USA:s kristna höger – inte så Israelvänlig som den låter

Världen väntar med spänning på hur Donald Trump ska förhålla sig till de pågående krigen i Mellanöstern. Bedömare med ett sekulärt sinnelag vill gärna tro att det bara handlar om politik, men det stämmer inte. För att förstå vad som vägleder Donald Trump i synen på Israel bör man titta på hans religiösa grunduppfattning och vilka hans stödtrupper är. USA:s kristna, särskilt de evangelikala, är en mycket viktig sådan grupp.  

Evangelikalismen är en gren av protestantismen och predikar att Bibeln ska tas bokstavligt. De är fundamentalister, helt enkelt. Så här presenterar de sig själva: 

”Evangelikala kristna i Amerika står inför en historisk möjlighet. Vi utgör en fjärdedel av alla röstberättigade i historiens mäktigaste nation. Aldrig tidigare har Gud gett amerikanska evangelikaler en sådan enorm möjlighet att forma den allmänna opinionen på ett sätt som kan bidra till hela världens välbefinnande.” 

Till skillnad från båda presidenterna Bush, som tydligt markerade sin kristna tro, har Donald Trump inte velat framhäva Gud som en personlig drivkraft. Han var presbyterian men lämnade den kyrkan för fyra år sedan. De flesta amerikaner tror inte att han har någon stark religiös övertygelse, utan mest använder sig av religion för politiska syften. När han i somras utsattes för ett mordförsök och träffades i örat av en gevärskula sa han dock att det blev en andlig upplevelse för honom, att han fått en gåva av Gud.  

Beskrivningen stämmer med hur evangelikaler ser på sin tro. Där ingår att som vuxen bli pånyttfödd som kristen, och de fromma vill gärna känna att Trump är en av dem.    

Att en amerikansk presidentkandidat skulle bekänna sig som ateist är fortfarande en omöjlig tanke. Enligt amerikanska Pew Research Center fördelade sig sympatierna lika bland kristna väljare gällande Kamala Harris och Donald Trump. På detaljnivå fanns dock stora skillnader. Bland svarta protestanter ville 86 procent se Harris som president. Bland vita evangelikaler ville däremot 82 procent se Trump som president. Vita katoliker favoriserade Trump medan spansktalande katoliker i större utsträckning ville se Harris vinna.   

Predikanten Franklin Graham har en särställning bland kristna frontfigurer i USA. Han är evangelikalernas främsta banerförare och har svurit in tre presidenter; George H.W. Bush, Bill Clinton och George W. Bush. Stående vid Donald Trumps sida läste han även högt ur bibeln då denne svors in som president i januari 2017. Ingen lär bli förvånad om Franklin Graham står där igen, i januari 2025 med sin bibel i handen.  

Under den framgångsrika valkampanjen 2016 sökte och fick Donald Trump stöd från USA:s mest konservativa kristna, särskilt de evangelikala. De hävdar själva att det är på grund av dem, som väljargrupp, som USA förblir Israels starkaste allierade. Det finns flera förklaringar till deras stora intresse av att stötta den judiska staten. De bokstavstroende är övertygade om att Bibelns profetior ska gå i uppfyllelse och ser Israels existens som ett bevis på att Kristus andra ankomst är förestående, vilket antyds som en profetia i bibeln. 

På grund av en gammal dispyt om Jerusalems status har få länder erkänt den som huvudstad. Palestinierna anser att staden är ockuperad av Israel. Så när Donald Trump 2017 beslutade att flytta den amerikanska ambassaden från Tel Aviv till Jerusalem utlöste det vilda protester från propalestinska grupper. Det sågs som ett erkännande av denna förment olagliga ockupation. Men det applåderades ännu starkare av evangelikaler i USA som uppfattade detta som ett steg närmare ett uppfyllande av profetian.  

Tidningen Jerusalem Post skrev att det var de evangelikala som var Trumps viktigaste målgrupp när han presenterade sin politik gällande Israel. Om ambassadflytten sa Trump: ”Det är för de evangelikalas skull. Alltså, det är häpnadsväckande, de är mer exalterade över flytten än judarna. Så är det, det är otroligt.”  

Den israeliska tidningen Haaretz publicerade en text med underrubriken: ”Den evangelikala kraften bakom Trumps tal i Jerusalem.”  

Texten illustrerades med en bild föreställande president Trump som signerande ett dokument och bakom honom vicepresident Mike Pence, hängiven evangelikal sedan länge. Att Donald Trump har genomgått skilsmässor, beslagits med att vara otrogen och haft en kärleksaffär med en porrstjärna har inte bekommit de evangelikala. Tvärtom, de jämför honom med Bibelns kung David som begick äktenskapsbrott med den vackra Batseba och sedan lät döda hennes man.   

Enligt Haaretz var Donald Trumps första administration var den mest evangelikalvänliga i USA:s historia. Trump fick 81 procent av deras röster, vilket var fler än George W. Bush. Mängder av evangelikaler satt på viktiga poster i regeringen och en gång i veckan hölls ett bibelmöte i Vita Huset då Mike Pence nästan alltid var med.   

Haaretz citerade även Diana Butler Bass, känd amerikansk kristendomshistoriker. Hon menade att ambassadflytten till Jerusalem var nödvändig för de evangelikala för att komma närmare en judisk-kristen kontroll över Tempelplatsen, där muslimernas heliga Klippdom finns. De vill nämligen se byggandet av det Tredje Templet så som det talas om i Uppenbarelseboken. Det förutsätter dock att Klippdomen, en av islams allra heligaste byggnader, rivs eller flyttas vilket skulle utlösa ett storkrig i Mellanöstern.  

Enligt Butler Bass väntar de kristna fundamentalisterna på slaget vid Harmagedon, då Jesus ska återvända till jorden och utplåna alla Guds fiender. ”För många evangelikala är detta historiens klimax. Och det är Trump som leder dem dit”, sa Butler Bass.  

Till Guds fiender räknas judarna. De evangelikala vill alltså se den stora slutstriden då judarna ska utplånas tillsammans med andra hädare.  

Butler Bass tillade att icketroende som tycker att det här verkar långsökt bör veta att scenariot predikas i kyrkor över hela USA och att miljoner kristna amerikaner tror på det. 

Det kan bli knivigt för politiska analytiker att förstå drivkrafterna bakom Donald Trumps Israelpolitik.  

***

Läs även: Så föll den Blå muren

Läs även: Identitetspolitiken gick på en rejäl käftsmäll