Trots önskemål – storkoalition mellan M och S otrolig

Ulrica Schenström, en gång statssekreterare hos Fredrik Reinfeldt och då (2007) nummer 17 på Fokus lista över de mest inflytelserika svenskarna, är numera vd på tankesmedjan Fores. Den kallar sig grön, liberal och partipolitiskt obunden, men Centerpartiet är enskilt största finansiär.

Inför Moderaternas arbetsstämma förra helgen intervjuades Ulrica Schenström i Dagens Nyheter och kastade blicken mot Tyskland:

– Det absolut viktigaste man kan lära sig av Angela Merkel är att det går att regera utan att ta stöd av vare sig vänster- eller högerkanten.

Tanken om en storkoalition mellan socialdemokrater och moderater är liksom av en händelse också den som Annie Lööf ofta återkommer till. I tolv av sexton år regerade Angela Merkels kristdemokrater tillsammans med Socialdemokraterna. Varför skulle det inte gå i Sverige?

Det är något av en maktpolitisk gåta varför Centerpartiet och Centerpartiet närstående nästan är ensamma om att återkomma till den här idén. Att aktivt förespråka en koalition som garanterat skulle göra det egna partiet maktlöst, är en udda strategi. Men det är ändå kuriosa. Det verkligt intressanta är om idén om en svensk storkoalition har någon som helst bäring på verkligheten. Den enda gången det skett stod Hitler och Stalin för dörren, men historien ger inte alltid bästa vägledning.

Fram till sekelskiftet låg Socialdemokraterna kring eller över 40 procent av rösterna. Det var lättare att bygga majoriteter i riksdagen. När väljarstödet började dala knöt Göran Persson Miljöpartiet till Socialdemokraterna. Det hjälpte bara ett tag. När Sverigedemokraterna började växa, hamnade vi i den oklara situation vi är i i dag. 

Historien är inte till mycket ledning.

Centern och dess närstående är inte alldeles ensamma om att tro på en storkoalition. Dagens Nyheter, tidigare skeptisk, har blivit mer positiv. Statsvetaren Leif Lewin skrev i somras, efter misstroendeomröstningen mot Stefan Löfven, att Sverige antingen behöver göra om valordningen för att få fram ett tydligare tvåpartisystem, eller bilda en storkoalition. Lewin bedömde det förra som omöjligt och det senare som önskvärt.

Men bara för att något är önskvärt eller logiskt blir det inte verklighet.   

Senast idén om en storkoalition diskuterades bredare var inför och efter valet 2018, men trots att den nya regeringen inte kunde tillträda förrän i slutet av januari, fördes aldrig några verkliga diskussioner om en storkoalition. Utanför Centerpartiet verkade idén som mest levande i näringslivet och andra kretsar med bristfällig förståelse för hur politiken fungerar.

På Moderaternas arbetsstämma gjordes inga som helst ouvertyrer för en storkoalition. Tvärtom bad Ulf Kristersson uttryckligen Socialdemokratiska väljare att »låna honom« deras röster: det är i politiska sammanhang en krigsförklaring. Och inför den socialdemokratiska partikongressen pekar allt på en rörelse vänsterut och ett fortsatt tal om Moderaterna som delar av ett »blåbrunt block«.

Den tyska storkoalitionen byggde på en historisk skräck för politisk oreda, på att en tysk regeringsbildare, till skillnad från en svensk, måste ha majoritetens aktiva stöd i parlamentet och på att de två stora tyska partierna var mer jämspelta än de två svenska. Koalitioner av det här slaget kan man inte bara resonera sig fram till. De vilar också på traditioner, historiska erfarenheter och annat svårpåverkat.

Det finns förstås en brasklapp: vad som är möjligt och omöjligt ser ofta väldigt olika ut före och efter ett allmänt val. Men i just det avseendet kan historien ändå ge viss ledning: hur mycket besvärligare än 2018 kan regeringsbildningen bli?