Trump har inget som Putin vill ha

Historiskt har de rysk/sovjetisk-amerikanska relationerna nästan alltid varit som sämst under demokratiska presidenter i Vita huset. Bland det första första Harry Truman gjorde som president i april 1945 – då andra världskriget fortfarande pågick - var att skälla ut Sovjets utrikesminister Vjatjeslav Molotov: Sovjet, menade Truman, hade svikit löftena om demokrati och självständighet åt de länder som Röda armén hade befriat från nazismen. Det var också med Truman vid rodret som Koreakriget bröt ut. Under John Kennedy inträffade Kubakrisen då hela världen höll andan och med Lyndon Johnson engagerade sig USA djupt i inbördeskriget i Vietnam. Jimmy Carters hårda fokus på mänskliga rättigheter fick honom att agera hårt mot Sovjets invasion av Afghanistan och ledde till  bojkotten av Moskva-OS 1980. 

De ryska ledarna har under hela 1900-talet alltid känt sig tryggare med republikanska presidenter, som ofta hellre talat om vapenmakt och paritet än om mjukare värden. De stora överenskommelserna om strategiska kärnvapen kom under republikanerna Nixon (Salt 1, 1972) och George Bush den äldre (Start 1, 1991). Helsingforsavtalet om fred och samarbete i Europa tecknades 1975, under Gerald Ford medan Reagan och Gorbatjov inledde en helt ny era i relationen mellan länderna genom sitt möte i Reykjavik 1986. Demokratiska presidenters ständiga prat om demokrati och mänskliga rättigheter har alltid varit ett otrevligt samtalsämne för Kreml.  

Och här är det sannolikt att Trump blir en rätt normal republikansk president, som inte kommer att tramsa om sådant som mänskliga rättigheter, HBTQ och genusfrågor. Enligt Washington Post har Donald Trump redan talat med Putin och därvid ”påmint honom om USA:s ansenliga militära närvaro i Europa”. Trump talar gärna om att han som ingen annan visat sig ”tuff” mot ryssarna. Och det är en tuffhet som passar Kreml. Vare sig det forna Sovjet eller dagens Ryssland har något riktigt bra motmedel mot demokraternas människorättsfokus. Men kanoner mot kanoner, kärnvapenparitet – perfekt.  

Ryska medier har i flera månader inför valet i USA lyft fram att Trump på inget sätt skulle gynna Rysslands intressen som president. Talet om att ”fixa fred på ett dygn” beskrivs som löjeväckande – det enda som skulle skapa fred i Ukraina är, skriver ryska tidningar, Ukrainas fullständiga underkastelse enligt Putins krav. Alltså att staten Ukraina utplånas och blir en del av Ryssland. Att gå med på något mindre ligger inte i Putins intressen – däremot vill han gärna nå någon form av vapenstillestånd som skulle frysa konflikten, precis som alla de andra konflikter som Ryssland har iscensatt i sina grannländer. I Moldavien pågår en sådan frusen konflikt sedan 1993; I Georgien har två frusna konflikter pågått sedan 1993 respektive 2008. Putin vill inte ha fred i några av dessa fall; allt handlar om att hålla konflikten vid liv, men till så låga kostnader som möjligt.  

Det Kreml kan tänkas uppskatta med Donald Trump är att han talar om nationella intressen på ett sätt som låter rimligt i det ryska politiska språket. Internationella relationer handlar inte om folkrätt och människors värdighet, utan om vilka deals man kan uppnå med andra ledare. Relationerna till Kina, Ryssland, Europa handlar om relationerna till Xi, Putin och, ja – vem ringer man till om man vill prata med Europa?, som Henry Kissinger ska ha undrat. 

Det här är ett språk som Putin förstår. Det finns ingen som sympati mellan Putin och Trump, men det finns en samsyn om att Riktiga Karlar kan skaka hand och träffa avtal. Och hela den ryska utrikespolitiken går ut på att omvärlden ska uppfatta Putin som en riktig karl som man just kan göra överenskommelser med.  

För åtta år sedan, 2016, applåderade det ryska parlamentet stående efter nyheten om Trumps valseger. Rysslands största dagstidning publicerade en krönika av den rysk-svenske konspirationsteoretikern Israel Shamir (tidigare Jöran Jermas) som beskrev segern som ett fiasko för världens alla skugghärskare, ”Zions vise, eller vad man nu vill kalla dem”. Valet var en seger för proletariatet; som slutat tro på de lögnaktiga medierna. Kanske fanns det 2016 fantasier i Moskva om att Trump och Putin verkligen skulle uppträda som de två männen som styr världen. Den ryska statsledningen föreställde sig nog också att det var just tack vare påverkansoperationer i USA - manipulation av sociala medier, dataintrång et cetera - som ”deras” Trump vann valet den gången.  

Men Trump visade sig inte alls vara så foglig som Rysslands ledare hade hoppats och den här gången är entusiasmen betydligt mindre i Moskva. Det är inte Trump som är Kremls hopp; kanske finns det rentav risker med Trump som kanske inte är lika beredd att lyssna på modererande röster som Biden. Joe Biden har ända sedan februari 2022 villkorat militär hjälp till Ukraina med ett förbud om att använda de avancerade vapensystemen mot ryskt territorium. Elakt formulerat har Biden säkrat det ryska luftrummet där Rysslands eget luftförsvar varit otillräckligt. Tidigare i veckan kom dock uppgifter om att USA kommer att lätta på det förbudet, som svar på att nordkoreanska trupper nu sätts in på rysk sida i kriget.  

Ryska statsaktörer har lagt stora resurser på att angripa det offentliga samtalet och hela valsystemet i USA. I september publicerade USA:s utrikesdepartement en rapport som visade hur bland annat den ryska statliga TV-kanalen RT har betalat influencers i USA för att driva gäck med det demokratiska partiet och hela det politiska systemet. Misstro och splittring. RT:s chef, Margarita Simonjan, erkände villigt att hennes kanal gjort det den anklagades för: ”och mer därtill!”  

Kremls syfte med påverkanskampanjerna under valkampanjen 2024 var aldrig att ta Trump till Vita huset – målet var kaos och oreda. 

Många av dem som nu nominerats för centrala uppdrag i USA:s tillträdande administration har uttryck öppet Ukrainafientliga åsikter och talat om att Ryssland har rätt till rimliga säkerhetsfärer runt sina gränser. Rysk statlig TV uppgav redan för två år sedan att Donald Trumps förslag till chef för hela den nationella underrättelseverksamheten, Tulsi Gabbard, var en rysk agent. Att hon uttryckt ”förståelse” för Rysslands krig är naturligtvis urbota dumt, men det gör henne inte automatiskt till en rysk agent. Fast vem kan lita på henne när till och med ryssarna själva erkänner att hon är deras ”vän”. 

Det Kreml vill uppnå är ett splittrat och inåtvänt USA. Gärna plågat av politiska experiment, en revolutionär stämning, tystade medier och en tystnadskultur inom den centrala ledningen.  

***

Läs även: Putin tänker uppfostra ryssarna

Läs även: Därför behöver inte den ryska ekonomin fungera bra