Barnet får inte åka ut med badvattnet
Världsordningen med USA som enda supermakt behöver renoveras från grunden, men USA får inte vända sig inåt.
Toppbild: Hoshang Hashimi/AP
Några veckor efter terrorattackerna mot USA i september 2001 åkte familjen till Tunisien på semester. Ett arabland borde väl vara säkert i tider av islamistiska hot mot västerlandet, resonerade vi. Det var vi rätt ensamma om. Planet från Paris var knappt halvfullt. På hotellet var vi nästan de enda gästerna, restaurangerna ekade tomma, souken låg öde och Karthagos ruiner – normalt myllrande av turister – beskådade vi i ensamt majestät, omgivna endast av gatuförsäljare som hade förlorat sin utkomst.
Allt gick bra och vi kom hem ordentligt. Med dessa minnesbilder vill jag egentligen mest förmedla att jag inte för en sekund begrep att världen aldrig skulle bli sig lik igen efter dåden i New York och Washington. Dessvärre verkar jag dela denna bristande förmåga till konsekvensanalys inte bara med USA:s dåvarande president och militärledning, utan även de efterkommande. För vad är egentligen resultatet av det krig mot terrorismen som landet nu har fört i två decennier? Mest påtagligt är att inga andra stora attacker har genomförts på amerikansk mark. Men till en kostnad av tiotusentals människoliv – många amerikanska – och obegripliga summor pengar. Samtidigt som framtiden för det notoriskt instabila Mellanöstern ter sig om möjligt ännu osäkrare efter amerikanernas nesliga uttåg ur Afghanistan.
Nu finns förstås risken att USA vänder sig inåt och fokuserar på sina interna problem och slitningar. Det vore dock en tragedi. Som Frida Stranne påpekar i sin magistrala genomgång av hur USA och världen har förändrats efter septemberattackerna, så är Förenta staterna fortfarande och för lång tid framöver ensamt om att kunna försvara demokratiska värden över hela jordklotet. Världsordningen med USA som enda supermakt behöver renoveras från grunden, men barnet får inte åka ut med badvattnet.
Alternativet torde vara att Kina tar över posten som världspolis. Eller än värre: en obehaglig Mad Max-värld där nävrätten gäller och »grupperingar« öppet slåss om makten på gator och torg.
Fast så illa kan det väl aldrig gå? Inte här i alla fall.
