Allians ur balans

»Folk mår bäst av att inte veta hur korvar och lagar kommer till«, slog Otto von Bismarck fast någon gång i mitten av 1800-talet. Med all respekt för den tyske rikskanslern så verkar svenskarna 150 år senare absolut vilja veta vad deras mat innehåller och även hur det politiska spelet ser ut bakom kulisserna.

I veckan har jag varit inblandad i en ankdammsdebatt med en av tidningen Journalistens krönikörer om vad som är bra politisk journalistik. Ni som mot förmodan är intresserade kan läsa på fokus.se men kom ihåg att jag avrådde.

Ägna tiden åt veckans tidning i stället. Torbjörn Nilsson och Maggie Strömberg berättar i det här numret historien om alliansen, från det uppsluppna grundandet hemma hos Maud Olofsson i Högfors för åtta år sedan, till krismötet i Maramö nu på måndag. Mellan Högfors och Maramö är det 1075 kilometer och en politisk evighet, och det politiska landskapet kan se helt annorlunda ut efter nästa val.

En politisk analys värd namnet gör inte skillnad på det politiska spelet och själva politiken som blir resultatet (förlåt igen, Otto), eller som en av huvudpersonerna i reportaget konstaterar:

– Ju mer jag ägnar mig åt politik tänker jag att väldigt mycket avgörs på det personliga planet.

Johan Anderberg har tittat närmare på svenskarnas nya gruva. Svenskarnas, eftersom det just nu är den statliga lönegarantin som håller gruvan i Pajala under armarna. Experterna dömer ut hela projektet men rekonstruktören tror på full betalning för alla fordringsägare. Vet han något som de tusentals småspararna inte fått veta, eller är han med och skönmålar företaget? Läs också Anders Billings ekonomikrönika om varför socialdemokraterna gör bäst i att ligga lågt med sin kritik av regeringens hantering av Vattenfall. Nina Brevinge förundras över svenskarnas omåttliga aptit på utländskt kött (förlåt för tredje gången, Otto)

Smaklig spis.

Avståndet som tidigare angavs mellan Högfors och Maramö var felaktig. Det har nu rättats.