Det krävs mer än din röst

En överväldigande majoritet av Sveriges befolkning, sisådär 95–97 procent, kommer inte att lägga sin röst på sverigedemokraterna i nästa veckas val. De flesta har inte ens övervägt att göra det. Informationsmaterialet från sverige­demokraterna möts av en rysning när det oöppnat förflyttas från brevlådan till pappersinsamlingen. Sd-sympatier är inget man stoltserar med. Det verkar inte ens sd-väljarna själva tycka. I förra valet sa 1,9 procent att de röstat på sverigedemokraterna när de intervjuades i svt:s vallokalsundersökning. När rösterna väl räknats fick partiet 2,9 procent. Hellre ljuga än att erkänna sitt val, resonerade en stor andel av partiets väljare. Det är kort sagt inte politiskt korrekt att rösta på sverigedemokraterna.

Här kan det bli frestande att slå sig till ro. Det är ju inte alls säkert att de kommer in. Även om en del mätningar ger partiet över 4 procent så finns det andra som placerar partiet under riksdagsspärren. Om de kommer in är det inte alls säkert att de lyckas bli vågmästare, och att de skulle få ett rejält inflytande över politiken är väl inte särskilt troligt. Och förresten blir det väl som med andra nya partier – att de efter ett tag går under på grund av inre strider.

Tyvärr finns det en hel del som tyder på att det är annorlunda med sverigedemokraterna. Partiet har funnits under lång tid och har byggt upp en väl fungerande, extremt toppstyrd, partiapparat. Erfaren­heter från andra europeiska länder visar därutöver att främlingsfientliga partier som de etablerade partierna inte vill ta i med tång i längden ändå får ett inflytande. De får en plattform och en officiell stämpel åt sitt budskap.

Att det finns potential för sverige­demokraterna visar bland annat en opinionsundersökning som tankesmedjan Fores lät genomföra i januari. Där svarar hela 44 procent av de tillfrågade att de har någon vän eller släkting som hyser främlingsfientliga åsikter och 22 procent säger att de har någon vän eller släkting som funderar på att rösta på sverigedemokraterna. Tyst avståndstagande och stigmatisering är därför ett bräckligt skydd mot populism och främlingsfientlighet. Obemötta grumliga åsikter kommer förr eller senare upp till ytan.

Fokus är en oberoende tidning. Vi analyserar och granskar i stället för att tycka. Men Fokus har samtidigt grundvärderingar som fungerar som kompass för vår journalistik och som sammanfattas i tre ord: humanism, internationalism och rationalism. Sverigedemokraterna visar på ett mycket pedagogiskt sätt dessa tre ords raka motsatser och därför är det självklart för oss att ta tydlig ställning.

Sverigedemokraterna tycker att Sverige blir mer svenskt om vi är mindre öppna mot omvärlden. De pratar om svenska traditioner, men faktum är ju att öppenhet är en svensk tradition. Vårt välstånd har skapats tack vare ekonomiskt utbyte med andra länder och vår kultur har genom århundraden tagit till sig influenser från andra delar av världen. Sverigedemokraterna vill alltså inte alls värna om något svenskt, utan bryta med en lång svensk tradition. Tydligast uttrycks det i partiets kulturpolitik:

»Vi vill därför helt avveckla de skattefinansierade anslagen till de verksamheter som syftar till att befrämja den mångkulturella samhällsordningen liksom till de kulturyttringar vars primära syfte är att chockera, uppröra och provocera.«

Man vill alltså inte stanna vid det »osvenska« utan även inskränka den konstnärliga friheten i största allmänhet.

Om det rådde någon oklarhet om partiets människosyn så skingrades den när valfilmen släpptes. Där lyckas sverige­demokraterna kombinera främlingsfientlighet, islamofobi och populism på 30 sekunder. En svensk pensionär jagas av kvinnor i burka med barnvagnar som vill tränga sig före till den statliga pengakistan. Den som inte upprörs över det rasistiska budskapet borde åtminstone reagera på det ekonomiska bondfångeriet.

Sveriges välstånd avgörs av hur många som arbetar. Som Fokus har visat i den årliga integrationsrankningen finns det kommuner där andelen sysselsatta är högre bland utrikes födda än de som fötts i Sverige. Under lång tid var det så för hela landet. Arbetsföra människor kom hit och lyfte vår tillväxt och var med och finansierade bland annat pensioner. Om sysselsättningsgraden är för låg på vissa håll i landet, i vissa åldersgrupper eller bland utrikes födda så är det ett arbetsmarknadsproblem, inte ett invandringsproblem. Med sverige­demokraternas sätt att resonera borde även norrlänningar och ungdomar (och för den skull även sverigedemokratiska väljare) jaga pensionären i filmen.

Men varför skriver vi det här? Vi har inte någon större förhoppning att sd-väljare ska ta till sig de argument vi för fram. Fokus, liksom merparten av svenska tidningar, kategoriseras slentrianmässigt som »etablissemanget« av partiets företrädare. Så varför tar vi papper och tid i anspråk?

Vi gör det för att det krävs en gemensam insats för att Sverige ska förbli svenskt. Det räcker inte att själv rösta på ett annat parti och vända ryggen åt sverigedemokraterna. Enligt Fores undersökning (den där 22 procent svarade att de hade en vän eller släkting som funderar att rösta på sd) svarar bara 28 procent av dessa att de försökt övertala sin vän eller släkting att tänka om. Det duger inte!

Just nu balanserar stödet för sverige­demokraterna på 4-procentsstrecket. Några tiotusentals röster kan avgöra om Sverige ska följa många andra europeiska länders tragiska utveckling eller om vi ska säga stopp och belägg.

Om vi tänker efter så har vi nog alla stött på de lättköpta påståendena: den uppskattade kollegan som undslipper sig att invandrarna ju är överrepresenterade i brottsstatistiken eller den älskvärda grannen som är orolig för muslimernas kvinnosyn. Alla sådana vardagsmöten måste följas av en diskussion. Någon måste finnas där och påpeka att även personer med tatueringar är kraftigt överrepresenterade i fängelser utan att någon på allvar tror att brottsligheten minskar av att man förbjuder tatueringar. Någon måste ta sig tid att hämta en bibel och citera ur gamla testamentet för att visa att rutten kvinnosyn går att finna lite var stans. En tredje måste lyssna uppmärksamt på den missnöjda väljaren som vill ge både Reinfeldt och Sahlin en känga i arslet och sedan föreslå alternativen blankröstning eller Kalle Anka-partiet för att budskapet ska gå fram utan att han eller hon medverkar till främlingsfientlighet och regeringskaos. Så släng inte sverigedemokraternas valmaterial. Öppna det, läs det och ta diskussionerna om humanismen, om internationalismen och rationalismen, närhelst den uppstår.

De här diskussionerna borde givetvis föras hela tiden. Sveriges anständighet är inte binär med 4-procentsspärren som magisk gräns. Men nu är det en dryg vecka till valet och det som krävs är en gemensam kraftansträngning. Den här gången räcker det inte med den egna röstsedeln.

Här är mer om sverigedemokraterna i Fokus:

Martin Ådahl: Min fars land

Anders Johnson: Vinglig färd mot makt

Claes Lönegård: Bokrecension

Emma Härdmark: om Landskrona

Ali Fegan: om det toppstyrda partiet

Martin Ahlquist: om annonspolicy