Brevet är funnet!
Telefonen ringer. Jag lyfter luren.
- Din jakt är över, säger en röst i andra änden.
Är den över?
- Dom finns. Du får vänta fyra år till.
Rösten tillhör Posten presschef Per Ljungberg. Efter att ha ringt runt i jätteorganisationen har han till sist lyckats spåra breven till Postmuseet. Där, i deras arkiv, ligger de. Runt 25 000 brev rör det sig om sammanlagt.
Alltså: 25 000 förväntansfulla eller ovetande själar som kan räkna med att få tillbaka sina brev 2014 (kampanjen ägde tydligen rum 1994 och skulle avslutas 20 år senare).
Jakten är över. Brevet återfunnet. Jag borde vara glad. Men det enda som sköljer över mig är en ekande tomhet och känslan av självförakt: när jag ändå fick chansen att delta i detta svindlande experiment varför skrev jag då inget vettigt i brevet?
