Att våga säga nej

Den senaste veckans bonusskandaler har satt ansvarsfrågan i styrelserna under lupp, igen. Ingen vet något, ingen har förstått något. Styrelsejobb verkar vara de enda där det formellt ställs väldigt höga krav, så höga att det är svårt att hitta lämpliga kvinnliga kandidater, de »saknar rätt erfarenhet«, men i praktiken är ribban låg. Frågan är vilken erfarenhet bolagsstyrelserna faktiskt behöver idag? Lite integritet kanske?

Efter bank- och fastighetskraschen i slutet av 80-talet ändrade ägarna sin syn på hur en styrelse bör vara sammansatt. Ägarna minskade antalet styrelseledamöter framförallt i bankerna. Slutsatsen var att alltför många satt med och fikade av sociala- och nätverks-skäl, inte för att de tillförde så mycket. Under 90-talet diskuterade man också att svenska styrelser borde internationaliseras och professionaliseras, vilket också skedde i de stora bolagen.

Men inte hjälpte det Ericsson i dotcomkraschen, eller ABB, när det uppdagades vilket skräp Percy Barnevik hade köpt. Styrelserna var välrenommerade och internationellt sammansatta. Men ledamöterna läste inte sina egna årsredovisningar.

Och nu är det arbetsgivarna och facket i AMF pensions styrelse som har underlåtit att läsa och förstå det de borde ha läst och förstått.

Vad är då slutsatsen? Kanske att styrelserna skulle må bra av folk som tar sig tid att läsa och vågar ifrågasätta. Det är sådant man i små böcker lär barn i dagisåldern. Att säga NEJ.