Vilka är riksdagspartierna, egentligen?

Det var ett bra uttryck: ”sjuklövern”. För Sverigedemokraternas kampanjansvariga, förstås. Men också för att det faktiskt fångade något väsentligt. Visst fanns skillnader mellan de andra sju partiernas syn på invandring – för vi sade oftast ”invandring”, mer sällan omskrivningen ”migration” på den tiden – men de var inte stora. ”Järnaxeln” mellan Moderaterna och Socialdemokraterna, i syfte att hålla invandringen nere, hade brutit ihop. Trycket blev för starkt från invandringsbejakare, hela vägen från Miljöpartiet och moderata liberaler vidare till liberala moderater. Sverigedemokraterna skulle bekämpas genom en demonstrativt generös flykting- och invandringspolitik. De skulle ”isoleras”.  

Uttrycket ”sjuklövern” speglade den andra sidan av den isoleringen. Den sida som Sverigedemokraterna välkomnade, eftersom den gjorde deras hållning tydlig och mobiliserade väljarna. Ingen behövde tvivla på varför Sverigedemokraterna fanns. Men det var, åtminstone i politisk tid, länge sedan. 

När Lawen Redar nyligen presenterade en självkritisk analys av Socialdemokraternas migrationspolitik i slutet av november, lät hon i stället som sverigedemokrater gjorde på den tiden. Invandringen från ”utomeuropeiska” och ”sönderfallande” länder, har ställt till stora problem för Sverige. Vi har tagit emot fler än vi kan integrera. Segregationen skapar radikalisering, brottslighet och hela områden utanför lagen. 

Gav hon Sverigedemokraterna rätt i efterhand? Absolut inte. Skillnaden var att ”Sverigedemokraterna har alltid varit emot invandring, oavsett hur många som kommer till vårt land”. 

Men det var en talande formulering det också, för den tog fasta på det som brukade kallas ”volymer”. När Agenda ställde frågan ”Hur mycket invandring tål Sverige” i en partiledardebatt hösten 2012, möttes det av indignation. Det var oanständigt att tala på det sättet. Bara sverigedemokrater gjorde så. Det som kulturknuttar kallar ”narrativet” har förändrats. 

Socialdemokraternas tre samarbetspartier gruffade misslynt över Lawen Redars ordval, men ingen blev särskilt upprörd. Skiftet är etablerat sedan länge. Återigen: politisk tid är inte geologisk tid. ”Länge” kan infinna sig efter ett par veckor, om partisekreterarna vill och pressen håller. Men i det här fallet är det lite mer än så. Det är ett och ett halvt år sedan Magdalena Andersson talade om att vi inte ska ha några ”Somalitown” – ett ordval som några år tidigare hade uppfattats som ofattbart grovt, men som 2022 bara fick marginell rekyl. Och sedan förra året har vi en regering som vilar på sverigedemokratisk grund, utan att den lider av det i just de här frågorna. Liberalerna har bytt från öppna gränser till ordning och reda. Kristdemokraterna har blivit konservativa. 

Invandringspolitiken och partihistorien var det som gav Sverigedemokraterna pariastämpel. Historien finns kvar, men invandringspolitiken har blivit sammanhållande, snarare än särskiljande. Nu har vi en femklöver mot Miljöpartiets, Vänsterpartiets och Centerns treklöver. Invandringspolitiken fungerar inte längre som förut. Den definierar ingen tydlig klyfta i svensk politik.  

Om ni orkat hänga med så långt är ni värda en belöning; det här handlar faktiskt inte om invandring. Det handlar om en mycket mer grundläggande fråga än så: Varför finns vi? 

Ja, inte du och jag, även om den frågan också kunde vara värd en artikel. Ni ska i stället tänka er att denna, mest grundläggande existentiella fråga ställs av partierna. Alltså: Varför finns vi? 

Sjuklövern gav ett tydligt svar på den frågan, både för de sju etablerade partierna och för Sverigedemokraterna. Sjuklövern fanns för att försvara politisk anständighet. Sverigedemokraterna fanns för att utmana den etablerade makteliten. Men nu då, när politiken bakom sjuklövern är upplöst, den gamla makteliten är splittrad och Sverigedemokraterna en del av regeringsunderlaget?  

När Jimmie Åkesson börjar tala om att riva moskéer är det den existensiella frågan som spökar. När Moderaterna kämpar för att förklara vad som är moderat i regeringspolitiken, är det denna fråga de försöker besvara. Och varför roastar Socialdemokraterna sin egen politik offentligt? Jo, därför att de vill tala om för väljarna att de tar frågan om vad de är till för på allvar. De kanske inte har svaret riktigt än – förslagen till ny politik ska komma först i vår – men Socialdemokraterna finns åtminstone inte av samma skäl som de fanns för några år sedan. 

För flera partier finns dessutom en annan, ännu mer akut existentiell fråga, kopplad till den första: Hur länge finns vi? 

När detta skrivs har Liberalerna 2,8 procent, Kristdemokraterna 3,7, Miljöpartiet 3,9 och Centern 4,0 procent av väljarstödet i enligt senaste mätningen. Och det är ändå lite bättre för flera av partierna, än en del tidigare undersökningar. 

Det är en ovanlig situation. En stor majoritet av de svenska partierna – kanske alla – är antingen osäkra på vad de är till för, eller på väg att tyna bort, eller båda delarna. Vad ska det bli av denna livskris? 

Centern ställde frågan tidigare än många andra. När Maud Olofsson valdes till partiledare våren 2001 var Centerpartiet krassligt efter tre år med Lennart Daléus. Strax före stämman gav Sifo Centern 4,5 procent. Några månader tidigare låg partiet under spärren i flera mätningar. 

Det var ändå entusiastiska ombud som krönte Olofsson. Alla då levande tidigare ordförande – vid sidan av Lennart Daléus även Karin Söder, Olof Johansson och Thorbjörn Fälldin – fanns på plats. Att Fälldin dök upp var en särskild fjäder i hatten för Olofsson: han hade i praktiken ignorerat partiet sedan han, mot sin vilja, tvingades avgå 1985. Men för Maud kom han tillbaka. Hennes pappa, Harald, hade jobbat nära Fälldin. Det här var så nära centeradel man kunde komma. Maud Olofsson fick sju minuter av jubel och applåder efter att hon klubbats in som ledare. Stämmotalet mötte samma, oreserverade entusiasm. Inte så utanför partiet. 

”Olofsson är gladare, allt annat lika”, löd rubriken över Svenska Dagbladets skeptiska huvudledare. Hennes tal, menade tidningen, spretade åt alla håll. Dagens Nyheters ledarsida nöjde sig med en kort rapport från den utsända Barbro Hedvall, som också sköt in sig på hur omåttligt glada centerpartisterna verkade. En lätt sarkasm kunde anas. Henrik Brors gjorde den politiska analysen på DN:s nyhetssidor. Olofsson, skrev han, ”måste bevisa att partiet har ett existensberättigande". Det omdömet var allmänt spritt utanför Centern. Hade det här partiet någon framtid? Vad var det till för? 

Det ingen riktigt såg var att Maud Olofsson skulle stöpa om sitt parti. I den mån hon ansågs ha någon särskild substans var den allmänna meningen att hon stod mer i mitten än Lennart Daléus, som ansågs stå till höger i partiet, antagligen mest därför att han kom från storstad. Det ledde tanken fel. 

En hel del ledtrådar fanns redan i hennes stämmotal. Maud Olofsson lovade att bedriva hård oppositionspolitik mot den socialdemokratiska regeringen. Under henne kom också Centern – som i borgerliga kretsar alltid ansetts vara ett opålitligt parti – att dra en skarp linje mot Socialdemokraterna. Kring Göran Persson talades det misslynt om Olofssons ”sossehat”. 

I talet gavs företagandet, särskilt småföretagandet, stort utrymme. Det kom att bli Olofssons verkliga hjärtefråga som partiledare. Hennes entreprenörsentusiasm omfattade kretsar långt utanför de bondekretsar som en gång grundat Centern. Det var ingen politisk omläggning, men en tyngdpunktsförskjutning. Hon vände dessutom långsamt partiets negativa inställning till kärnkraft, som hade varit en trossats sedan Thorbjörn Fälldin. 

Delvis som en följd av de här politiska justeringarna blev hon navet i bildandet av Alliansen 2004, som ledde till den första regeringen Reinfeldt 2006. Kanske hade ett samarbete skett utan Maud Olofsson, men det är inte säkert. Möjligen inte ens sannolikt, med tanke på hur svårt det var att få till det. 

Centern fick dock inte någon vidare utdelning av allt detta: Maud Olofssons opinionstopp på drygt 8 procent kom redan tre månader efter att hon blivit vald. Därefter återfanns partiet oftast kring 5-6 procent. Men Henrik Brors och Svenska Dagbladets implicita fråga om Centern hade ett existensberättigande, tystnade ganska snart. Man förstod vad Centern var till för, åtminstone inom borgerligheten. Inom partiet tog det nyväckta självförtroendet ideologiska former, särskilt i den yngre generationen. 

Centern hade tidigare svängt sig med begreppet ”ekohumanism”, som få externa betraktare begrep eller brydde sig om. I ärlighetens namn framstod det mest som ett försök att skaffa sig en ideologisk stämpel, utan att behöva välja mellan de ideologier som stod till buds. Nu bestämde sig de yngre centerpartisterna – uppmuntrade av Olofssons aversion mot sossar, hennes vurm för företagande och en borgerlig regering – för att liberalism var Centerns ideologi. Ingen mesig halvliberalism. Utan principfast, rationell och ofta kompromisslös liberalism. 

När Annie Lööf valdes som Maud Olofssons efterträdare på stämman hösten 2011, var de yttre förhållandena slående lika de när Olofsson blev vald. Partiet hade nyligen hamnat på fel sida riksdagsspärren i ett par mätningar. Annie Lööfs främsta uppgift var att ”rädda partiet”, hette det på ledarsidorna. Men den luddighet som det gamla pragmatiska Centerpartiet hade var historia. Frågan ställdes inte längre om Centern var ett liberalt parti. Frågan var hur ”nyliberal” Annie Lööf tordes vara som partiledare. 

Lööfs stämmotal hade ett centralt avsnitt med rubriken ”Välkommen till nybyggarlandet”, som hyllade tanken på att människor från hela världen skulle kunna skapa sig en ny, bättre framtid i Sverige. Dagen efter att hon valts hoppades centerpartister som talade med pressen, att hon skulle genomdriva en rejäl avreglering av arbetsrätten och helst få till en plattare skatt. 

Det var motigt i opinionen för Annie Lööf till att börja med, men sedan gick det bättre. I mars 2017 fick centern 13 procent eller mer i mätningarna. Sedan dalade det igen och när Muharrem Demirok tog över i februari 2023 låg partiet strax under 5 procent. I mätningarna i slutet av 2023 hade partiet åter trillat ned under riksdagsspärren.  

Och ändå: När partisekreteraren Karin Ernlund nyligen fick frågan vad det beror på i Sveriges Radio, svarade hon blixtsnabbt: 

– Vi har den bästa politiken. 

Det lät sturskt på gränsen till verklighetsfrämmande. Men inte bland ledande centerpartister. Egentligen ekade det bara talet om ”den breda mitten”, som Annie Lööf ständigt återkom till: alla går i otakt utom Centern. 

Det här är ett parti som under Annie Lööf skaffade sig en stark känsla för varför det finns: för att försvara liberalismen. Det skaffade sig en ideologi, bytte i stor utsträckning väljargrupper och drog konsekvenserna av det. I en mening kom brytpunkten när Centerpartiet vid regeringsbildningen 2018 röstade nej till Ulf Kristersson som statsminister. Men i en annan mening var den händelsen bara en logisk, rent av en nödvändig, följd av att partiet visste vad det var till för. 

Om Centern inte stod upp för liberalismen – i konkret form vägrade allt samarbete med Sverigedemokraterna – varför skulle det då finnas? 

Svaret på en existentiell fråga för Centerpartiet krävde att Alliansen splittrades och att ”sossehatet” lades på hyllan. Nu har Centerns sympatisörer, drivna av sitt ideologiska försvar av liberalismen, närmat sig Socialdemokraterna i värderingar och sympatier. Resultatet har blivit att en annan existentiell fråga, som Centern av och till brottats med de senaste tjugo åren, väcktes igen: hur länge finns vi? 

Både inom och utom Centern återkommer tanken att det är partiledarbytet som ligger bakom Centerns fall. Om bara den förre ekonomiske talespersonen Emil Källström – åter till centeradeln: hans pappa var VD för LRF, hans mamma kommunalråd i Örnsköldsvik – ville komma tillbaka till politiken. Men problemet är djupare än så. Centern har hamnat i den här situationen, därför att partiet bestämde sig för varför det finns och håller fast vid det, kosta vad det kosta vill. En ny partiledare skulle kanske hjälpa, men knappast om allt annat förblir som det är.  

Centern är värt sitt utrymme i den här artikeln av två skäl. Det ena är att partiets kamp med de existentiella frågorna och den omdaning som den lett till, är så ovanligt tydlig. Det andra är, på sätt och vis, raka motsatsen: att Centerns kamp med sin identitet inte är unik.  

Att i detalj gå igenom vad som skett i alla åtta partier i det här avseendet vore dödsföraktande. Men vi kan kosta på oss en kortare genomgång av läget i de fyra andra, mindre partierna, innan vi tar oss an de tre stora. 

”Hur länge finns vi?” var frågan och i förra valet lyckades Liberalerna med nöd och näppe svara: ”Åtminstone fyra år till”. Men till skillnad från Centern har L haft svårt att bestämma sig för varför de finns. Först gick de samma väg som Centern och röstade ned Ulf Kristersson som statsminister. Liberalernas existensberättigande var fortfarande att rida spärr mot SD. Sedan bytte de fot och satte sig i en Kristerssonregering med stöd av Sverigedemokraterna. Men debatten om vad partiet egentligen är till för, nu när motstånd mot SD inte räcker, vill inte dö. 

Väljarna är också osäkra. Liberalerna brukade åtminstone ligga jämsides med S som bästa parti vad gäller skolfrågor, men i Novus senaste mätning ligger de långt efter. I inga av de andra viktiga sakfrågorna tycker mer än två eller tre procent att Liberalerna har bäst politik. 

Ingen, utom eller inom partiet, verkar säker på varför Liberalerna finns. 

Enligt Novus tycker väljarna fortfarande att Miljöpartiet har bäst politik i både miljö- och klimatfrågorna, men det räcker tydligen inte. I minst åtta år har partiet skvalpat kring riksdagsspärren, trots att klimatfrågan stått i centrum av samhällsdebatten. Ett par partiexistentiella frågor kommer ständigt tillbaka. En handlar om huruvida partiet är ett klimat- och miljöparti, eller ett parti för bredare vänsterpolitik. I språkrörsvalet som hölls nyligen Daniel Helldén för det förra och Märta Stenevi för det senare. Helldén vann platsen bredvid Stenevi med en röst, vilket säger något om frågans splittrande kraft. Nu är splittringen inbyggd i språkrörsduon. 

En annan fråga är om MP är ett parti med regeringsambitioner, eller en uppstickare. Frågan är besvarad sedan länge till regeringsmaktens fördel, brukar det heta. Men så sent som i november 2021, när en borgerlig budget röstades igenom, hoppade Miljöpartiet av regeringen och tvingade Magdalena Andersson att begära sin avgång, redan innan hon tillträtt som statsminister. Det handlade om principer, men också taktik inför valet: MP kände sig mer tillfreds med att kunna kampanja utan tyngden av regeringsansvar. 

Att vilja sitta i regeringen efter val, men utanför den inför val, är inget riktigt bra svar på vilket slags parti det här är.  

Det är drygt tio år sedan, efter att Göran Hägglund utmanats och vunnit över Mats Odell, som Kristdemokraterna valde väg och blev ett tydligare högeralternativ. När Ebba Busch tillträdde 2015 bekräftades den saken. Men det handlade inte bara om en tydligare konservativ prägel, utan också om att lyfta fram kulturkrigsfrågorna. Det var inget nytt i ett parti som grundades efter att kristendomsämnet rensats bort i skolan, men det var något nytt i jämförelse med det som hade givit partiet dess största framgångar. 

Alf Svenssons succéval 1998 berodde det till stor del på att frågor om sjukvård, äldrevård och barnomsorg låg högt upp på väljarnas lista. Kristdemokraterna var ett trovärdigt borgerligt alternativ i mjuka frågor. Nu, när opinionstrenden är fallande och sådant som turerna kring Ebba Buschs husaffär och konflikten mellan EU-parlamentarikern Sara Skyttedal och förre partisekreteraren Johan Ingerö har generat partiet, minns allt fler storhetstiden. Någon politisk vänstersväng är knappast aktuell, men däremot växer en fråga som är just existentiell och gäller den hårda, stridslystna stilen: Är det verkligen sådana här personer vi kristdemokrater vill vara? Vilka är vi? 

Förväntningar kan vara nog så viktiga som faktiska resultat. Det går inte uselt för Vänsterpartiet i opinionen, men 6-7 procent räcker inte för att ett parti som under de senaste åren har haft mycket större ambitioner ska jubla. Under Jonas Sjöstedt och partisekreteraren Aron Etzler mejslades en avancerad plan fram, som skulle göra Vänsterpartiet till det självklara vänsteralternativet. Det fanns flera förlagor i resten av Europa. Att Socialdemokraterna tappade till SD tolkades som ett tecken på att de förlorat markkontakten. Vänsterpartiet skulle kliva in i det tomrum som uppstått. Det byggdes utomparlamentariska koalitioner för att stärka strategin och ett inte alldeles ovilligt LO uppvaktades. 

Nooshi Dadgostar tog över och byggde vidare på idén. Under henne fällde Vänsterpartiet regeringen Löfven sommaren 2021, för att visa att det här var ett nytt, självsäkert parti: ett alternativ, inte ett stöd. Dadgostars första valkampanj handlade om två saker: henne själv och en återgång till en mer traditionell vänsterpolitik, som satte arbetare, låginkomsttagare och tillverkningsindustri före identitetspolitik och klimatfrågor. Men resultatet blev ett väljartapp på 1,3 procentenheter. Ingen katastrof och betydligt mer än i 2006, 2010 och 2014 års val, men inte i linje med planen att bli ett brett vänsteralternativ. S hade börjat täcka de blottor de visat, vilket gjorde uppdraget svårare, men inom Vänsterpartiet finns nu en debatt, både om den övergripande strategin och själva utförandet. Kriget i Mellanöstern har dessutom väckt radikala röster inom partiet och redan lett till en uteslutning, även om det formella skälet uppgavs vara ett annat. 

Vänsterpartiet är ett parti med en plan, men den har inte gått som det var tänkt. Ska de hålla sig till planen, eller hitta en annan? Vilka ska de vara? 

Kvar har vi då de tre stora. Vet de varför de finns? 

Det är inte mer än ett och ett halvt år sedan Socialdemokraterna tvärvände i sin syn på ett svenskt Natomedlemskap. Vi känner alla till skälen och de var svåra att tänka bort. Helomvändningar är inte heller okända för Socialdemokraterna. Det här är ett parti som, om det ska ändra sig, helst gör en stor och snabb kursomläggning och tar debatten i efterhand. Men frågan om Natomedlemskap är inte vilken fråga som helst. Den var själva grundbulten i socialdemokratisk utrikes- och säkerhetspolitik. Ur den följde en syn på hur världen är och hur den borde vara ordnad. Den definierade vad Sverige är. Den definierade också Socialdemokraterna. 

Även om det spända världsläget hjälpt till är det fascinerande hur lite som har skrivits om att S över en natt kastade ut en av sina mest centrala trossatser. Kan ett parti göra så här – skära bort en central del av sin identitet – och bara gå vidare? Det verkar osannolikt. Å andra sidan: 

Åtminstone sedan Palmemordet har socialdemokrater klagat över att de inte ”känner igen sig i partiet”. Det är en dubbel fråga, för samtidigt som den uttrycker ett missnöje med vilka man blivit, antyder den att man egentligen vet vilka man är. Det finns en lång socialdemokratisk tradition av identitetskris, men också ett självförtroende som gjort att man kunnat bära den. I botten ligger övertygelsen om att S är Sveriges naturliga regeringsparti. Men även den övertygelsen fick sig en knäck av två mandatperioder med Fredrik Reinfeldt. Nära-dödenupplevelsen under Håkan Juholt skakade om partiet: hur kunde det trampa så fel? 

Sverigedemokraternas framväxt gjorde saken värre. För Socialdemokraterna – mer än för något annat parti – är SD inte bara ideologiska motståndare, utan verkliga rivaler om makten. Fram till Magdalena Anderssons opinionsframgångar, som tagit partiet tillbaka upp mot 40 procent, matchade SD:s framgångar, nästan procent för procent, Socialdemokraternas förluster, även om väljarna inte alltid gick direkt från det ena partiet till det andra. Socialdemokrater är medvetna om sin historia och även om de ogärna talar om saken ser de likheterna mellan sin egen rörelse, när den växte fram, och SD i dag. 

Att S nyligen utnämnde Sverigedemokraterna till sina huvudmotståndare är inte bara ett sätt att försöka marginalisera Moderaterna. Det är också ett uttryck för att Socialdemokraterna ser Sverigedemokraterna som en farligare långsiktig konkurrent om makten än i alla fall de nuvarande Moderaterna. 

Och det är detta som gör att S nu vill desarmera SD genom att försöka övertyga väljarna om att de är minst lika bra i de sakfrågor som de förlorat på. Det är ingen slump att två av de mycket självkritiska rapporter som partiet nyligen släppt handlade om migrationspolitiken och klimatpolitiken. Inte heller att självkritiken skjuter in sig på just det som Sverigedemokraterna använt i sin kritik; att invandringen varit för stor och från fel ställen och att klimatpolitiken missgynnat ”vanliga svenskar”, inte minst på landet. 

Om man frågar socialdemokrater när det gick fel får man olika svar, men en vanlig ståndpunkt är att Göran Persson begick ett strategiskt misstag när han bjöd in Miljöpartiet i ett organiserat samarbete om regeringsmakten. Här är ett verkligt dilemma för Socialdemokraterna: om den ena sidan av deras självkritik är att lägga sig närmare Sverigedemokraterna, är den andra sidan att distansera sig från främst Miljöpartiet. Det gäller inte bara migrations- och klimatpolitiken, utan också, till exempel, energipolitiken, inklusive kärnkraften, och frågor om lag och ordning: just de frågor som står mitt i den politiska debatten. I alla de här avseendena utgör Miljöpartiet ett existentiellt problem för S. Å ena sidan tyder allt på att de behöver MP:s stöd för att återerövra regeringsmakten. Å andra sidan finns inget större hinder än Miljöpartiet, om Socialdemokraterna vill omstöpa sig till något väljarna bättre ”känner igen”.  

Problemet blev tydligt när S tre samarbetspartier intervjuades om partiets självkritiska rapporter i Svenska Dagbladet strax före jul. Centerns Jonny Cato beskrev Socialdemokraternas språkbruk om invandringen som ”förfärligt”. Miljöpartisten Annika Hirvonen säger först att hon ”hatar” Socialdemokraternas nya invandringspolitik, men nöjer sig sedan med att hon ”ogillar” den. Vänsterpartiets Ida Gabrielsson tar det lugnast: hon uppmanar Socialdemokraterna att ta sig an socialförsäkringssystemen i stället. Och kanske är det ändå med Vänsterpartiet som Socialdemokraterna har det enklast att odla sin nygamla identitet: gör partiet samtidigt en resa vänsterut i traditionella, ekonomiska frågor, kan ett vänsterparti som inte vill förlora sig i kulturkrigen möjligen blidkas. 

Men ändå: även om Socialdemokraterna lyckas återupptäcka vilka de är och även om de mirakulöst kan svälja helomvändningen i NATO-frågan, får de svårt att vara sig själva i regeringsställning med de här samarbetspartierna. Och, det får man inte glömma bort, det självklara svaret på frågan ”varför finns vi” är för en socialdemokrat alltid ”för att regera Sverige”. Det är kanske själva kärnan i partiets identitet.  

Socialdemokraterna kan vara sig själva i opposition eller ledas vilse i regeringsställning. I båda fallen blir det ett existentiellt problem. 

I början av december rapporterade Expressen att Sverigedemokraterna arbetar fram en ny ekonomisk politik. Meningen är att den ska utmana Moderaterna på deras hemmaplan.  

Varför finns Sverigedemokraterna? Så länge sjuklövern fanns och SD var ensamma om sin kritik mot invandringen, behövde ingen ställa frågan. Nu är saken mer komplicerad. 

Man skulle kunna säga att partiets existentiella problem är de mest angenäma bland de åtta riksdagspartierna. I grund och botten handlar det om att hantera snabb framgång. Först 20, sedan 49, sedan 62 och nu 73 mandat i riksdagen. Från att vara paria till att förhandla fram ett regeringsunderlag och få egna tjänstemän i Regeringskansliet. 

Men att ställa om från upproriskt enfrågeparti till maktbärande regeringsunderlag är ingen lätt sak. Särskilt om det blivit trångt på den kant där den enda frågan finns. 

Ett sätt att inte förlora sig är att bli än mer radikal i den fråga som man ensam brukade äga. Det var det Jimmie Åkesson ägnade sig åt när han talade om att riva moskéer och det anskrämliga med morisk arkitektur i svensk offentlighet. Ett annat sätt är i en mening det rakt motsatta: att bredda och vidga sig och utmana sina konkurrenter på deras hemmaplaner. Det är det saken handlar om när SD vill ta fram en tillväxtpolitik som slår M på fingrarna. 

Men partier är inte bara sammanslutningar av personer med gemensamma idéer. De är inte bara politiska organisationer. Partier är också personer som svetsas samman av en kultur, som bland annat består av en idé om vilka man är i förhållande till andra. Ibland är den delade kulturen viktigare än de delade politiska idéerna. Sverigedemokraterna har till stor del svetsats samman av en berättigad känsla av att stå vid sidan om. Det har inte varit lätt att vara utfryst, men det har samtidigt varit en viktig del av det som hållit samman partiet och skapat en intern solidaritet. Det kan fresta på även att förlora sitt utanförskap. 

Hittills har Sverigedemokraterna, på det stora hela, lyckats hantera den saken väl. Inför valet 2022 och regeringsskiftet stöptes den Sverigedemokratiska riksorganisationen om för en ny roll. I Riksdagen gjordes stora personförändringar, främst för att vässa den hantverksmässiga kompetensen i utskotten. Ett omfattande samarbete inleddes med Moderaterna, bland annat genom täta kontakter mellan Moderaternas dåvarande gruppledare Tobias Billström och SD:s dåvarande gruppledare Henrik Vinge. Sverigedemokraterna satte sig villigt i riksdagsskola. Det rådde inget tvivel om att partiet målmedvetet arbetade för att kliva ur sitt utanförskap, in i politikens mitt. 

Ett drygt år efter regeringsskiftet har Sverigedemokraterna fungerat bättre i sin nya roll än många förväntade sig. Förhandlingarna som ledde fram till Tidöavtalet var inte enkla eller utan konflikter, men roddes i hamn. Inga större kriser har inträffat sedan dess. 

Men regeringsunderlaget har en märklig konstruktion. Att Sverigedemokraterna står utanför regeringen, trots att de är det enskilt största partiet i regeringsunderlaget, försätter SD i ett slags limbo mellan sin gamla roll och en ny, statsbärande roll. Konflikten mellan den ena rollen och den andra är inte löst. 

Att partiet dessutom fortsätter att växa, särskilt under de senaste månaderna, understryker det ohållbara i den nuvarande lösningen. När flera andra partier får existentiella problem på grund av att de krymper, är Sverigedemokraternas problem det motsatta. 

Vad händer om partiet i val inte bara med rejäl marginal blir landets andra största, utan dessutom större än alla sina allierade partier tillsammans, men ändå inte släpps fram till statsministerposten? Vad händer om vi, mot förmodan, får en sverigedemokratisk statsminister? Är den gamla, sammanhållande känslan av att stå vid sidan borta en gång för alla, eller kommer den att återuppstå och politiken radikaliseras igen, om Sverigedemokraternas makt ökar? 

Frågorna är öppna för det här är, i sin nuvarande form, ett mycket ungt parti. När Socialdemokraterna var lika gamla SD är idag sökte de ännu sin identitet. Revolutionären Hinke Berggren, som inte hade något emot terror och ”småmord” hade ännu några år kvar i partiet, innan han uteslöts. Hjalmar Branting hade inte tillträtt som partiledare. 

Svaret på frågan vilka Sverigedemokraterna är, besvaras bäst med att de fortfarande är på väg att bli till. 

I DN/Ipsos-mätning strax före jul var det 9 procentenheter mellan Moderaterna och Sverigedemokraterna, till de senares fördel. Ett chockbesked för Moderaterna, även om gapet var ungefär lika stort i december 2019. Senast Moderaterna hade kring 15 procent i opinionen var sommaren 2017, strax före Anna Kinberg Batras avgång. Dessförinnan får man gå tillbaka till hösten 2002 och Bo Lundgren, för att finna samma låga nivå. Moderaternas opinionsresa under de senaste 20 åren har varit dramatisk. 

När Fredrik Reinfeldt tillträde hösten 2003 var Socialdemokraterna drygt 17 procentenheter större. I juli två år senare låg M jämsides med S. I början av 2008 hade Socialdemokraterna åter dragit i väg och ledde med nästan 14 procentenheter. I december 2010 var i stället Moderaterna 8 procentenheter större än S. I början av 2012 var Moderaterna hela 10 procentenheter större och det spekulerades i om Socialdemokraternas makt en gång för alla var knäckt och om Sverige hade fått ett nytt, självklart statsbärande parti. I den senaste mätningen, där Sverigedemokraterna dragit ifrån, är S hela 21 procentenheter större än M. 

Det kostar på att vara regeringsparti och den här regeringen har svårt att göra sig hörd över dramatiska händelser som krigen i Ukraina och i Mellanöstern, koranbränningar och uppskjutet Natomedlemskap. Men även om läget är exceptionellt svårstyrt är alla regeringar ansatta av omständigheter. Pandeminj drabbade den förra regeringen. Och exemplet Reinfeldt visar att det inte alls är någon naturlag att det ledande partiet i en sittande regering inte kan vinna popularitet: Moderaternas historiska rekordstöd kom mitt under Reinfeldts regeringsperiod. Så varför inte gå tillbaka till Reinfeldts framgångsrecept? 

Därför att det inte höll. Moderaternas nedåtgående trend hade redan börjat när Fredrik Reinfeldt avgick i januari 2015. Tio procentenheter hade hyvlats av från rekordnoteringarna. Det fanns åtminstone två skäl: arbetslinjen hade kommit till sitt politiska slut och Reinfeldt hade ingen fungerande strategi för att hantera SD:s framgångar. Det hade visserligen inget annat parti heller, men för Reinfeldt och Moderaterna kostade det regeringsmakten. 

De Nya Moderaterna var ett fräckt och lättbegripligt projekt som låg i tiden. Det fick näring i känslan av att S hade tappat sin färdriktning och i en växande trötthet på Göran Persson. Det byggde på en renodling av det moderata budskapet och på att i vissa stycken demonstrativt kapa banden med partiets tidigare retorik och allianser. 

Arbetsrätten skulle lämnas i fred. Välfärdsstaten var ingen stridsfråga, utan en del av ett nationellt arv att vårda. Näringslivet och försvaret var särintressen. Det handlade också om att acceptera att Socialdemokraterna är Sveriges naturliga regeringsparti och övertrumfa dem, åtminstone i retorik, på deras egna villkor. De Nya Moderaterna var också det nya arbetarpartiet. Arbetslinjen gav vaga associationer till Per Albin Hansson och Rickard Sandler. 

Mycket var moderat med de Nya Moderaterna: när Reinfeldt tillträdde var det svenska skattetrycket 46 procent av BNP. När han avgick var det 42 procent. Ingen regering i modern tid har sänkt skatten i samma omfattning. Men förnyelsen blev en religion inom Moderaterna under de här åren, i allt från politik, till retorik och till och med klädsel. De som inte ville förnya sig var en belastning. Implicit var därmed hela det oreformerade parti som Reinfeldt tagit över en belastning. 

Ironin var att de som fick ta över efter Fredrik Reinfeldts hastiga avgång 2015 snart insåg att hans stelnade förnyelseprojekt hade blivit deras belastning. Men vad skulle Moderaterna vara i stället? Bo Lundgrens parti? Carl Bildts? Ulf Adelsohns? Gösta Bohmans? 

Att gå bakåt var omöjligt. Dels för att situationen, med Sverigedemokraterna, var helt ny. Dels för att de Nya Moderaterna kulturellt hade varit ett så genomgripande projekt. Moderaterna fick mycket svårt att hitta sig själva igen. De har fortfarande inte riktigt gjort det. 

Två ledstjärnor hade i alla fall överlevt från gamla till nya moderater och vidare efter Reinfeldt: Moderaterna ska besegra Socialdemokraterna. Och Moderaterna ska leda regeringen. Det var det som till sist fick Moderaterna att vrida sig ur sitt eget skruvstäd och göra upp med SD. Det var den enda möjligheten att nå de två mål som ingen ifrågasatte. 

Men vad vill Moderaterna åstadkomma med den här regeringen? Vad är målet? Vad är motsvarigheten till Reinfeldts arbetslinje? Vad är Moderaterna till för? 

Om någon vet har de inte lyckats förmedla det. Ibland framstår det som om Moderaterna främst vill visa sig bättre på att administrera staten än vad Socialdemokraterna är – ett av få arv efter Reinfeldt som har överlevt – men inte många har övertygats, ens om den saken, ännu.  

Vad ska det bli av dessa existentiella kriser? 

Sådana föder ofta en längtan tillbaka till det som var, innan tvivlen satte in. I en variant, omhuldad främst av Dagens Nyheters ledarsida och Centerpartiet, är lösningen att återuppväcka sjuklövern: skapa mening genom en gemensam front mot Sverigedemokraterna med socialdemokrater och moderater främst i koalitionen. Alla ska välja Centerns väg. 

Det är en intressant tankelek, men hur skulle den förverkligas? 

Även om de två stora etablerade partierna låg jämsides i opinionen, är det svårt att tro att S skulle acceptera att spela annat än den ledande rollen. Det är, erfarenhetsmässigt, bara sådana samarbeten som Socialdemokraterna kan leva med. När opinionsgapet mellan M och S är 20 procentenheter blir det än mindre attraktivt, för båda parter, att kompromissa sig samman. Moderaterna har ett alltför svagt förhandlingsläge. Socialdemokraterna har vittring på regeringsmakten. 

Det finns en politisk komplikation också: sjuklövern byggde på ett avståndstagande från Sverigedemokraternas syn på invandring. Men vad skulle den bygga på nu, när både socialdemokrater och moderater på det stora hela har anammat samma syn? En allmän aversion mot Sverigedemokraterna och deras väljare? En maktens ambition att kväsa förändring? 

Under 2023 befann vi oss mitt i en genomgripande omvandling av den svenska partipolitiken. Inget parti har ännu funnit fast mark. Förr eller senare gör de det, men när och hur? 

Omöjligt att veta. Men antagligen inte genom att gå bakåt.

***

Läs även: Var ligger mitten?

Läs även: Sverige åt sossarna