Den onämnbara s-faktorn

Det är tisdag kväll och vi har just lämnat ABF-huset och seminariet om Fokus och Weyler Förlags bok om valet när hon säger det.

”Att ingen kan säga det rakt ut, att Mona Sahlin helt enkelt inte höll måttet.”

Kanske beror det på att min vän kommer från Finland. De har en vana att – när de väl uttrycker sig – uttrycka sig utan att linda in saker.

Invändningarna väller upp i mitt huvud. Mona Sahlin är ju en skicklig politiker, hon gavs ju aldrig mandat att leda. Men jag håller ändå tillbaka. Det är någonting i det hon säger som har en poäng.

Efter att ha konsumerat några hekto valanalyser om socialdemokraterna, både partiets egna, och andras, inser jag att det är just det hon pekar på som saknas. Klarspråk om partiledarens personliga egenskaper finns, såvitt jag kan se, egentligen inte någonstans i denna debatt.

I varken kriskomissionens eller Stockholms stads valanalys berörs partiledarfrågan annat än i förbigående, medan det i länets finns en sektion där man konstaterar problemet men att man där inte avser att diskutera partiordförandens styrkor och svagheter.

Socialdemokraternas kris beror på en lång lista av faktorer, det är helt klart. Flera sträcker sig långt bortom både personfrågor och Sahlins tid vid rodret. Men man måste också våga prata person.

Visst blev Mona Sahlin hårt åtgången i medierna under valrörelsen, i flera fall över gränsen. Så det är både naturligt och bra att inte sparka på någon som redan har lagt sig. Men för socialdemokraternas del blir analysarbetet ofullständigt om man inte kallar en spade för en spade. Om det är något som har varit nyckeln till arbetarepartiets framgångar genom åren så är det förmågan att producera just lysande ledare.

En stor del av seminariet i går kväll handlade om politikens medialisering och förytligande, och det finns mycket viktigt att diskutera i den frågan. Men en del av politikens synliga sida handlar inte bara om ”medial förmåga”.

En avgörande komponent i en partiledares jobb är faktiskt estradörskap.

Med det menar jag förmåga att stå i en talarstol, inspirera, övertyga och få med sig de som lyssnar. Oavsett om detta är i en ABF-lokal i Norrlands inland, eller om det sänds ut i rikstelevisionen.

Exakt vad dessa egenskaper består i är svårt att exakt sätta fingret på. Men alla – från politiska proffs till väljare – vet när det finns där. Det handlar om självförtroende, formuleringsförmåga i stunden, ett bottnande såväl i den egna personen som i väljarnas verklighet, passion för det man faktiskt säger samt tyngd i form av bildning, erfarenhet och personlighetsdjup. Det sistnämnda sammanfattat i den svåröversatta latinska termen gravitas.

Mona Sahlin är inte dålig på detta, men heller inte lysande. Och särskilt inte när hon, som hon nu antyder, tvingades eller tvingade sig själv att förespråka en politik hon inte trodde på. Se bara på höjningen i kvalitet under hennes ”avskedstal” på förtroenderådet.

Just frågan om denna personliga faktor X hos ledande partiledare är aktuell i flera andra partidiskussioner. I P1 Morgon tidigare i dag diskuterades till exempel språkrörsvalet i miljöpartiet. Diskussionen mellan Rosanna Dinamrca från Vänsterparitet och förra språkröret Lotta Hedström handlade främst om könsaspekter av partiledarskap, men gled även in på frågan om personlighet.

”Vi var inte några mediala utspelsfantomer”, sa Hedström som bakgrund till att Maria Wetterstrand och Peter Eriksson valdes. Dinamarca gick vidare med att ifrågasätta hur de olika språkrörskandidaterna hade tagits emot av omvärlden.

”Fridolin ses som den självklare manlige kandidaten och nu finns diskussionen vem ska kunna matcha honom. Tidigare i höstas var det tre miljöpartikvinnor som sa att vi ställer upp, men det var ingen som pratade då om vem som kan matcha Åsa Romson eller vem kan matcha Bodil Ceballos. Det var först när Fridolin framträdde som det hände”, sa hon.

Visst finns det säkert allmänt en ”bias” till förmån för en manlig kandidat i en så patriarkal miljö som politiken. Och visst är det som lyfts fram som ledaregenskaper ofta egentligen detsamma som klassisk manlig auktoritet.

Jag hävdar dock att de egenskaper som redogörs för ovan gäller oavsett kön. Det visar inte minst Maria Wetterstrand, som är den svenske partiledare som på senare år haft mest av denna X-faktor. För att inte tala om Gudrun Schyman, vars parti ser ut att gå upp i atomer när denna skickliga politiker annonserar sin avgång.

Med all respekt för Bodil Ceballos, Åsa Romson och de andra kandidaterna i miljöpartiet. I det fallet beror uppmärksamheten när Fridolin stiger fram inte på könsmaktordningen utan att han är osedvanligt väl utrustad med denna estradörskapacitet. Om den sedan kan matchas av organisatorisk förmåga, sakkunskap eller politisk förhandlingsförmåga är en senare fråga. Men för att ett parti ska bli framgångsrikt i dag måste partiledaren denna förmåga finnas på plats. Därför är Fridolins popularitet i partiet – trots ganska extrema åsikter – så stor.

För socialdemokraterna kan man nog hänföra en hel del av den interna ångesten just nu, förutom till frånvaron av visioner och idéer, också till avsaknaden av personer med sådana stjärnkvaliteter. Den senaste på den nivå var Anna Lindh. Yngre generationer är söndermalda i striderna inom ungdomsförbundet.

För att nu hitta efterträdaren måste man våga prata öppet om problemen med estradörskapet och att denna ytliga tyngd också måste ingå i kravspecifikationen.

Jag har skrivit tidigare på den här bloggen om att socialdemokraterna har öppet mål mot den borgerliga regeringen i ett antal aktuella politiska problemområden. Detta gäller även partiledarfrågan. Fredrik Reinfeldt är långtifrån någon tiopoängare i politiskt estradörskap, och hittar oppositionen bara rätt person finns stora möjligheter till segrar på den politiska scenen.

Vem det nu kan vara.