Bitterhet – vår tids dödssynd
»… ibland tenderar bitterheten att passera gränsen för det rättmätiga …«
Orden är litteraturkritiker Per Planhammars i Göteborgs-Posten. Och det handlar om Nils Claessons omtalade bok »Blåbärsmaskinen« där pappa Stig »Slas« Claesson – den kände författaren och konstnären som dog förra året – utmålas i rätt skitig dager. Fast Planhammars ord hade lika gärna kunnat vara någon annans. Veckans recensioner har låtit slående lika. Man skulle kunna sammanfatta reaktionerna så här: Att Nils Claesson skildrar uppväxten med en far som är självcentrerad, alkoholiserad och stundtals riktigt otrevlig är okej. Killen har ju uppenbarligen farit illa. Men. För det finns ett stort men med boken, förutom att alla enas om att den har en hel del stilistiska svagheter, måste Nils vara så bitter?Bitterhet är vår tids dödssynd, en ful kostym som inte klär någon. Den bittre är ju en person som anser sig vara utsatt för oförrätter och som inte lyckats hitta något annat botemedel mot förgrämdheten än att flytta in i den. Det är inget kul att hänga med en sådan.
Fast steget därifrån till att önska en mindre bitter mer klädsam ton i litteraturen är långt.
När jag läser »Blåbärsmaskinen« läser jag en bok som troligtvis måste vara precis så här bitter.
Det är som om sonen redan på förväg vet att hans uppgift är ett sisyfosarbete. Hur många mindre smickrande sidor han än visar upp av sin far som är så älskad av folket, kommer man aldrig någonsin att riktigt vilja tro honom. Det är bitterhetens sanna ansikte.
