Bloggarna ingen läser
I Dagens Nyheter i lördags (30/8) skrev Mustafa Can en artikel om Ingmar Karlssons nyutkomna bok »Kurdistan. Landet som icke är«. »Det började med att en okänd kurd ringde för att uppmärksamma mig på att diplomaten och författaren Ingmar Karlsson bedriver ett ’oförtäckt korståg’ mot det kurdiska folket/…/Han bad mig att gå in på vissa bloggar för att se hur ’kända och okända kurder gör mos av turkagenten’.«
Mustafa Can beskriver en obehaglig hetsjakt på Ingmar Karlsson och de dagspresskritiker som berömt hans bok.
Det här är alltså »den nya kulturjournalistiken« som bättre svarar mot mediekonsumenternas behov, som Kjell Häglund skrev om i förra veckans Fokus. Han hyllade bloggarna och dödförklarade de traditionella kulturjournalisterna: »Läsarna håller på att överge dem.«
Men en titt på Nordicoms färska internetbarometer ger en annan bild.
Barometern är rekommenderad läsning för alla som ryckts med i föreställningen om bloggfenomenet som en stark och betydelsefull kraft i samhället. Rösterna på internet är möjligen många, men det är faktiskt inte så många som lyssnar. Den förmodade jätteansamling av mediekonsumenter som läser bloggarna, trötta på de traditionella mediernas enkelspårighet, är egentligen bara 6 procent av alla nätanvändare.
Att jämföra med de 26 procent av nätanvändarna som fortfarande läser dagstidningar på nätet.
Flest bloggläsare, 13 procent, finns inte överraskande i åldern 15–24 år. En hygglig siffra – men mycket lägre än de 20 procent av gruppen som läser dagstidningar på nätet.
Sannolikt har de kulturrelaterade bloggarna än färre läsare. I sin exkluderande snobbighet och ofta komiskt enkelspåriga nördighet är de elitmedier, till och med i högre grad än de traditionella kultursidor som alltmer präglas av ängslan över att verka märkvärdiga.
Detta är förstås en av nätets välsignelser – internet är gränslöst, inte reglerat av brist på pappersyta eller eterutrymme, alla mikrointressen får plats.
Men när mobbmentaliteten kopplar greppet är bloggarna också djupt obehagliga platser där myter och osanningar frodas. Den oreglerade välsignelsens baksida är att de inte omfattas av de formella förväntningar om publicistisk balans och ansvar, som de hånade gammelmedierna lever under. Kanske kommer genomtänkta satsningar som Newsmill.se – i drift i betaversion sedan knappt en vecka – att kunna ändra på bilden.
Tills vidare är det i en traditionell morgontidning – och ingen annanstans – som Mustafa Can bereds utrymme att skriva en viktig artikel som nyanserar en infekterad diskussion.
På en blogg hade dessutom alltför få hört honom höja rösten.
