Att luras är en konst

»Jag ber om ursäkt till alla dem som känner sig förrådda…«

Den belgiska författaren Misha Defonseca, som egentligen heter Monique De Wael, avslöjade häromveckan i Le Soir att hon ljugit i sin bok »Misha: A Memoire of the Holocaust Years«. Bästsäljaren om en sjuårig judisk flicka som flyr nazisterna under andra världskriget och lever med en vargflock. Den otroliga berättelsen påstods vara sann, men så är det alltså inte.

Defonseca är inte ens judinna.

Hon säger att hon hittat på större delen av händelseförloppet för att bearbeta svåra barndomsminnen (hennes föräldrar ingick i motstånds­rörelsen, tillfångatogs av tyskarna när hon var fyra år, och avrättades därefter).

Nu ber hon om folks förlåtelse.

Men varför?

Oavsett orsak – luddig verklighetsuppfattning, livlig fantasi eller långtgående förträngning – borde det vara upp till var och en att få berätta sin historia. Som man minns den. Så länge man inte kommer dragandes med ogrundade anklagelser mot någon annan än sig själv.

Att luras är också en konst.

Dessutom … för er som inte är så nogräknade med »sanningen« släpper James Frey snart en ny roman, »Bright Shiny Morning«. Ni vet han som för några år sedan skrev »Tusen små bitar« om en alkad missbrukare, sa att det var han själv och avslöjades som bluffmakare.