Var ligger mitten?

Oktober 1978, Fälldin hade till sist tvingats bort och Expressen ville inte lämna sina läsare utan ledning. Bo Strömstedt, som tillträtt chefredaktörsposten året innan, godkände rubriken över tidningens huvudledare: 

”Inte Bohman” 

Att det behövde sägas satte fingret på en av mittenpolitikens svaga punkter: bedriva politik från mitten sägs vara rationellt, eftersom man kan kompromissa åt både höger och vänster, men allt som oftast verkar mittenpolitik snarare handla om att tala om vilka man inte kan tänka sig kompromissa med. Varje uppgörelse, åt vilket håll det vara må, riskerar att få mitten att kantra. Ingenting skrämmer en mittenpolitiker mer. 

Rubriken över ledaren fångade också en annan egenhet med svensk mittenpolitik: den har oftast varit mest rädd att kantra åt höger. 

Just 1978 låg det förstås i tiden. Vänstervågen som exploderat ett decennium tidigare hade ännu inte brutits. Högervågen var bara en underström, även om den samlade kraft. Mittenpartierna hade gått en bra bit åt vänster, påhejade av sina ungdomsförbund. Särskilt Folkpartiets yngre kader, rusig av kulturradikalism, fann allt mindre att invända, ens mot planekonomiska tankar. En del av dem skulle snart eller hade redan börjat söka sig vidare, nästan undantagslöst vänsterut. Per Gahrton var inne på sitt sista år i riksdagen som folkpartist. Carl Tham hade börjat tala för en kompromiss i löntagarfondsfrågan, på sin väg mot socialdemokratin. 

Historien fanns där också. Det må ha varit högermannen Arvid Lindman som fick till en kompromiss om allmän rösträtt, men det var liberalerna och arbetarrörelsen som tillsammans slagits för den. Oavsett hur idéerna omformades av tiden – Bertil Ohlin hade inte kompromissat om marknadsekonomin – fanns för Folkpartiet en historisk brygga vänsterut, som inte fanns högerut. Det gällde Centerpartiet också, även om kohandeln mellan Bondeförbundet och Socialdemokraterna som ledde till koalition, snarare hade drivits av jordbrukspriser och maktspel, än av stora principer. 

Expressen fick naturligtvis rätt, till Bohmans lättväckta ilska. Ola Ullsten ville inte ha någon koalition med Moderaterna, som hade 55 mandat i riksdagen mot Folkpartiets 39. Han spelade dubbelt med Socialdemokraterna, fick fram en överenskommelse och kunde väljas som statsminister för en minoritetsregering som verkligen gjorde skäl för namnet. Bara 39 ledamöter, Folkpartiets egna, röstade för honom, 66 röstade nej och resten lade ned sina röster, eller var frånvarande. Det räckte, för det krävs än idag bara att färre än hälften av ledamöterna i riksdagen röstar nej till en föreslagen statsminister, för att han eller hon ska bli vald. 

Så fick Sverige en verklig mittenregering, bestående av ett enda litet mittenparti. Nästan ingen – inte ens gamla inbitna folkpartister – skulle i efterhand påstå att den var någon större framgång. 

Det blev val igen och trots Fälldins regeringshaveri och den veka mittenregeringen förlorade Socialdemokraterna åter. Knappt. Det skilde ett mandat och lite drygt 8 000 röster mellan de borgerliga å ena sidan och Socialdemokraterna och VPK å den andra. Men det var inte samma vinnande borgerlighet 1979, som det hade varit 1976. Centern, som redan tappat 1976, föll den här gången också, nu från 24 procent till lite över 18. Liberalerna låg still kring 11 procent. Gösta Bohmans moderater, däremot, gick fram med nästan 5 procentenheter till drygt 20 procent. 

Det ansågs vara en personlig framgång för Bohman, som under mandatperioden etablerat sig som slidknivsbärande rospigg med utedass. Moderaterna var Sveriges andra största parti, även om Centerpartiet och Folkpartiet tillsammans var större. 

Men Expressens rubrik gällde fortfarande, åtminstone för statsministerposten. Moderaterna må ha räddat det borgerliga maktinnehavet, men det var inte tal om att Gösta Bohman skulle tackas genom att få bli statsminister. Tanken att en ledare för det gamla högerpartiet skulle få den äran, var helt enkelt omöjlig. Mitten befann sig redan så långt högerut som svensk politik kunde gå. Moderaterna fick inte ens sina regeringskollegor att hålla ihop när det blev talmansval. Moderaten Allan Hernelius kunde, efter tre omröstningar, konstatera att socialdemokraten Ingemund Bengtsson snuvat honom på posten. Bengtsson var lika förvånad som Hernelius. Det var antagligen en av mittenpolitikens egenheter som spökade igen: några ledamöter i mittenpartierna kunde inte tänka sig att kompromissa högerut, ens i denna fråga. 

Jaha, tack för det men det är ju 45 år sedan. Vad har det med oss att göra? 

Jo, det sägs ofta att Sverige numera befinner sig i ett helt nytt läge parlamentariskt. Och visst är det en stor sak att ett nytt parti på kort tid växt till sig och snuvat Moderaterna på andraplatsen. Men man behöver inte anstränga sig särskilt mycket för att se de likheterna med det sena sjuttiotalet. Vi har åter ett stort parti som beskrivs som ett ytterkantsparti, otänkbart för statsministerrollen, eller ens Regeringskansliet. Ändå är det partiet en grundläggande del av varje alternativ till Socialdemokraterna. Vi har åter sett mittenpartiledare spela dubbelt med Socialdemokraterna, för att slippa kompromissa högerut. Vi har åter mittenpartier, som i stället för att se möjliga kompromisser åt båda håll, är upptagna av att utesluta samarbeten, om de sker högerut. 

Det finns förstås skillnader också. Sverigedemokraterna är inte ett slags vresiga moderater, som moderater ibland inbillat sig. Bevara Sverige Svenskt – i praktiken Sverigedemokraterna innan de fick långbyxor – bildades ungefär samtidigt som regeringen 1979, med rasistiska National Front som förlaga. Och dagens centerparti är snarare nyliberalt än vänstervridet, åtminstone i ekonomiska frågor. Så har vi Miljöpartiet och Kristdemokraterna, som förändrat styrkeförhållandena och den politiska vinklingen både till höger och vänster och därmed också i den politiska mitten. 

Ändå är likheterna slående. Annie Lööf kan ses som en misslyckad Ola Ullsten. Det han lyckades åstadkomma – en minimal minoritetsregering i den absoluta mitten – var till slut den enda möjliga tolkningen av Lööfs mantra om ”den breda mitten”. När alla de andra partierna inte vill, inte förstår, eller inte duger, är det upp till ett etiskt spjutspetsparti att rädda Sverige från dikesrenarna. Den tanken är samma nu, som för 45 år sedan. 

Även om Ullsten var marginellt mer framgångsrik än Lööf, har det inte varit ett succérecept, direkt. 

Men innan vi slänger ut barnet med badvattnet: det är i mitten politiken avgörs. I en demokrati är detta så nära en evig sanning man kan komma. Den är nästan logiskt och matematiskt ofrånkomlig. 

I Sverige – liksom i många andra demokratier, oavsett valsystem – fördelar sig väljarna ungefär jämt på båda sidor om en balanspunkt. Den där balanspunkten kan vara mer eller mindre självklar. Är den mindre självklar har den en tendens att ändå uppfinnas, just där i den partipolitiska mitten. Det beror på att alla politiska partier vill åt makten och man bildar de koalitioner som krävs för att man ska kunna få till en majoritet. När det sker från två håll, som båda vill åt majoriteten och båda är hyfsat kompetenta att snickra ihop koalitioner, möts alternativen med nödvändighet någonstans i mitten. 

Det är här logiken och matematiken slår till. De 8 000 väljare som gav de borgerliga valsegern 1979 var inte de som hela sitt liv varit moderater, eller aldrig skulle rösta på något annat än Centern. De som avgjorde var de som skulle ha kunnat rösta på Socialdemokraterna. När det gäller maktfrågan är det så demokratin fungerar: alla röster är lika mycket värda, men vissa röster är mer värdefulla än andra. Nämligen de som finns i mitten och kan gå åt ettdera håll. 

Det betyder, å andra sidan, inte att alla partier vill vara mittenpartier. Man kan ha olika strategier i det mittens rike som politiken utgör. 

En del valsystem – som de i Storbritannien och USA – är konstruerade för att sålla fram två alternativ. I ett tvåpartisystem straffar det sig direkt för det parti som drar sig åt ytterkanten. Brittiska Labour har plågats av sådant självskadebeteende flera gånger, nu senast under Jeremy Corbyn. I valsystem som resulterar i flera partier än två är saken mer komplicerad. Ofta finns ett par dominanta partier – ankare i större koalitioner – och för dem är det vanliga att situationen är ungefär som i ett tvåpartisystem. Det är deras plikt att locka mittenväljarna, om de ska fortsätta att vara dominanta. 

För de mindre partierna i ett sådant system finns andra alternativ. 

Ett sätt att se saken är just det som alltid anförs till försvar för mittenpolitik: ett litet parti i mitten kan växla in sina röster dyrare, när det blir dags att förhandla om makten, än ett parti på en ytterkant. Den bästa förhandlingspositionen är helt enkelt att göra troligt att man lika gärna kan gå åt ena hållet som åt det andra. Lyckas man med det, kan man representera en liten minoritet, men ändå sätta stora avtryck i politiken. 

Ett annat sätt att se saken är att man kan flytta mitten. Och det kan man med fördel göra från en ytterkant. 

Ett mindre parti, som inte har något trovärdigt alternativ till att stödja den ena av två sidor, kan tvinga ett stort ankarparti att inte dra i väg för långt i sin jakt på mitten. En sådan strategi kan i praktiken innebära att man flyttar mitten i maktförhandlingarna längre ut mot den kant som man föredrar. Mindre partier som väljer den strategin påminner om intresse- och lobbyorganisationer, som inte har någon direkt politisk makt, men ändå kan pressa makten åt ett eller annat håll. Rakast kanske den tanken uttrycktes av den förre LO-ordföranden Bertil Jonsson: ”vi står i vägen” var hans besked, när Socialdemokraterna lekte med politiska kompromisser i mitten. 

Lätt att begripa, så långt. Men så slår verkligheten till. 

När Fredrik Reinfeldt 2011 gjorde upp med Miljöpartiet om migrationspolitiken fanns åtminstone två strategiska tankar. Den ena, grundad i en övertygelse om att folkopinionen i den här frågan var giftig, var att isolera Sverigedemokraterna. Den andra var att lösa ut Miljöpartiet ur den vänsterbur de hamnat i sedan Mona Sahlin och Göran Persson gjort dem till ett socialdemokratiskt stödparti. Planen misslyckades i båda avseendena. Vid valet 2014 tappade Moderaterna nästan sju procentenheter. Och så kom flyktingkrisen 2015. Omständigheterna avslöjade överenskommelsens brister. Både Moderaterna och Miljöpartiet tvingades backa, Sverigedemokraterna kunde säga ”vad var det vi sa” och efter lite stök hade Miljöpartiet återvänt till vänsterburen, låst om sig och kastat nyckeln. Det kostade. När Miljöpartiet gjorde upp med regeringen Reinfeldt låg det kring 11 procent, i enstaka mätningar till och med 13 procent. Två år senare, 2016, guppade partiet kring fyraprocentsspärren och där har det förblivit. 

MP, som tidigare varit noga med att inte placera sig på vänster-högerskalan, just för att kunna gå åt ettdera håll, hade definitivt bytt strategi. De hade valt att bli ett ytterkantsparti. Om något var även Socialdemokraterna alltför långt åt höger för det här miljöpartiet, men det var den enda möjliga samarbetspartnern. 

Och det var inte det enda mindre partiet som omprövade sin mittenstrategi. 

Kristdemokraterna hade aldrig haft särskilt lätt att identifiera sig med politikens vänster, men det fanns ändå gott om hjärtefrågor där konfliktytorna snarare låg åt höger. Det gällde förstås bistånd och internationell solidaritet, inklusive flyktingpolitik, men också sjukvård och offentlig sektor i allmänhet. Kristdemokraterna identifierade sig inte som ett högerparti. Men så, för ungefär tio år sedan, slutade en period av interna slitningar i ett vägval. Åt höger. För fem år sedan visade de pålitliga SOM-undersökningarna att kristdemokratiska och moderata väljare inte skilde sig särskilt mycket åt på vänsterhögerskalan. Nu kallar sig KD:s ungdomsförbund för ”en rak höger”. 

Det här är inte längre ett parti som kan gå åt ettdera hållet. 

Centerpartiets position i mitten brukade vara den mest pragmatiska i hela det politiska landskapet. Enskilda frågor, som kärnkraften och Öresundsbron, kunde ibland växa till ett slags substitut för en ideologi, men i grund och botten kvarstod kohandlarens beredvillighet att göra upp. Kanske var Centern till och med det parti som bäst lyckades att växla in sin mittenposition i inflytande. Det finns till exempel knappt en energiuppgörelse i svensk politik, som inte Centern varit med och satt sin prägel på. Men så hände något. 

Alliansen var ett viktigt skäl till förändringen. Maud Olofssons djupa skepsis mot Socialdemokraterna, kombinerat med andra politiska omständigheter, förvandlade Centern till en klippa inom borgerligheten. I den miljön började unga centerpartister raskt kompensera för den tidigare bristen på ideologi. Inom kort var det en hederssak bland de yngre att ha läst den nyliberala filosofen Ayn Rand och att fördjupa sig i frågor som fri invandring och slopad skolplikt, snarare än mjölkpriser. En av de unga, ideologiska centerpartisterna, Annie Lööf, blev partiledare och förvandlingen fullbordades. Inget kunde dra Centern över mittlinjen. 

Men något kunde knuffa partiet över den: Sverigedemokraterna. 

Centerns rörelse från mitten är den mest våldsamma av alla. En kraftig gir åt höger i frågor om ekonomi, arbetsmarknad och annat av liknande slag. En ännu kraftigare gir åt vänster – om vi för en gångs skull vill undvika kulturkrigets egna skalor – i frågor som migration, transpersoner och sådant. Maktpolitiskt ledde det först till en absolut lojalitet med den borgerliga sidan. Det fanns inget utrymme för att lira åt vänster. Sedan ledde det till en lika absolut förkastelsedom över varje realistiskt borgerligt alternativ. Och det är inte slut än, för den politiska affärsidén att driva högerpolitik genom en vänsterregering, är inte en stabil modell. 

Man skulle kunna säga att det enda mindre mittparti som finns kvar är Liberalerna, men det vore också att glida på sanningen. I åratal har L snarare varit två partier. Det är möjligen ett parti som fortfarande har potentialen att göra upp på båda sidor, men det är också ett parti som, så snart det gjort upp, avskyr uppgörelsen, oavsett vem som är motpart. 

Det sista av småpartierna, Vänsterpartiet, har aldrig betraktat sig som ett mittenparti. Att hålla vänster ytterkant är ju själva poängen med partiet. Men även i det partiet hände något. I decennier hade de traditionellt kommunistskeptiska Socialdemokraterna kunnat ta partiet för givet. Det hade ingenstans att ta vägen, för ingen trodde att Vänsterpartiet någonsin skulle fälla en socialdemokratisk statsminister. Men så hände det. 

Bakgrunden var att Vänsterpartiet tagit ännu ett steg bort från sin gamla, bokstavstrogna kommunism. Under partisekreteraren Aron Etzler och partiledaren Jonas Sjöstedt drogs planerna upp på ett framtidsinriktat, pragmatiskt vänsterparti av kontinentalt snitt. Tanken var att så långt det var möjligt ta över Socialdemokraternas gamla roll som vänsteralternativets samlande punkt. Man byggde koalitioner utanför riksdagen, som utmanade Socialdemokraterna. Man såg till att bli inbjudna till LO:s styrelse, en historisk händelse. När Nooshi Dadgostar tog över partiledarskapet hösten 2020 fortsatte processen. Partiet skulle återknyta till industriarbetare och offentliganställda ute i landet. Kulturkrigsfrågorna, som gjort att partiet alltmer blivit en samlingspunkt för progressiva, rätt välavlönade akademiker i storstad, prioriterades ned. 

En nödvändig del av strategin var att visa de grupper som man ville erövra att partiet faktiskt hade makt. ”Vi är inga dörrmattor”, hette det. Socialdemokraterna kunde inte räkna med ovillkorligt stöd. 

Regeringens samarbete med Centern och Centerns idé om att stödja en socialdemokratisk regering, mot att den bedrev högerpolitik, ställde saken på sin spets. I juni 2021 röstade Vänsterpartiet bort regeringen Löfven, som inte kunde dra tillbaka ett förslag om fri hyressättning vid nyproduktion, eftersom det kunde äventyra Centerns stöd. Det var en stor sak, för den samlade majoriteten som fällde regeringen bestod, förutom av Vänsterpartiet, av Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna, som egentligen inte röstade i sakfrågan om hyressättning, utan ville visa att januariavtalet – grunden för regeringens maktinnehav – var ohållbart. Centern och Liberalerna valde den bokstavliga mittenpolitiken och lade ned sina röster. 

Regeringen Löfven kom snart tillbaka, men Vänsterpartiet hade markerat att saker och ting hade förändrats. I maktpolitiken hade Vänsterpartiet agerat som ett mittenparti, fritt att röra sig åt båda hållen. Hur trovärdigt det var, med tanke på att partiets sakpolitik fortfarande var klart till vänster om den socialdemokratiska, var en annan fråga. Centerns strategi att flytta mitten åt höger, med hjälp av en regering till vänster, hade i alla fall fått mothugg.  

Den här mittenröran – för vad ska man annars kalla den? – förklarar varför diskussioner om mittenpolitik blivit så förvirrade och förvirrande i Sverige. För vilket parti befinner sig egentligen i mitten? 

Centern tycker sig förstås göra det, men fick under Annie Lööf allt svårare att göra det sakpolitiskt trovärdigt. I många ekonomiska frågor ligger Centern till höger om Moderaterna. I kulturella värderingsfrågor delar Centern plats med Miljöpartiet, som ligger längst ut till vänster i det avseendet. Att stå på två extremer samtidigt, gör inte ett mittenparti. Talet om Centern som ett mittenparti är i dag snarare ett minne och en vana, än ett faktum. 

Kristdemokraterna under Ebba Busch har inte ens försökt att vara ett mittenparti, utan snarare ett slags borgerlighetens pitbull.  

Liberalerna kommer kanske närmast, men förmår inte vara en stabil, egen kraft i mitten. Det hoppar i stället från sida till sida, ständigt missnöjt med sin position. 

Den partipolitiska mitten bärs snarast av moderater och socialdemokrater, som i kraft av sina roller som ankare och drivna av den moderna politikens besatthet av att undvika risker, i retoriken nästan smält samman. Fråga efter fråga, från migrationspolitik till Natomedlemskap, har desarmerats genom att de två statsbärande partierna faller varandra i talet. Magdalena Andersson kanske mer så än Ulf Kristersson, för de sakfrågor som stått högst på dagordningen har legat närmare Moderaternas än Socialdemokraternas styrkor. Moderaterna har hittills klarat det som i praktiken är samregerande med Sverigedemokraterna, utan att öppna sig alltför mycket för socialdemokratiska angrepp. Om regeringen tvingats följa Sverigedemokraterna har Socialdemokraterna varit noga med att följa regeringen, eller till och med föregripa den, vad gäller förslag som kommer från, eller har ett naturligt stöd, inom Sverigedemokraterna. 

Och där kommer vi till den storhet som ofta glöms bort av de som talar om mittenpolitik: väljarna. 

Fredrik Reinfeldts ojämförliga framgång som partiledare för Moderaterna var kortvarig, men det var ett oblygt och till en början lyckat försök att muta in de viktiga väljarna i mitten. De ”Nya Moderaterna” ville inte ha ett systemskifte, utan försökte snarare bräcka Socialdemokraterna som försvarare och förnyare av den svenska modellen. Näringsliv och försvar kallades ”särintressen” och facket skulle, så långt som möjligt, få sitta i orubbat bo. 

Det var inte alls samma sak som under de borgerliga regeringarna under skiftet mellan sjuttio- och åttiotal, som ibland framstod som sämre varianter av det socialdemokratiska alternativet. Regeringen Reinfeldt hade till en början gott självförtroende och vinnlade sig till exempel om att sänka skatterna rejält. Men den gjorde det med hänvisning till ”arbetslinjen”, ett begrepp som dröp av gammal socialdemokrati. 

Den lucka som hade öppnat sig och som Fredrik Reinfeldt visste att utnyttja, var att Socialdemokraterna i väljarnas ögon hade gått vilse. Både i vilka frågor som partiet lyft fram som centrala och i den politik som S förde i de frågorna – ofta i kompromisser med Miljöpartiet – hade Socialdemokraterna retirerat från mitten. Det fanns ett uttalat drag i den linje som Fredrik Reinfeldt lade fram av att Moderaterna hade tagit över Socialdemokraternas gamla roll, som den var på den tiden då Socialdemokraterna speglade genomsnittssvenskens syn på saker. Det var inte bara en ploj att de nya Moderaterna också kallade sig ”det nya arbetarpartiet”. 

Paradoxen, när Moderaternas framgång sprack, var förstås att Reinfeldt gick i samma fälla. 

Uppgörelsen med Miljöpartiet om migrationspolitiken innebar att regeringen Reinfeldt – precis som Socialdemokraterna dessförinnan – gjorde sig beroende av ett parti som drog Moderaterna från mitten. Konkret innebar det att Reinfeldt medvetet valde att gå på tvärs med väljarna i en allt viktigare fråga, där samtliga etablerade politiska partier under lång tid systematiskt struntat i vad väljarna ansåg. 

Vid alla mättillfällen i SOM-undersökningen sedan 1990 – närmare 30 stycken – har de väljare som önskar en mer restriktiv invandringspolitik varit fler än de som vill ha generösare politik. I ingen annan fråga har det funnits en så stor skillnad mellan riksdagsledamöters och medborgares åsikter. Att Fredrik Reinfeldt valde den väg han gjorde i den här frågan var, i den meningen, ett utslag för dödsförakt, helt i strid med hans övergripande strategi att muta in den svenska politiska mitten bland väljarna. 

Han måste ha insett det. Han gjorde det ändå. 

Detta var ett ovanligt tydligt exempel på hur de politiska partierna verkar ha glömt eller förträngt att mitten inte bara handlar om hur partierna i riksdagen förhåller sig till varandra. Mitten handlar till syvende och sist om vad väljarna anser vara rimligt och rätt. 

Här finns en djupare förklaring till varför debatten om den politiska mitten ofta blir så förvirrad: den förs som om det bara handlade om att bilda regeringsalternativ. Som om partier, bara för att de en gång identifierat sig själva som mittenpartier, kan avgöra var mitten finns. Som om väljarna inte hade något med saken att göra. 

Men så är det förstås inte och Fredrik Reinfeldt fick snart lära sig det. 

Sverigedemokraterna har inte vuxit för att de uppfattas stå för extrema ståndpunkter. Tvärtom har de vuxit därför att det av många uppfattas som en representant för sunt förnuft och måttlighet, inte bara, men särskilt i migrationsfrågan. Fredrik Reinfeldts uppgörelse med Miljöpartiet var därför i själva verket ett grundskott mot hela hans strategi. I ett slag gjorde han klart att hans moderater inte var som de gamla Socialdemokraterna i åtminstone ett avseende: att ta det försiktigt med invandringen. Och han gjorde det precis när frågan blev akut. 

Rollen som förvaltare av den gamla, goda socialdemokratin gick därmed förlorad. Och vem övertog den? Jo, Sverigedemokraterna. Förstås. Ett parti som var utfruset i riksdagen hade ingen anledning att kalkylera omöjliga mittenkoalitioner med andra partier, som inte ville ha med dem att göra. Men det hade all anledning att intressera sig för den politiska mitten bland väljarna. 

Och precis det gjorde Sverigedemokraterna. Med stor framgång. 

Så är det svaret på frågan? Är det Sverigedemokraterna som är det nya mittenpartiet? Är det bara omöjligt att se, eller acceptera, för gamla mittenpolitiker med sin rädsla för att kantra till höger och sin förmåga att glömma väljarna? 

Det inte särskilt svårt att få den tanken att fästa. Sverigedemokraterna står ekonomiskt längre till vänster än Moderaterna och än mer så i jämförelse med Centerpartiet. De gör även svenska mittenväljare enligt många undersökningar. Sverigedemokraterna står samtidigt för rätt traditionella sociala värderingar. Även det speglar svensk mittenopinion rätt väl.  

Men riktigt så enkelt är det inte heller. 

Mittenpartier, som verkligen kan utnyttja sin position, ska helst inte vara illa sedda i breda kretsar. Folkpartiet var ett klassiskt mittenparti på det sättet: länge var det många svenska väljares självklara andrahandsval, oavsett om deras förstahandsval var Socialdemokraterna eller ett borgerligt parti. Sverigedemokraterna är i stället, ibland i tävlan med Miljöpartiet, ett ovanligt illa omtyckt parti bland andra än sina egna väljare. Det är inte ett självklart andrahandsval för breda grupper. 

En invändning kan vara att partiet redan är förbi det stadiet. Sverigedemokraterna är inget litet parti i mitten. Det är Sveriges andra största parti. Dess möjliga roll i mittenpolitiken är därför snarare den som Socialdemokraterna och Moderaterna haft länge: att vara det stora ankarpartiet i en koalition med ambitionen att locka mittenväljare. Men det är också svårt att göra, om man är ett parti som många avskyr. Och det kräver dessutom att man har modet och självförtroendet att undvika ytterligheter i sin politik. Om Sverigedemokraterna har nått dit, är långt ifrån avgjort. Stora framgångar kan stiga en rörelse åt huvudet, som för bara några år sedan bejakade sin radikalitet och bar sitt utanförskap som en hedersbetygelse. ”Normaliseringen” av Sverigedemokraterna är delvis ett faktum, men då och då spritter det till och väljarna påminns om att det här inte är de gamla Socialdemokraterna, som de en gång var. 

Sverigedemokraterna har en betydande chans att gradvis få grepp om den politiska mitten, ungefär som Socialdemokraterna lyckades göra under årtiondena efter rösträttens införande, men då måste partiet först besegra sig självt. 

”Framtiden tillhör oss: Moderaterna är den nya mittpunkten i svensk politik”, berättade Ulf Kristersson för ombuden på partiets nyss hållna stämma I Umeå: 

”Vi är de vuxna i rummet i svensk politik. Vi polariserar inte. Vi kan prata med alla.” 

Tydligare än så kan man nog inte uttrycka vad det här handlar om: mitten är fortfarande den plats där politiken avgörs. Varje politiker med ambitioner vill på ett eller annat sätt kontrollera den. Mitten har inte försvunnit, eftersom mittenväljarna inte har försvunnit. Men de politiska partierna kämpar för att finna vägen tillbaka till mitten. De gick vilse, glömde var mitten låg och nu försöker de antingen hitta en karta som kan ta dem tillbaka, eller – i de verkligt vilse fallen – besvärja verkligheten så att den formar sig efter den karta över ”den breda mitten”, som de redan bestämt sig för. 

Mitten finns där. Frågan är bara var. 

Skulle man tonsätta deras vånda är Olle Ljungström ett bra val: 

För hur nära är nära? 
Och hur långt är långt ifrån? 
Var ligger mitten? 
Hur långt ifrån långt? 
Hur långt kan det gå? 

***

Läs även: Sverige åt sossarna!

Läs även: Är politikerna bara lata eller har de ingen aning?