Bråkstakens genväg till makten

Politiker kan bli kända på många sätt. Den snabbaste vägen är att sätta sig på tvären. Som centralt placerad bråkstake kan man bli känd över en natt. Ibland kan man också åstadkomma betydande politiska resultat.

Det senaste exemplet är Tjeckiens president Václav Klaus, som redan i februari i år flaggade för att han inte tycker Lissabonfördraget är någon höjdare. Han anser att det förvärrar det »demokratiska underskottet« i unionen och att fördraget centraliserar beslutsprocesser på bekostnad av enskilda medlemsländers inflytande. Följaktligen har han inte skrivit på avtalet.

Än mer kontroversiella var tvillingarna Kaczynski som styrde Polen 2005-2007. De lade in veton mot det mesta av betydelse inom EU, som en planerad skattereform, en lag om överföring av fångar och utlysandet av en EU-dag mot dödsstraff. Dessutom blockerade de ett samarbetsavtal mellan EU och Ryssland för att ryssarna infört importförbud mot polska köttvaror.

Och Storbritanniens järnlady Margaret Thatchers minne lever vidare långt efter att man glömt hennes efterträdare John Major. En av de mer anmärkningsvärda politiska resultat hon åstadkom var den brittiska specialrabatt på EU-avgiften, som förhandlades fram 1984. Hon smällde handväskan i bordet och sa att Storbritannien inte tänkte betala så mycket när de inte hade samma möjlighet som en del andra länder att få tillbaka EU-stöd. Denna rabatt är visserligen nedbantad, men än idag har landet en rabatt som minskar Storbritanniens avgift med 25 procent. Den rabatten finansieras av övriga medlemsstater, inklusive svenska skattebetalare. Så visst lönar det sig att bråka.