Den nya hunden

I veckan rapporterade Sveriges Radio att katten gjort en klassresa. Från ladugårdens råttsanerare till en försäkrad familjemedlem. En bondkatt som fåtts för ett par spänn försäkras numera för tusentals kronor.

Att det är skillnad på djur och djur är i och för sig inget nytt.

När Danmarks prins Henrik för ett par år sedan luftade sin fäbless för hundkött i pressen blev det folkstorm även i Sverige. Hans ordförandeskap i danska taxklubben hindrar honom inte från att äta vovve om det bjuds. Fido-filé smakar ungefär som gödkalv, enligt den pragmatiske prinsen.

Att kvällstidningarna rasar är ett ganska bra mått på hur folkkärt ett djur är.

Och att katten är den nya hunden har märkts vid ett par tillfällen i år. När danska djurrättsaktivister ville protestera mot speciesismen i samhället genom att tillaga chat au vin gick de upprörda känslorna i repris.

För medan det i vår del av världen är helt okej att massproducera kycklingar, kossor och grisar för matbordet ses det som helt barbariskt att äta katter, hundar och marsvin. Speciesism är en mer politiskt korrekt version av rasism och sexism, hävdar en falang inom Djurens Rätt.

Lösningen på problemet med sommarkatter kanske finns i Australien. Där  driver miljökämpen Kaye Kessing en kampanj för att övertyga folk om att det bästa sättet att komma tillrätta med landets många vildkatter är att äta upp dem. En åtgärd helt i antispeciesismens anda.