Ulf och Birgitta – politikens radarpar

När Moderata Ungdomsförbundets firade 70-årsjubileum 2004 fick dess tidigare ordförande Ulf Kristersson frågan vad Muf har betytt för honom: 

– Ja, en fru först och främst. Utan att skämta kan jag väl säga att det är det mest bestående intrycket. 

Birgitta Ed var 15 och Ulf Kristersson 19 år när de i början av åttiotalet träffades i MUF:s alltid livliga Sörmlandsdistrikt. I intervjuer har hon berättat att hon "fick tjata jättelänge" för att de skulle bli ett par. Men sommaren 1987 förlovade de sig i New York och hösten 1991 – några veckor efter att han för första gången hade kommit in i riksdagen – stod bröllopet i Strängnäs domkyrka. 

I jubileumsboken när MUF firade 80 år breddade Kristersson svaret: "…ett högtidligare och lika sant svar hade varit: Vänner som i många år och i de mest skiftande situationer i livet har betytt och fortfarande betyder oerhört mycket för mig." 

Den här artikeln handlar om Ulf & Birgitta. Och om hur de i flera decennier har varit samlande gestalter för en moderat, delvis även borgerlig, generation politiker och opinionsbildare. Det har för all del funnits några i samma generation som ogillat dem. Men tillsammans har paret format en brokig skara som nu delvis finns i, men framför allt utanför, den regering som Kristersson leder. För artikeln har jag pratat med flera av dem som har varit kärnan eller rört sig i utkanten av detta nätverk. Och för transparensen vill jag påpeka att jag också ingår i det. 

Lärjungarna har kommit och gått. Distansen har varierat. Ibland har det funnits jobbrelationer bakom. I många fall har det bara varit en idégemenskap. Ett flitigt socialt umgänge med paret har endast några haft. 

Av Kristerssons nära allierade har hustrun nog varit den allra närmaste, alltså även som oskiljaktig politisk partner. Ett riktigt politiskt power couple. Men utan att de egentligen professionellt har jobbat sida vid sida. Båda har byggt karriärer på olika – om än näraliggande – håll. Han inte utan att ha tagit ett par smällar på vägen. Hon länge med det uttalade målet att tjäna mer pengar än sin man, men samtidigt ständigt grubblande över ett annat kall som hon till slut följde. 

Ulf Kristersson och kompisen Henrik Landerholm gick på S:t Eskils gymnasium i Eskilstuna. De drogs till politiken genom sitt försvar för betygen. Det var en storhetstid för Moderata Ungdomsförbundet. 1985 hade Muf 43 328 medlemmar. Kristersson gjorde snabb karriär. 1986 kom han in i förbundsstyrelsen. 1988 efterträdde han Beatrice Ask som ordförande. 

Han var då 24 år och höll på att avsluta ekonomistudierna i Uppsala. Att vara Muf-ordförande, då som nu, ger en plattform som inte alltid är i paritet med den mognad personen rimligen har hunnit få. En Muf-ordförande kan skriva på DN Debatt och bjudas in till Aktuelltstudion. 

Några av Kristerssons uttalanden från den här tiden låter därför i efterhand inte så välvalda. Statsminister Ingvar Carlsson kallades av den ännu unge mannen för "en intellektuell katastrof". Moderaternas samarbete med de andra borgerliga partierna lade "en död hand över visionerna", och dessutom var centern "inte längre borgerligt". Han hävdade också att folkpartiledaren Bengt Westerberg var "en missnöjespolitiker" som uppförde sig "som en misslynt centerriksdagsman från Jämtland". Även om det egna partiet var han skoningslös: "Det är svårt att känna någon entusiasm. De är så konservativa", sa han 1989. 

Lika viktigt för en ordförande i ett ungdomsförbund är rollen som ungdomsledare. Att identifiera och lyfta yngre talanger. Att skola in dem i det politiska maskineriet. Att agera brygga till moderpartiet. Där gjorde Kristersson insatser som har stor betydelse än i dag, inte minst för honom själv. 

– Ulf var Muf-ordförande när jag, som är nio år yngre, fick nationella uppdrag i Moderat skolungdom. Då lärde vi känna varandra, och Ulf blev en viktig politisk förebild för mig, berättar Gunnar Strömmer, idag justitieminister och sedan decennier en av Kristerssons närmaste förtrogna. 

– Jag var strax över 20 år och från Luleå när jag plockades till Stockholm för att bli Ulfs pressekreterare. Det första han gjorde var att ta med mig på en lunch med Gösta Bohman. Ett tag senare åkte vi på utbildningsresa till USA. Då hade Ulf fixat så vi fick träffa Bill Clintons och Rudy Giulianis kampanjmakare. Jag var helt paff, säger Carl Fredrik Sammeli. Han tog så stort intryck av det sammanhang han kom in i via Kristersson att han grundade PR-byrån Prime tillsammans med Folke Hammarlind, företrädaren på posten i Muf. 

– Den kollegiala kreativa problemlösningen och öppenheten för att släppa in unga människor att bidra så gott vi kunde. Det är de två saker jag mest tar med från Ulf vid den här tiden. Genom åren har jag sett fler exempel på detta från både honom och Birgitta, fortsätter Sammeli. 

– De har varit bra inte bara på att bygga breda nätverk, utan också relationer som verkligen håller. Jag har inte jobbat med honom sedan 1999, men känner mig fortfarande som en medarbetare. Han har hållit kontakten och bjudit in, berättar Pär Henriksson som var politisk sekreterare i riksdagen. 

Det handlar också om en förmåga att se och förstå andra: 

– När man pratar om något med Ulf får man ofta känslan att nu är han helt koncentrerad på mig. Det kan lätt ge en skev bild av ens egen betydelse. Man tänker att nu har jag övertygat honom, och så blir det ändå i slutändan på ett helt annat sätt, säger Göran Thorstenson, en av parets allra närmaste vänner. 

– Men i grunden är detta inkännande förstås en tillgång. Och Birgitta har samma förmåga. 

Det var som ordförande i Muf som Kristersson började skriva böcker och långa essäer. Han var tydligt idéburen och hade begränsat tålamod. Kanske var det därför han gärna hade externt fokus, snarare än att grotta ned sig i det interna. 

Han skrev bland annat om "den borgerliga generationen" – en svensk version av den "antipolitikens politik" som det talades om i de kollapsande kommunistiska systemen. Den borgerliga generationen övergav de politiska systemen och ordnade sina liv själva. Detta som en reaktion mot att den socialdemokratiska välfärdsstaten inte kunde lösa nära och viktiga problem på individnivå. 

Enligt Kristersson rådde det alltså en diskrepans mellan värderingar i den privata "lilla världen" – familjen, släkten, vänkretsen och hembygden – och den offentliga politiska. Resonemangen var tydligt inspirerade av sociologen Hans L Zetterberg, länge något av Moderaternas hus-sociolog. Närhelst svenskarnas drivkrafter skulle teoretiseras tog partiet in den tidigare Sifo-chefen och senare chefredaktören för Svenska Dagbladet. Men Ulf Kristersson kan ha varit den enskilda moderat som tog till sig mest av Zetterbergs teser. 

Tankearbetet belönades. Efter Moderaternas partistämma 1990 var Svenska Dagbladets ledarsida lyrisk: 

"…med skäl kan frågan ställas om något svenskt parti någonsin har haft en riktigt ung generation med motsvarande briljans och lyskraft…vars begåvning tävlar med deras respektlöshet..." 

Och skribenten tvekade inte om vem som låg bakom: 

"Många av dem är förvisso synnerligen teoretiskt inriktade. Men i spetsen för denna generation står Muf-ordföranden Ulf Kristersson som väl behärskar konsten att förvandla teori och praktik, som vet att det är skillnad mellan en partistämma och ett doktorandseminarium." 

Efter den borgerliga segern i valet 1991 vällde denna gyllene generation in i regeringskansli och riksdag. Regeringen Bildt hade gått till val på att ge Sverige en ny start. Nu fick dessa "teoretiskt inriktade" talanger utlopp för sina idéer. Reformer skulle utformas. 

En av dem som knöts till regeringens var Birgitta Ed. Först som sakkunnig i statsrådsberedningen och finansdepartementet innan hon kom till Europaminister Ulf Dinkelspiel. Men sejouren där blev inte lång. Snart väntade nämligen folkomröstningen om ett svenskt EU-medlemskap. Där blev Ed central, som assistent till Lars-Göran Johansson, Ja-kampanjens vd. 

I kampanjen samarbetade organisationer och partier över gränser som aldrig förr i Sveriges politiska historia. I Ja-lägret på Skeppsbron skulle engagemang och intressen från både LO och SAF, socialdemokrater och borgerliga, nationalekonomer och kulturkändisar förenas. Mitt i allt detta satt Birgitta Ed.  

Segern blev inte överväldigande, men tillräcklig. På Ja-sidans valvaka sågs kostymklädda Mufare – flera av dem säkert vänner till Ulf & Birgitta – skråla "Det finns bara en Ingvar Carlsson!" 

Ed skulle senare beskriva vad kampanjupplevelsen gjorde med henne. Hon hade samarbetat för ett mål med många från den andra sidan i politiken. Det kändes omöjligt att efteråt gå tillbaka till det gamla slagfältet. Hon behövde hitta något annat än partipolitiken för att kanalisera sitt samhällsengagemang. 

Sagt och gjort. 

Just så hette den PR-byrå som hon och en väninna startade. Även om det var med den lite mer varumärkesmässiga stavningen Sagt:Gjort som de skulle bli en av Stockholms mer omskrivna byråer. 

Ulf Kristersson hade nu lämnat MUF, bortröstad från ordförandeposten av Fredrik Reinfeldt. Slaget i Lycksele – som denna händelse hösten 1992 har kallats – är väl beskrivet i media och ska här inte ägnas alltför mycket utrymme, men det har ändå viss betydelse. För det första fick Kristersson mer tid att fokusera på sin plattform som ung riksdagsledamot. För det andra cementerades grupperingen runt honom. 

Maktkampen har i bland utmålats som en uppgörelse mellan konservativa och liberaler. Men det var nog snarare en fråga om personkemi. Och de som gillade Kristersson gillade honom nu ännu mer. Personer som (sedemera) reklammannen Michael Storåkers, skribenten PJ Anders Linder (i dag chefredaktör för idétidskriften Axess), Gunnar Strömmer och Anna Kinberg Batra förknippades allt tydligare med honom. 

Maktkampen belyste också något annat: Att Kristersson, och även hans fru, inte charmade alla. I samma generation moderater där så många inspirerades av honom, fanns också många som verkligen inte gjorde det. Kanske var han för externt orienterad, för intresserad av att knyta band utanför partiet. Lätt nonchalant inför internt maktspel. Paret hade ett öppet sätt, men det betydde inte att alla fick vara med. Politiskt ledarskap handlar inte bara om idéer utan också om att konsolidera maktbaser. Och så var det ju detta att de var ett par. 

– Båda paren kallades nog Bill och Hillary. Precis som för paret Clinton har det i bland funnits nästan demoniserande teorier om både Filippa Reinfeldt och Birgitta Ed, att de fjärrstyrde sina män och så där. Men det är väl inget konstigt att man pratar med sin partner, som ofta är ens bästa rådgivare?, säger Anna Kinberg Batra. Hon var en av Kristerssons adepter i Muf och överraskade sedan somliga genom att köra om honom och ta över som partiledare i Moderaterna efter Reinfeldt. 

– Det påverkar familjen att ha den roll Ulf har. De har alltid gjort det väldigt mycket tillsammans. De kompletterar och har en gemenskap både i personlighet och idéer. Det har nog underlättat, säger Kinberg Batra, som för övrigt nyligen utsågs till landshövding i Stockholm av regeringen Kristersson. 

Paret arbetade målmedvetet med att vidga sitt nätverk. På tillställningarna hemma i Birkastan i Stockholm deltog även vänner från näringslivet, journalistiken och den politiska motståndarsidan. Och snart fick Kristersson ytterligare en plattform för nätverksbyggandet. 1995 blev han – parallellt med riksdagsuppdraget – marknadschef i Timbro, näringslivets tankesmedja. Timbro samlade dels en äldre generation marknadsinriktade och frihetliga intellektuella som hade övervintrat under decennier av vänsterhegemoni, dels en yngre generation som törstade efter kunskap om dessa idéer. 

Det blev ett slags programverksamhet, där årskullarna numrerades som "första generationen", "andra generationen" och så vidare vartefter de genomgick Timbros idépolitiska impregnering. Under somrarna fick de anställning som betalda sommarjobbare i ideologisk fördjupning och formulering och Timbros förlagsverksamhet gav dem chansen att publiceras för första gången. 

På evenemangen fanns åtskilliga som idag är politiska chefredaktörer (till exempel Johan Hakelius i denna tidning), myndighetschefer och politiker. En debattör som Johan Norberg – som redan då skrev globala bestsellers om en ljus framtid i marknadsekonomins tecken – var där. Det var också en handfull skribenter och debattörer som Thomas Gür och Dick Erixon (i dag chefredaktör för SD:s tidning Samtiden), med i dag olika grader av pessimistisk framtidssyn. Annie Lööf och Ebba Busch var för unga vid den här tiden, men skulle definitivt ha varit där några år senare. 

Timbro kallade delar av detta arbete för "ekumeniken". Unga centerpartister, folkpartister, kristdemokrater och moderater sågs – under Kristerssons värdskap – regelbundet för att diskutera politikens idéer och praktik. Genom att identifiera framtidens utmaningar och formulera nya lösningar, kunde deltagarna hitta gemensamma nämnare. De löste ut låsningar som de äldre borgerliga politikerna haft sinsemellan. Detta skapade successivt en allt bredare gemensam berättelse om vart borgerligheten – och Sverige – borde gå. 

– Jag tror att Ulfs viktiga roll framför allt grundas i hans helt centrala betydelse för ekumeniken. Hela greppet var unikt, och formativt för många relationer som håller än idag, säger Gunnar Strömmer. 

De borgerliga ungdoms- och studentförbunden synkade sina verklighetsbeskrivningar och ideologiska slutsatser. De lärde känna varandra och fick testa att samarbeta. Så småningom ansågs det knappt viktigt från vilket av ungdomsförbunden någon kom. Förmodligen var ekumeniken avgörande för att Alliansen skulle uppstå och sedan dessutom faktiskt överleva i så många år.  

Ulf Kristersson spelar idag ned ekumenikens roll för Alliansprojektet, men medger att det nog bidrog till att unga borgerliga politiker insåg att de måste samarbeta för att få något gjort. 

Att Tidöavtalet slutligen begravde Alliansen rymmer en historisk ironi. Flera personer vittnar om att när Olof Johansson i mitten av nittiotalet försökte dra Centerpartiet mot Socialdemokraterna, så var det ofta Ulf Kristersson som ansträngde sig för att Centern skulle få fortsätta vara med i rummet. Genom ekumeniken på Timbro, men också privat. 

I Sagt:Gjort förverkligade Birgitta Ed samtidigt ekumeniken, fast i näringslivet. Ambitionen var att PR-byrån skulle vara Sveriges bästa arbetsgivare. Den skulle attrahera de bästa medarbetarna, som födde de bästa idéerna. Man kunde inte betala de högsta lönerna, men erbjuda en rolig och utvecklande arbetsplats med lösningar som var före sin tid. Inga fasta skrivbord. Barnen kunde medarbetarna lämna på företagets dagis. Mor- och farföräldrar kunde få jobba i receptionen, där de sörjde för trygghet och en doft av nybakade bullar. 

Idén om byrån hade ju vuxit ur EU-kampanjens erfarenhet om att samarbeta över partigränserna. Medgrundaren Sofia Johansson kom från Folkpartiet. Så småningom anställdes konsulter med bakgrund i socialdemokratin. En del undrade. Kunde de verkligen jobba med SAF och Svenskt Näringsliv med sossar på kontoret? Men det kunde de såklart. Rådgivningen blev bättre, bredare. Att detta kom från Ed var ingen slump: 

– När jag började jobba med Ulf var han en policykille. Det var Birgitta som var intresserad av kommunikation. För henne har samtal alltid varit ett viktigt verktyg. Det har nog präglat Ulfs syn på politik. Genom henne har han lärt sig att man kan samtala med människor och få till en politisk förändring, säger Pär Henriksson. 

Vad är det då i deras bakgrund och personligheter som formade detta fokus på diskussioner och på ekumeniken? 

– Det där kan man säkert psykologisera, men en avgörande faktor tror jag är att de är väldigt fast rotade i sina värderingar. Då har man inga problem med att utbyta synpunkter med vem som helst, svarar parets nära vän Göran Thorstenson. 

Hur som helst gjorde dessa båda plattformar att paret fick nya "följarskaror". Kretsen utvidgades. Yngre årskullar kom till, med personer som Tove Lifvendahl (i dag chef för ledarredaktionen på Svenska Dagbladet), Maria Rankka (tidigare bland annat vd för Timbro och Stockholms Handelskammare) och Christofer Fjellner (tidigare EU-parlamentariker, nu ledare för Moderaterna i Stockholms stadshus). 

Så kom det sig att jag själv drogs in i detta sammanhang. 1998 blev Gunnar Strömmer ordförande i Muf-ordförande. Jag utsågs till hans pressekreterare. 24 år gammal lämnade jag studentlivet i Lund för Stockholm och mitt första riktiga jobb. 

Att leda ett kansli med ett gäng individualistiska studenttyper i dryga tjugoårsåldern var inte lätt. Det insåg Gunnar Strömmer nog snart, själv inte så mycket äldre. Så vi gick allihopa en kurs för att skapa arbetsrutiner och bli mer professionella – hos Sagt:Gjort. 

Även Ulf Kristersson fick en plats i min yrkestillvaro. Strömmer och han var redan nära. Kontakten dem emellan var tät och det var tydligt att de ofta utbytte tankar om hur både Sverige och Moderaterna borde förändras. Kristersson dök även upp då och då i Muf-sammanhang, som inspirationsföreläsare eller energisk diskussionspart. 

Muf hade satt igång ett enormt förändringsprojekt. Verksamhet och kulturformer skulle stöpas om i grunden. Kavajer och banketter skulle ersättas med hoodies och skolmatsalar.  

Det var inte svårt att se varifrån en del av inspirationen kom. Det sammanfattade Ulfkristerssonismen version 1990-tal: 

Ulf Kristerssons sommarprat från 1997 är tyvärr inte tillgängligt på Sveriges Radios hemsida. Min minnesbild är att han talade länge om trumlektioner han nyligen hade tagit. Han hade närt en dröm om att kunna spela trummor, och som riksdagsledamot gjorde han slag i saken. 

Att han berättade om trummandet är talande. Det fanns i hans krets en vilja att bryta av från moderatstereotypen. Även politiker har såklart fritidssysselsättningar utanför politiken, men det var också typiskt Kristersson att knyta in en personlig upplevelse i ett övergripande politiskt resonemang. 

Idémässigt satte Kristersson också stort avtryck. Även om både Fredrik Reinfeldt och Thomas Idergard som Muf-ordförande hade helt olika inställning till företrädaren Kristersson, så bibehöll och kanske rentav stärkte båda två förbundets roll att putta partiet framåt i liberala nyckelfrågor som HBTQ-rättigheter, ägande och öppna gränser. Detta ideologiska fotarbete gav så småningom resultat. Moderpartiet köpte allt fler av de frihetliga kraven – samkönade äktenskap, arbetskraftsinvandring och skattereformer.  

I motsats till hur historieskrivningen ofta har låtit, hade Ulf Kristersson även formellt en stor betydelse för partiets idépolitiska utveckling under nittiotalet. Han blev ordförande i dess socialpolitiska kommitté 1998 och var huvudsekreterare för den moderata programboken Land för hoppfulla som kom året innan. Den drunknade i kritik mot några skrivningar om integrationspolitiken, men var nydanande både ideologiskt och formmässigt. Två av de yngre i hans nätverk – Maria Rankka och Martin Borgs – togs till exempel in som ett slags ungdoms-advisory board för programarbetet. 

Även i riksdagen söktes nya former. Kristersson delade arbetsrum med Henrik Landerholm. Och de testade en ny modell för politiska sekreterare. Fram tills dess hade moderata handläggare på riksdagskansliet bara varit sakpolitiska. Nu skapades en ny roll, idag helt dominerande, där några få ledamöter delade på en ung politisk talang som tog fram underlag och förslag, hanterade lokalmedia och agerade bollplank. 

Men uppfinningsrikedomen kommer nog främst från Birgitta Ed. 

– Ulf är en djävel på att genomföra saker. Han har ett enormt driv i steget. Det gäller även när det handlar om att göra om uthuset, säger Göran Thorstenson, som äger en fritidsfastighet tillsammans med paret.  

– Men ofta är idén Birgittas. Hon är kreatören. Hon ser det från ett annat håll. "Borde vi inte göra så här istället?" Och så tolkar Ulf in och funderar och kommer snabbt tillbaka: "Nu gör vi det!" 

En fredag i början av augusti 1999 meddelade Carl Bildt sin avgång som partiledare. På lördagen blev jag i stort sett lämnad ensam i stan. Det kändes som att halva umgänget åkte till Ulf & Birgittas lantställe i Sörmland. Strategier skulle dras upp. Kristersson och kanske även Henrik Landerholm var uppenbarligen intresserade av att ta mer centrala positioner i partiet i det vakuum som uppstod.  

Vi i Muf uppbådade allt vi hade av kommunikativ talang och nätverk. Det fick inte bli ytterligare en företrädare från Bunkern – så kallade vi grabbgänget runt Bildt som hade dominerat partiet i årtionden. Ganska snart stod det dock klart att Kristersson inte skulle bli partiledare. När han inte heller fick bli partisekreterare, var vår besvikelse enorm. 

Julhelgen 1999 pågick ännu den svenska it-boomen. Det fanns goda möjligheter att omsätta politiska kontakter och kompetenser i näringslivet. Så efter nio år som riksdagsledamot tackade Ulf Kristersson för sig och började att arbeta med innovation och kommunikation i ett it-konsultföretag. Flera andra talanger – som Thomas Idergard, Maria Rankka, Gunnar Strömmer och Tove Lifvendahl – lämnade Moderaterna ungefär samtidigt. 

– I Riksdagshuset uppskattar jag det formella och korrekta, strukturer och kontinuitet, här hittar jag vitalitet och snabbhet. Världarna borde kunna komplettera varandra, visa ömsesidig respekt och nyfikenhet, i stället för som nu, ömsesidig misstro, sa han till Svenska Dagbladet om karriärbytet. Ekumeniken igen. 

Birgitta Ed graviterade samtidigt tillbaka till politiken. I början av 2000-talet utsågs hon att leda Ja-sidan i Euro-folkomröstningen. 

– När Ulf jobbade med ekumeniken på Timbro blev det operativt nödvändigt att vara en brobyggare, att visa vad som förenade snarare än vad som skiljde. På samma sätt var det för att Birgitta skulle kunna leda Euro-kampanjen, säger Göran Thorstenson. 

Euro-kampanjen samlade den gamla grupperingen igen. Thomas Idergard var kanslichef. Ulfs båda tidigare pressekreterare – Folke Hammarlind och Carl Fredrik Sammeli – hyrdes in. Carin Lembre och Markus Lindblad som Ed hade lärt upp på Sagt:Gjort. Men också veteraner som tidigare EU-ministern Ulf Dinkelspiel och socialdemokraten Bo Krogvig, som hon hade jobbat med i många år. Jag anställdes också – de flesta jag kände blev det, vilket var en del av problemet. Birgitta Ed blev min chef. 

Något ja till euron blev det dock inte. Men Ed glömde inte medarbetarna. Då och då hörde hon av sig med förslag på jobb eller projekt där hon trodde jag kunde göra nytta. Och ville någon få en dragning om utvecklingen i Kina – hennes nya stora intresse - ställde hon alltid upp. Nätverkaren. 

Hennes stora nätverk – inte minst i näringslivet – grundlades under EU-kampanjerna och utvecklades under åren som konsult. Telefonboken är Eds viktigaste tillgång, enligt en tidigare nära medarbetare. Men för att ett nätverk ska ha långsiktig kraft måste det bygga på ett förtroende. Hur har hon byggt det? 

– Genom att våga säga vad hon tänker. Jag har suttit på möten med koncernledningar som hon sågat, och kanske varit den första som har sagt som det är. Även som chef har hon vågat utmana och pusha folk att våga mer, säger den forna medarbetaren. 

– Vi är många som har henne som den första vi skulle ringa om vi hamnar i en kris. Jag har gjort det flera gånger. 

Pojken drömde. Staden väntade. Orden i början av Per Anders Fogelströms Mina drömmars stad fångar den unga Hennings känsla när han anländer till Stockholm. I någon av de sammanhang som den här artikeln beskriver pratade jag med Martin Borgs – i dag Moderaternas biträdande partisekreterare – om dessa ord. Vi förstod känslan väl. Martin kom till Stockholm från Dalarna, jag från Halland. Vi var båda några år över 20. Vi hade behövt bygga vårt sammanhang i storstaden. Och där hade Ulf & Birgitta spelat roll. 

Men Fogelströms ord kan också beskriva Ulf Kristerssons återkomst till politiken. Inhoppet i näringslivet blev inte så långvarigt. Efter valet 2002 blev han kommunalråd i hemkommunen Strängnäs och fyra år senare socialborgarråd i Stockholm. Det var nog ändå i huvudstaden som pojken från Torshälla hörde hemma. 

Där hade det kunnat sluta, men gjorde det inte. 2010-talet medförde toppar och dalar som vi hoppar över här, men den långa vägen ledde till slut fram till målet. 2017 blev Kristersson Moderaternas partiledare, 18 år efter de där ränksmiderierna på landstället i Sörmland när Carl Bildt lämnade sitt avgångsbesked. 

Partiledarskiftet visade att det gamla nätverket hade underhållits. Nu plockades det upp. Tydligast genom rekryteringen av Gunnar Strömmer som partisekreterare. Men också att Fredrik Johansson – en politisk master mind som varit talskrivare redan på Bildts partiledartid – togs in som politisk planeringschef. Eller att Christofer Fjellner uppdrogs att leda arbetet med att ta fram ett nytt idéprogram. 

– En anledning till att partiledarskiftet mellan Anna och Ulf gick så relativt sömlöst, var nog att deras nätverk i så stor utsträckning överlappade varandra, säger en person i partiledningen.  

Och så, den 18 oktober förra året, blev Ulf Kristersson Sveriges statsminister.  

Vad i hans ledarskap från förr sitter kvar i dag? Samtalet är fortfarande avgörande:  

– Han vill diskutera allt. Vissa tar detta som en svaghet, men efter att ha jobbat med honom i alla dessa år har jag lärt mig att just det är i alla fall inte en av hans svagheter, säger en av hans närmaste medarbetare. 

Det breda nätverket spelar förstås också en stor roll: 

– Ulf förlitar sig oerhört mycket på sitt nätverk utanför partitoppen. Internt har det ibland funnits en irritation över detta. Lyhördheten är dock en stor skillnad mot under Reinfeldt. Då var det The Fredrik & Anders Highway eller inget som gällde, säger en person som har jobbat på Moderaternas riksdagskansli i många år.  

Men medaljen har också en baksida:  

– Om man alltid ska höra sig för utanför så fördröjs processerna. 

Samtidigt har paret Kristersson/Eds "lilla värld" bytt skepnad och fått en annan roll genom åren. I början av 00-talet adopterade de tre döttrar från Kina. Den som på nittiotalet jobbade med någon av de två kunde bli en del av deras "förlängda" familj. I dag finns en riktig familj – "flickflocken" som pappa Ulf kallar de övriga. De talar om familjeplaneten och partiledarplaneten. Ulf måste kunna röra sig mellan dessa, och för att det ska fungera måste planeterna ibland också förenas. Kanske är det därför som familjen varit påfallande närvarande i valfilmer och på sociala medier. 

Men det är förstås mer än familjelivet som har förändrats över åren. Ulf Kristersson har lärt sig ett och annat under alla åren i den politiska hetluften. Henrik von Sydow flyttade från Lund till Stockholm samtidigt som jag och blev politisk sekreterare till Kristersson, när jag blev pressekreterare till Gunnar Strömmer. Han gjorde själv sedan riksdagskarriär för Moderaterna, starkt inspirerad av sin tidigare chef. 

– Regeringsförhandlingarna är kvitto på att Ulf vuxit som både förhandlare och maktspelare. Nu samlar han partiet, bygger majoriteter och visar på lösningar och ledarskap i ett komplext politiskt ledarskap, säger von Sydow. 

- Förr var han för resonerande och intellektuell för att faktiskt vinna partipolitiska debatter. Nu blev TV-debatterna trumfkortet. Han har utvecklat och vänt tidigare svagheter till styrkor. 

– Vi har pratat hur mycket idéer som helst förstås.  

Birgitta Ed talar eftertänksamt när jag ringer henne.  

– När Ulf och jag möttes i Muf började ett ungdomspolitiskt samtal, om betyg eller löntagarfonder eller vad det kan ha varit. Och det har bara fortsatt. Vi pratar hela tiden. Idémässigt kan jag faktiskt inte se var Ulf slutar och jag börjar. 

Det är första gången vi pratar sedan hennes make blev statsminister. Hon verkar andäktig inför det ansvar detta innebär för honom och familjen, men samtidigt fokuserad på den uppgift hon själv står inför. I januari vigdes hon till präst i Svenska kyrkan. Till slut fullföljde hon kallet som nämndes inledningsvis. 

– Vi har alltid varit måna om att skapa ett öppet hem. Att bjuda hem på fika, middag eller att ses på landet. Om vårt hus skulle brinna, är gästböckerna det första jag skulle rädda. Vi delar gärna måltidssamtal. Människor som delar blir en gemenskap. Det har säkert att göra med det jag står inför nu. Både att välkomna och att inte dela upp människor, eftersom människor är hela människor, säger hon innan hon måste in på nästa lektion i sin prästutbildning: "Ekumenik – religionsdialog." Det är en händelse som ser ut som en tanke. 

Jag får så småningom också tag på statsministern och frågar vad hustrun har betytt för honom som ledare: 

– Hon har varit extremt viktig. Hon är alltid konstruktivt ifrågasättande, och vågar lita på magkänsla och intuition. Hon har ju också vana att leda komplexa verksamheter och få individualister att vilja göra gemensamma saker, säger Ulf Kristersson. 

Och det nätverk de på många sätt gemensamt byggde upp som unga. Hur viktigt har det varit? 

– Viktigt, även om de allra flesta i dag gör helt andra saker. Men det grundlade min övertygelse om att man hela tiden måste vara öppen och nyfiken, vrida och vända på saker innan man fattar beslut, svarar Kristersson. 

Hur tänkte han kring ledarskapsfrågorna som ung? 

– I grunden var jag nog bara nyfiken och öppen för nya intryck och politiska influenser. Och mycket skeptisk till den slutna bunkermentalitet som lätt präglar politiska partier. 

Tycker han själv att detta i grunden fortfarande är hans ledarskapssätt, eller har det utvecklats? 

– Det finns nog kvar en del. Men visst har jag blivit mer benägen att snabbare gå till beslut, efter rätt många år i mycket operativa politiska roller. 

Den lugne och förtrogne rådgivaren. Personen som tror på samtal och ser människor. Med ett brinnande engagemang. Det låter som en präst. 

Den nyfikna politikern som söker oväntade vägar och inspiration utifrån för att kunna bryta upp låsningar och lösa problem. För någon låter det nog som en statsminister Sverige behöver nu. 

Och andra håller verkligen inte med. 

Erik Zsiga var pressekreterare i Moderata Ungdomsförbundet 1998-2000 och arbetade därefter på bland annat Svenska Dagbladet, Timbro och Electrolux. Han var pressekreterare åt utrikesminister Carl Bildt 2012-2014. I dag är han konsult på PR-byrån Kekst CNC i Stockholm. Han har också skrivit tre böcker om politik. 

***

Läs även: Regeringen Kristerssons hundra förlorade dagar

Läs även: Är kronan så dålig att vi borde övergå till euro?