Dagens kris är ingenting jämfört med 1941
Kommer den pågående regeringskrisen förtjäna mer än en fotnot i historieböckerna? Det är tveksamt.
Den 22 juni, när denna spalt präntas, är ett ödesmättat datum i svensk historia. Just i dag för 80 år sedan kastades Sverige och regeringen Per Albin Hansson in i Midsommarkrisen. Det var på den tiden en kris fortfarande var en kris. Nu för tiden drabbar de oss ju dagligen och kan röra sådant som att Nordeas e-bank ligger nere ett par timmar, att jordgubbarna är slut till midsommar eller att väntetiden för en höftledsoperation i Västra Götaland överstiger 90 dagar. Nej, forna tiders kriser dök bara upp med något decenniums mellanrum och handlade i allmänhet om nationens existens.
Tag just Midsommarkrisen den 22 juni 1941 som exempel. Den var en följd av att Tyskland dagen före hade anfallit Sovjetunionen. Nu krävde tyskarna att den svenska regeringen skulle tillåta fri passage genom Sverige för divisionen Engelbrekt. Den skulle forslas på järnväg från det tyskockuperade Norge till fronten vid finsk-sovjetiska gränsen. Hur bevandrade ni är i andra världskrigets historia vet jag inte, men låt oss bara säga att Adolf Hitler och Nazityskland ville man inte mucka med vid den tiden. I alla fall inte som svensk. Tyskarna kontrollerade redan Danmark, Norge och Polen och finnarna var deras vapenbröder. Av allt att döma handlade det om veckor innan Östersjön skulle vara ett tyskt innanhav och Sverige en ö i detta. Om regeringen nekade transit fanns en betydande risk att Hitler skulle surna till, lägga under sig Sverige och köra sina tåg ändå.
Under sådana omständigheter är det förstås lätt att falla till föga. Vilket var precis vad Per Albin och hans ministär gjorde, om än inte utan svåra våndor. Gjorde de rätt eller fel? Ditt svar på den frågan säger antagligen mer om dig än om dem som fattade beslutet den gången.
Det för oss fram till den pågående regeringskrisen. Första frågan lyder: är det ens en kris? Jo, självklart med dagens lågt ställda krav på en sådan. Men det jag undrar är: kommer den att förtjäna mer än en fotnot i historieböckerna? Personligen har jag svårt att tro det. Landet kommer inte att förändras i någon särskild riktning och nationens existens är knappast hotad. Inte för att jag avundas Stefan Löfven, men jag hade betydligt hellre varit i hans skor i dag, än i Per Albins för åttio år sedan. När en kris var en riktig kris. Inte ett kafferep med talmannen.
