är något utöver den invandringskritiska debatten. Deras väljare är de mest oroliga, mest kritiska, känner mest misstro mot eliterna. Gänget runt Åkesson har anammat Rudolf Kjelléns tankar om nationen som organism som vuxit genom århundranden med en egen karaktär.

– Ja, SD är egentligen ett identitetspolitiskt parti – fast det handlar om svensk identitet, säger Anne-Marie Lindgren.

Och på kuppen fick den nyblivne smeden Mattias Karlsson i mars komma och diskutera »Varför konservatism?« på Timbro. Nu ända inne i finrummet.

* * *

FAKTA: Personerna inom tankesmedjorna

Sture Eskilsson kom till Saf som ekonom 1957  och 1968 till den nya avdelningen för samhällskontakt. Där han fick Saf-styrelsens uppdrag att agera mot vänstervridningen i opinionen. 1970 blev han informationsdirektör i Saf och lade 1971 fram den PM om opinionsbildning som sedan dess är mytomspunnen. Styrelseordförande i tankesmedjan Timbro från starten 1978 till 1998.

Janerik Larsson. En nyckel för Timbros framväxande och framgångar. I dag rådgivare, men en liberal maktspelare i det fördolda som lotsat borgerlighetens idéarbete framåt.

Mats Svegfors. Hamnade via Lunds universitet och Fria Moderata Studentförbundet i ekonomidepartementet under Fälldin och blev senare chefredaktör för Svenska Dagbladet. På senare år vd för Sveriges Radio. Fortfarande en tung röst i borgerligheten och med i M:s idégrupp: can’ t do with him, can’t do without him.

Anne-Marie Lindgren. S chefsideolog. Skrev tal åt Ingvar Carlsson, och skrev tillsammans med Carlsson: »Vad är Socialdemokrati?«, som är S ledartefakt, utgiven i decennier. Grundade Arbetarrörelsens tanke­smedja och medförfattare till partiprogram sedan 70-talet och framåt.

Tomas Gür. Verkat inom borgerligheten sedan 90-talet och jobbade på näringsdepartementet under regeringen Bildt, samt i Ja till EU-kampanjen. Medverkat som kolumnist på SvD:s ledarsida och suttit som styrelseordförande för stiftelsen Kvartal. Hans Facebooksida är samlingspunkt för den inomborgerliga debatten och han för ofta diskussioner med gamla ministrar om borgerlighetens framtid.

Daniel Suhonen. Kallar sig själv för S politiska gren och driver tankesmedjan Katalys och är strategen bakom Reformisterna. Har varit redaktör för SSU-tidningen Tvärdrag och för Tiden. Högljudd vänsterdebattör, måttligt förtjust i konkurrenten Tiden och har enligt uppgift ett Olof Palme-altare hemma i lägenheten. Hade täta band med Håkan Juholt.

Sofia Nerbrand. Började som liberal ledarskribent på DN men blev snabbt chefredaktör för Liberal Debatt och senare för det liberala samhällsmagasinet Neo. Hon har varit ordförande för Bertin Ohlin-institutet och chefsstrateg för styret i Region Skåne. Styrelseledamot i Fores.

Johan Norberg. Liberal röst som hittade sin plattform via Timbro. Enligt sig själv är han »europeisk liberal«, enligt sina kritiker bara »nyliberal«. En röst för globalisering. Knuten till den amerikanska libertarianska tankesmedjan Cato Institute. Även syntliberal som tillsammans med andra varit mecenat åt Johan Kinde från Lustans lakejer.

Dick Erixon. Med bak­grund på Timbro och inom Centern gjorde han senare en resa högerut via det kortlivade partiet Fria Listan och blev 2016 chefredaktör för SD:s nättidning Samtiden. Skolad debattör som är så nära intellektuell SD kan komma och SD-rösti »Godmorgon världen!«-panelen.

Payam Moula. Östgötamarxist född i Norrköping, filosof som forskat på KTH och även jobbat i regeringskansliet. När Daniel Färm gör defensivarbetet på Tiden står Moula för offensiven och attacken. Stora tankar om S framtid och stort hår.

Göran Greider. Slog igenom när han intervjuade Göran Persson om arbetarförfattare i Kommunalarbetaren och skrev bok om Rudolf Meidner. Smider mest på ledarplats och i studion, diktar ibland, och är någon som hela vänstern (och högern) måste förhålla sig till. Sörmlänning från Perssons Vingåker som blev dalmas.

Marika Lindgren-Åsbrink. Bokstavligt talat sin mammas dotter (se Anne-Marie Lindgren), har lärt »rörelsen« betydelsen av »inget är så praktiskt som en god teori«. Utrett jämlikhet åt LO, varit rådgivare hos Ardalan Shekarabi, och pennan i flera programgrupper. Redaktör för boken om »Kanslihushögern«. I veckan utnämnd till chefsutredare hos S.

Sakine Madon. Politisk chefredaktör på UNT, tidigare VLT och Norran. Bakgrund i Luf och Liberal Debatt. Åsiktsmaskin som både höger och vänster känner att de (alltid) måste ha koll på oavsett i vilken form hon än levererar.

Martin Ådahl. Förkroppsligade i smyg Stureplanscentern som redaktör och en av grundarna av tidningen Fokus, tills han startade Fores. Hade tidigt Maud och Annies öra, ekonomist som tycker att penningpolitik och Riksbanken är de vackraste ord som finns, och som själv jobbat »på banken«.

Lisa Pelling. Arena­smed från Uppsala som varit SSU:are sedan barnsben. Brodern Erik styr Uppsala kommun som S-råd. Har studerat och doktorerat i Wien och jobbat på UD. Mest synlig utåt av Arenasmederna och tidigare på smedjan Global utmaning.

Mattias Karlsson. Tidigare gruppledare för SD och en i »de fyras gäng«. Blev körkarl tidigt för SD:s riktning (ihop med Åkesson) men körklar sent (tog körkort häromåret).

Mattias Svensson. Ultraliberal som »radikaliserats« mot mitten. Tidigt in i Neo- och Timbrokretsar, men har sedan dess hoppat in på DN:s ledarredaktion. Orsakade läsarstorm som Metrokolumnist genom orden »Skog gör sig bäst som morgontidning«, men nu något av en miljömjukis.

LÄS OCKSÅ: Från 22 till 0 tidningar: Socialdemokraternas stora misslyckande som medieägare