Att tala utan att informera

Att svara elegant och släppa ifrån sig en lagom mängd sanning kan i viss mån ses som en skön konst. Värre är när svaren inte innehåller någonting alls. Då odlas politikerföraktet, folkstyret förklenas för varje ny floskel som far över företrädarnas läppar.

Det sistnämnda frodas i svensk politik. Socialdemokrater har den senaste tiden kanat omkring som bambi på hal is i frågan om vinster i välfärden. I Saudiaffären var dementierna från dåvarande försvarsminister Sten Tolgfors så vida att man kunde bygga både en och två vapenfabriker i utrymmet mellan dem.

Centerledaren Annie Lööf har visat särskilt stor skicklighet i konsten att inte kunna beslås med information. Lööfs kommunikativa förmåga är en av problemhärdarna som Claes Lönegård analyserar i sitt reportage om alliansfamiljens mest problematiska medlem.

Stridsflygplanet jas är annars det område där tomheten av information ekar som värst. Veckans besked från regeringen om att beställa 40–60 nya plan är inget undantag. Motiven till varför vi ska lägga nya miljarder på samma svensktillverkade plan som tidigare har inneburit så mycket trubbel är suddiga. På sidan 16 granskar Maggie Strömberg sättet som riksdagen fattar – eller kanske snarare inte fattar – beslut om denna gigantiska investering.

Man får hoppas att försvarsminister Karin Enström och hennes kollegor tillåter de folkvalda att debattera och rösta om beslutet och mer i detalj redovisar motiven bakom valet av just Saabs plan. Om hon nu inte resonerar som ministern i »Yes Minister«:

»Jag vill inte ha sanningen. Jag vill ha någonting jag kan berätta för parlamentet.«