V på resa från Södermalm till järnmalm

Det blev inte en okvalificerad succé. Det var ett par veckor sedan och Nooshi Dadgostar hade precis påbörjat sin rullande turné i Industrisverige. SSAB var avbetat, Statkraft i Sollefteå stod på listan och nu SCA:s sågverk i Bollsta. Det var bara det att någon i partiledarens stab skickade ut ett pressmeddelande med formuleringen »I Örnsköldsvik kommer hon att besöka Bollsta sågverk«.

Nio mil och en dryg timmes bilfärd är i och för sig inget avstånd i de här delarna av Sverige, men Bollstabruk är trots allt inte en del av Örnsköldsvik.

Den socialdemokratiske ledarskribenten i Örnsköldsviks Allehanda, Jonas Bergström, lät inte tillfället gå förbi. Vänsterpartiets strategi är att ta över platsen som »de riktiga sossarna«, men besvikna sossar uppfattar på goda grunder Vänsterpartiet som »ett storstadsparti beståendes av akademiker som tycker synd om arbetarna«, skrev han.

Att socialdemokrater känner sig hotade av Vänsterpartiets kraftsamling för att locka klassiska industriarbetare, kan Dadgostar tolka som ett kvitto på att hon gör något rätt. Och hon gör det systematiskt. Under hösten ska hon besöka Ovako och Sandviken, Degerfors Järnverk, LKAB, Volvo, Northvolt och många andra industrier. Det är en oförblommerad ansträngning att ta partiet från Södermalm till järnmalm.

Det var därför frågan om Cementa kom så olägligt.

Bara dagarna före inledningen av Dadgostars industriturné, skedde riksdagens behandling av regeringens grundlagsvidriga undantagslag för att hålla Cementas kalkbrytning på Gotland i gång. För det Vänsterparti Sverige haft de senaste tre-fyra decennierna var det egentligen vad amerikaner kallar en »no-brainer«, ett beslut med självklar utgång. Miljön krävde ett nej. Kampen mot kapitalet krävde ett nej. Sällan hade stat och kapital så ogenerat delat båt.

Elin Segerlind, miljöpolitisk talesperson för partiet, hade sagt just det: det skulle bli ett nej. Riksdagsgruppens majoritet var på samma linje. Men det var VU som bestämde och VU bestämde att låta lagen passera.

»Vår partiledning har […] valt en annan väg. Det finner jag mig i, även om jag inte delar deras slutsats«, fick en kväst Segerlind konstatera.

Det hade helt enkelt inte gått att inleda Dadgostars industriturné med att Väns­terpartiet välkomnade en potentiell sysselsättnings- och industrikris. Men det är rätt sannolikt att partiet skulle ha hamnat på samma ställe även utan industriturnén.

När Sandro Scocco klev in på den nyinrättade tjänsten som Vänsterpartiets chefekonom vid lucia förra året, började arbetet omedelbart. En första offentlig deklaration kom på DN Debatt i slutet av mars i år. Dadgostar, Scocco och partiets ekonomisk-politiska talesperson Ulla Andersson, förklarade att V inte ägnat sig tillräckligt åt hur samhällets resurser skapas, utan fastnat i hur de ska fördelas. Artikeln handlade visserligen till stor del om just fördelning och rättvisa, men budskapet var ändå att V tar fram en ny, ambitiös och omfattande industripolitik. Partiets »20-talsgrupp«, som arbetar med ett framtidsprogram, var initiativtagare och processen ska pågå fram till valet nästa år.

I vanligtvis välvilliga källor, som ETC och Flamman, bubblar misstänksamheten. Cementabeslutet prövade riksdagsgruppens lojalitet. Men Dadgostar verkar fast besluten att investera det politiska kapital hon samlade på sig i striden om marknadshyrorna, i ett teknik- och industribejakande vänsterparti.