Arkitekter, när ska ni näcka?

»Man klampar in på en världsberömd, fulländad helhet«

Alvaro Siza och några andra internationellt kända arkitekter vädjar i ett upprop i DN (18/3) att sluta skända Stockholms stadsbibliotek. Eller snarare att inte börja. De gillar inte planerna på att Gunnar Asplunds älskade rotunda ska piffas upp med tyskan Heike Hanadas tillbyggnad »Delphinium«.Det vinnande förslaget i en tävling utlyst sommaren 2006.

Nej, detta är inget inlägg om själva sakfrågan. Bara en stilla undran. När ska arkitekter sluta viska i grupp och börja tala ur skägget?
»Man«, »vi«, »en fulländad helhet«.

I ett samhälle som lägger allt större vikt vid det personliga, fortsätter arkitektkåren att gömma sig bakom sina kollegor. Smakpreferenser presenteras som vedertagna sanningar. Trista, fantasilösa skapelser skylls på byggherrar, politiker och räknenissar.

Det blev inget kallbadhus för Thomas Sandell i Riddarfjärden, men åtminstone exponerade han sig. Stred ilsket och vackert, och manglades i den stora medieapparaten. »Man får ta lite spö, det ingår i rollen.«

Fler borde näcka som Sandell.

Och inse att Heike Hanada gjorde »Delphinium« för att hon tyckte det var snyggt.