Är det här slutet för Torypartiet?

Det är värre – mycket värre – än 1997. Då frustade Tony Blair, 43 år gammal och utan ett enda grått hår, John Major i nacken. Ingen trodde att Tories hade en chans, frågan var i stället hur stor majoritet New Labour skulle få i underhuset: mycket stor, eller gigantisk? Hela 75 torykandidater tog ut förlusten i förskott och meddelade att de inte tänkte ställa upp till omval.  

När förra veckan nådde sitt slut – fyra dagar efter att premiärminister Rishi Sunak stått i ösregnet utanför 10 Downing Street och överraskat sitt eget parti genom att utlysa val den fjärde juli – hade 78 konservativa parlamentsledamöter meddelat att de lämnar walk-over. När ni läser detta är de antagligen fler. 

Det är inga nollor som bestämt sig för att kapitulera. En del av dem, som den ledande euroskeptikern Bill Cash, 84, John Redwood, 72, och kanske också den förra premiärministern Theresa May, 67, kan på goda grunder hävda att de gjort sitt. Men namn som Michael Gove, Andrea Leadsom, Dominic Raab, Kwasi Kwarteng, och Ben Wallace – alla storspelare och flera av dem tidigare kandidater till partiledarposten – kan knappast åberopa ålderssvaghet. 

En del av dem meddelade redan innan Sunak fastslog valdatumet att de inte skulle ställa upp för omval. Vissa tyngs av skandaler eller personliga problem. Men det är den kommande brakförlusten som föranleder folkvandringen. 

Efter valet 1997 hade Tories inte en enda ledamot från Wales eller Skottland i underhuset. Partiet förlorade 178 mandat, medan Labour vann 146, vilket gav en Labourmajoritet på 179 mandat, den största någonsin. Prognoserna inför valet den fjärde juli sätter sannolikheten för en Labourmajoritet till mellan 99 och 100 procent. Labour ligger på ungefär samma nivåer som 1997, det vill säga strax under 45 procent, medan Tories ligger ungefär tio procentenheter lägre än 1997, runt 23 procent. Labour kan komma att få fler än 400 mandat, enligt prognoserna, medan Tories har svårt att ta sig över 150. 

Sunak har just lett sitt parti genom en annan stor valförlust. I lokalvalen i början av maj förlorade partiet drygt 470 mandat och behöll makten i bara sex av 107 lokalfullmäktige. Det var det sämsta resultatet sedan året före Blairs valvinst, 1996. 

Rishi Sunak driver en valkampanj som alldeles säkert kommer att sluta med hans egen politiska död. Hans första utspel var ett löfte att återinföra värnplikten, i något slags försök till patriotisk mobilisering. Frågan om det också är slutet för Torypartiet hörs inte längre bara från skadeglada Labourföreträdare. Men det avgörande för framtiden kommer antagligen inte att vara likheterna, utan det som skiljer dagens situation från den 1997. 

Vid storförlusten 1997 var Torypartiet splittrat i två, ungefär lika stora delar, där inställningen till det brittiska medlemskapet i EU var skiljelinjen. Efter Brexit är partiets kris svårare att överblicka och därför svårare att ana en lösning på. Boris Johnson gav 2019 partiet den största valsegern sedan Thatcher. Det var inte bara en fråga om mandat, utan om att Tories till sist lyckades slå hål på den så kallade röda muren – givna Labourfästen – i norra England. Det var en strategisk seger av stora mått, men Johnson var oförmögen att förvalta den. Hans fiasko som premiärminister följdes av Liz Truss rekordkorta sju veckor vid makten. Rishi Sunak lyckades återge partiet något av en köl, men utan övertygande politiskt program. Det är som om partiet, efter Brexit, inte längre vet vad det är till för. Lägg till det den utdragna och plågsamma uppvisningen i kaotisk och amatörmässig statsförvaltning. 

Johnsons valvinst 2019 berodde delvis på hans personliga popularitet, nu vänd i sin motsats, delvis på att EU-kritiska laboursympatisörer kände sig undanskuffade. Men framför allt var det en valframgång som berodde på att Labourpartiet gjort sig omöjligt bland väljarna. En radikal falang hade tagit makten i partiet och tillsatt kufen Jeremy Corbyn. Keir Starmers främsta uppgift sedan han tillträdde för drygt fyra år sedan har varit att städa upp och baxa partiet mot något slags mitt igen. Men den kommande storsegern för Labour påminner mer om Johnsons framgång 2019 än Blairs 1997: Starmers starkaste kort är huvudmotståndarens hopplöshet, inte ett entusiastiskt och starkt reformprogram. 

Den vanligaste gissningen om vad som kommer att ske efter valet är att båda partier kommer att få kämpa mot sina egna ytterkantsföreträdare. De radikala Labourföreträdarna ligger någorlunda lågt i väntan på valvinsten, men kommer inte att göra det med en rekordmajoritet för Labour. Torypartiet, å sin sida, visar få tecken på att efter Sunak välja mitten framför ytterkanten. Splittringen inom tories flyttade delvis ut ur partiet när det parti som nu kallas Reform UK sög upp de mest högerradikala. Inom Labour har något liknande skett: såväl Jeremy Corbyn som den långvariga bråkstaken George Galloway, båda uteslutna ur Labour, kandiderar mot Labour. Med en stor majoritet kommer Starmers problem inte att bli akuta i närtid, men det är trots allt inte ett enat parti med starkt självförtroende, på det sätt New Labour var, som han leder. 

För Tories, däremot, har krisen varit akut i åratal. Även om partiet flera gånger lyckats ta sig tillbaka från vildmarken växer tvivlet på att det är möjligt den här gången. Det talas nu om möjligheten att bilda ett nytt parti, kanske med en kärna av mittenpolitiker från Tories och Labour i allians. Konservativa lokalpolitiker som tidigare i maj förlorade sina mandat prövar tanken relativt öppet. Snart kan de få sällskap av tidigare parlamentsledamöter, som antingen valt att inte ställa upp, eller kommer att röstas bort. 

Det brittiska valsystemet röjer inte väg för nya partier, men ibland händer det. En massiv Labourvinst i sommar skulle kunna vara en första glimt av ett nytt politiskt landskap i Storbritannien. 

***

Läs även: De brittiska väljarna har fått nog – av allt

Läs även: Sju svåra år – del ett