Valet utan segrare

Jag satt med ett par vänner från Köpenhamn några dagar efteråt och diskuterade. Att Dansk Folkeparti förlorade var det inget snack om. Det drabbades av det största väljarraset i historien; flera ledande talespersoner åkte ur folketinget, mandaten mer än halverades, förebilden för våra egna Sverigedemokrater blev plötsligt minstingen i den nordiska populistfamiljen. Orsakerna är flera: De traditionella större partierna, som Socialdemokratiet (S) och liberala Venstre (V), godkänner i  dag den hårda »udlændingepolitik« som DF introducerade. På högerkanten utmanade ännu mer hårdföra småpartier och man struntade helt i klimatfrågan som valtema.

Men frågan var: Vem blev valets verkliga segrare? 

Att Mette Frederiksen som ledare för det största partiet Socialdemokratiet getts chansen att bilda regering – på egen hand eller med Socialistisk folkeparti och Enhedslisten på vänsterkanten plus socialliberala Radikale venstre (RV) – gör henne till aspirant på segerkransen. Men i siffror mätt stampade partiet på stället. Och RV:s jublande Morten Østergaard – som fick största procentuella ökningen i antal röster – har förklarat att ett absolut villkor för att stödja Mette är att hon begår en reträtt från det så kallade paradigmskiftet inom migrationspolitiken. Det vill säga från överenskommelsen som bland andra S, V och DF slöt i vintras om att hädanefter ska fokus ligga mer på att skicka iväg flyktingar och immigranter ur landet än på att integrera dem. 

En av de danska vännerna i mitt sällskap har i alla år röstat på just RV. Han har arbetat professionellt med miljöfrågor och gladdes förstås åt tanken på Østergaard som segrare men, utbrast han spontant:

– Alltså, jag måste säga att jag fick en märklig respekt för Lars Løkke Rasmussen. Det trodde jag aldrig någonsin att jag skulle säga  …

Och faktum är att i danska mediers eftervalskommentarer orsakar den avgående statsministern och Venstreordföranden lika mycket undran och spekulation som de segerglada regeringsaspiranterna på vänsterkanten. 

Uträknad på förhand var däremot DF-ordföranden eller »Tapetmanden« Kristian Thulesen Dahl. Han utmålades under valrörelsen av Weekendavisen på förstasidan som mannen som försvunnit in i tapeten. Visserligen bar han för fyra år sedan fram DF till att bli största borgerliga parti och det var axeln kring vilken det parlamentariska livet snurrade. Men Thulesen Dahl har länge ansetts ha ett problem: sin egen personlighet. Han är sval, sympatisk och en kompetent folketingsarbetare, en politisk broiler utan nämnvärd karisma. Räcker det i längden för en populistisk rörelse där företrädaren, den färgstarka Pia Kjærsgaard, ännu är aktiv? Valresultatet visar att svaret kan vara nej.

 Vilken kontrast är då inte Lars Løkke Rasmussen. Också han var nederlagstippad. Han har funnits med under hela 2000-talet, som hälso- och finansminister och som statsminister i två omgångar efter 2009 då Anders Fogh Rasmussen – skaparen av det borgerliga samarbetet med DF – övergav inrikespolitiken för att bli Nato-chef. Rasmussen är en frustande och energisk figur med uppknäppt skjortkrage. Det har inte saknats medieuppståndelse kring hans smak för livets goda. Ibland är danskarna trötta på honom, han har tydliga motkandidater inom Venstre som gärna skulle putta bort honom. Men i valkampanjens slutspurt visade Lars Løkke Rasmussen vilken fighter han är. Som erfaren politisk navigatör observerar han när vindarna är på väg att växla. Och V ökade överraskande sitt väljarstöd med nästan lika mycket som RV och blev åter störst bland de borgerliga. Pratet om ledarbyte tystnade. 

Mot den bakgrunden framstår den avgående statsministern paradoxalt nog som något av valets segrare. 

Och så – den riktigt smarta vändningen – när Lars Løkke Rasmussen begrep att DF:s tid började lida mot sitt slut drog han sig inte för att under valrörelsen, mer eller mindre på eget bevåg, i praktiken dödförklara den borgerliga hegemoni med DF som beskyddare som gällt i Danmark sedan 2001. Det var året när Venstre under Anders Fogh Rasmussen öppnade för den strama invandrings- och flyktingpolitik som sedan blev smått mönsterbildande på många andra håll i Europa. Allt som inslag i en bred värde- och kulturkamp för danskhetens försvar. 

Nu är den epoken över. Lars Løkke Rasmussen förklarade nämligen att han kan tänka sig att regera med Socialdemokratiet. Ett mittenpräglat samarbete för att slippa bli beroende av ytterkanterna till höger och vänster, löd argumentet. Och det känner vi igen från vår egen svenska eftervalsdebatt. 

Men att som Lars Løkke Rasmussen redan före valdagen våga vifta farväl till borgerlig samverkan och 2001-andan, det liknar inget vi upplevt hos Alliansen i Sverige. Det var djärvt gjort och vann min danske väns respekt: »Jag blir faktiskt imponerad, en rävspelare, men han känner vart vindarna drar  …«  

Hur det går utvisar regeringsförhandlingarna. Mette Frederiksen försöker att lansera en klassiskt reformsinnad välfärds- och sossepolitik i kombination med åtstramad invandring. Besvärliga diskussioner väntar. Förväntningen hos de egna är att Mette Frederiksen nu ska återupprätta inflytandet och makten och härligheten som partiet berövades 2001. 

I sitt tacktal till kamraterna på valnatten framförde S-ledaren några oväntat erkännsamma och nästan varma ord om den avgående statsministern. Var det en signal om att hon uppfattat hans budskap? Kanske. Hur som helst, Lars Løkke Rasmussen har inte gett upp. Han är på en och samma gång förlorare och vinnare. Rävspelet är inte över. <