Vad hände med förtroendet, Magdalena?

Vad var det som hände förra veckan? Var det något som sprack? Youtube-fenomenet Henrik Jönsson retar gallfeber på många. Det handlar inte bara – kanske inte ens mest – om hans libertarianska budskap. Hela framtoningen, från kostymerna till säljarsvadan, är en provokation mot det folkhemsrejäla. Men ändå. 

Vid sidan av sin egen pressekreterare kunde Magdalena Andersson räkna in få, ens i de egna leden, som tog hennes utfall i försvar: ”trumpismer”, ”under all kritik i sin klantighet”, ”skadar det politiska samtalet”. Socialdemokratiska Aftonbladets Anders Lindberg skrev visserligen en längre text om ”högerns sossehat”, men undvek helt att nämna partiledaren. En generad tystnad lägrade sig över stora delar av Anderssons parti. 

Det var inte bara det att hon på lösa grunder misstänkliggjorde en fri opinionsbildare. Det var en fråga om nivå. Brottas med en youtube-profil? Det kan de politiska torpederna göra, men inte en statsministerkandidat. 

Var det något som sprack?  

Det är ovanligt att en partiledare som förlorar regeringsmakten ändå betraktas som en vinnare. Magdalena Andersson var länge ett undantag. Det fanns flera skäl. 

De som kom att kallas Tidöpartierna fick en övervikt i valet 2022 på bara 0,7 procentenheter. Andersson vände en nedåtgående trend för Socialdemokraterna, även om valresultatet var partiets näst sämsta i modern tid. Men framför allt vände hon opinionen strax efter valdagen. 

I december 2022 hade valresultatet på strax över 30 procent vuxit till runt 35 procent hos opinionsinstituten. I september 2023 var Socialdemokraterna mer än dubbelt så stora som Moderaterna. Magdalena Andersson drev själv uppgången. Hennes förtroende bland väljarna nådde närmast unika nivåer. När hon var som mest betrodd hade hon ett nettoförtroende – den andel som uppger sig ha stort förtroende minus den andel som uppger sig ha litet förtroende – på 19. 

Detta var en verkligt framgångsrik förlorare. Men ändå en förlorare. Inte bara därför att regeringsmakten slunkit henne ur händerna; de politiska frågeställningarna hade också gjort det. Magdalena Andersson ville tala om socialdemokratiska paradfrågor som välfärden, men debatten sögs hela tiden tillbaka i frågor som gällde lag och ordning, migration och annat av samma art. Socialdemokraterna försökte få bort de störande frågorna från agendan genom att odla en ny, hårdare linje, som skulle göra debatt överflödig. Det gav inget påtagligt resultat. 

”Magdalena Andersson har inte klarat av att ställa den ekonomiska krisen mitt i politiken”, kunde DN:s Tomas Ramberg skriva i början av december förra året: ”Det är Socialdemokraternas största misslyckande”. 

Och så började siffrorna så sakteliga dala. I början av februari visade DN/Ipsos förtroendemätning att Magdalena Anderssons nettoförtroende hade fallit från plus 19 till minus 1. Även i opinionsmätningarna bröts den positiva trenden för S, även om stödet fortfarande ligger över valresultatet. 

Den märkliga mixen av förlust och framgång, som under ett drygt år gjort en vinnare av en förlorare, var på väg att mista sin magiska kraft. Och så blossade historien om Jamal El-Haj upp igen.  

Förra veckan blev El-Haj politisk vilde i riksdagen sedan han uteslutits ur partiet efter nya avslöjanden om kopplingar till islamister. Men varför satsade Magdalena Andersson sitt politiska kapital på att så enträget och länge försvara honom? Även inom hennes eget parti hade många svårt att svara. Fast efter angreppet på Henrik Jönsson blir skälen kanske lättare att skönja: Andersson och hennes närmaste krets verkar anse att de är utsatta för orättvisa och lömska angrepp, delvis styrda av dolda och mörka krafter. Det vill tala sakfrågor, men tvingas slåss mot smutskastning och ”hat”. 

Frustrerade politiska ledningar lockas lätt av den sortens förklaringar. Regeringen Bildt slöt sig inåt och betraktade all kritik som osakliga angrepp, medan de som stod utanför Regeringskansliet talade om ”bunkern”. När Centern tampades med sitt sidbyte under Annie Lööf myntade partiets inre krets begreppet ”centerhat” och lät det omfatta såväl obehagliga ytterkantsfenomen som gamla allianskamrater och kritiska journalister. 

När politiker faller offer för den här sortens tänkande blir alla potentiella fiender och all dålig publicitet någon annans fel. När Magdalena Anderssons pressekreterare Mirjam Kontio först fick kritiska frågor om intervjun i Dagens Nyheter, lade hon skulden på tidningen: ”De tyckte väl att det var kul”. När Aftonbladet rapporterade om intervjun fick de påringning från Socialdemokraternas stab, som ville att graverande citat togs bort. Aftonbladet gjorde det, men kontrollerade fakta och satte sedan dit citaten igen. 

Den sortens beteende, i grunden självdestruktivt, blir naturligt när en snäv politisk krets bärs av övertygelsen att den är orättvist förföljd.  

Det är vanligare att bunkermentaliteten drabbar regeringar och deras stödpartier, men här kommer Magdalena Anderssons särställning som en vinnare som har förlorat in. Antagligen också den seglivade socialdemokratiska självbilden som Sveriges naturliga regeringsparti. Den knappa procentenhet som snuvade Socialdemokraterna på regeringsmakten skulle lika gärna ha kunnat gå åt andra hållet. Tänker man så blir Magdalena Andersson inte bara en vinnare som råkat förlora, utan Ulf Kristersson en förlorare som råkat vinna. Sverige har den regering vi har på grund av en absurd slump. Och någon – eller några – måste ligga bakom att Anderssons enastående förtroende dalar. Och varför vill medierna inte diskutera det som Socialdemokraterna vill tala om? Och så vidare. 

Nå, var det något som sprack? 

Det händer att politiker lär av sina misstag. Det här kan mycket väl blåsa över. Men det kan också ha varit det ögonblick då Magdalena Andersson förlorade sin särställning som den vinnande förloraren. 

Socialdemokraterna är precis i färd med att omforma sin politik i elva arbetsgrupper. Vänsterpartiet, Miljöpartiet och numera även Centern efterlyser ett starkare ledarskap från Magdalena Andersson som alternativ regeringsbildare, inte bara som socialdemokratisk partiledare. Magdalena Andersson har, i kraft av sin starka ställning, kunnat styra viktiga processer av det slaget efter eget skön. Tappar hon i anseende – särskilt om det reflekteras i opinionsstödet – blir hennes förhandlingsposition, både internt och externt, svagare. 

Debaclet med Henrik Jönsson kan kanske beskrivas som en varningsklocka. Kommer Magdalena Andersson att tolka signalen som en varning för hennes egen krets och dess angreppssätt? Eller bara som en bekräftelse på att hon är under attack? 

***

Läs även: Nyans hoppas locka El-Haj

Läs även: Magdalena, gråt inga fler tårar för min skull