Domarjävlar och dåliga förlorare
OS-gnället är för närvarande på topp. Ara Abrahamians ilska över bronsmedaljen som han hävdade borde varit ett guld, svenska dressyrlandslagets protester mot att en domare härjat runt med möblemanget och därför skrämt en av hästarna, och så de eviga turerna i boxningsringen, där det är regel snarare än undantag att det talas om uppgjorda matcher och läggmöten.
Bedömningssporterna i OS är ständigt lika omdebatterade, ständigt lika anklagade för att vara genomkorrumperade och styrda med rena maffiametoder. Så är det säkert. Men när rödhalsade förbundskaptener och indignerade sportkommentatorer tävlar om vem som är mest förbannad kan det ändå vara på plats med lite perspektiv.
Det var värre förr. I de moderna olympiska spelens begynnelse tävlade man i grenar som litteratur, skulptur och arkitektur. Där kan vi snacka bedömningssporter. Fransmannen Pierre de Coubertin, som ledde den nyväckta olympiska rörelsen i början av förra seklet, ställde själv upp i grenen litteratur vid OS i Stockholm 1912. Med sitt bidrag "Ode till sporten" kammade han guld. Visserligen under pseudonym, men ändå.
