De fattigas egen förskyllan

En av världens mest provocerande frågeställningar handlar om varför vissa länder fastnar i fattigdom. N.Y.Times-skribenten David Brooks som man numera med fördel kan läsa i DN tar upp den saken idag apropå Haitis hopplösa situation (men det går tyvärr inte att se översättningen till svenska för den lägger inte DN ut på nätet). Ett av hans svar handlar om kultur, att en dödlig cocktail av misstro, bristande personligt ansvar, voodoo och korruption ligger bakom landets tragiska utveckling.

Sedan jag i höstas besökte min bror som bor i Tanzanias huvudstad Dar es Salaam har frågan bara malt i mitt huvud: varför blir det aldrig bättre? Tanzania är extremt bördigt och rikt på naturresurser, det måste vara alla turisters våta dröm med gnistrande vita stränder invid den indiska oceanen och ett par timmars därifrån savanner, gröna berg med fantastiskt djurliv  och landet har dessutom under lång tid skonats från allvarliga oroligheter och krig. Ändå är det ett av världens mest biståndsberoende länder där uppåt 80-90 procent av statsbudgeten består av bistånd. Enligt svenska regeringens nya biståndspolicy fortgår också satsningen på Tanzania. Ändå är Tanzania ett av världens fattigaste länder. Fattigdomen i Dar es Salaam är hjärtskärande och ännu värre är det på landsbygden.

Varför? Det vore  intressant att borra djupare i den frågan även om det innebär en risk att hamna i kulturella förklaringar som kan likna dem som Brooks för fram beträffande Haiti: bristande personligt ansvar till exempel. Eller att man har vant sig vid den brutalt låga produktiviteten där det går tre servitörer på tre restaurang-gäster, där fiskmarknaden är fulständigt överbefolkad av folk - inte fisk, där varje bygge kräver lika många byggledare som byggarbetare..

Ack ja. Nån gång får vi ta och fördjupa oss i den här saken i Fokus.

Det svenska biståndet diskuteras oxå i Dagen och andra bloggar ....