Elsa Westerstad: Exklusivitetens dilemma

»Jag får bara komma hit om jag lovar att inte skriva om det.«

Journalist A (Clemens Poellinger, SvD) viskar till journalist B (Martin Aagård, tidningen Filter) under en vernissage på Jarla Partilager på Karlavägen 9 i Stockholm – Sveriges i särklass hemligaste konsthall.

Fast egentligen är det ingen konsthall, utan ett privat furstepalats dit kultureliten bjuds in till esoteriska sammankomster för att dricka dyrt vin, utbyta förtroenden och titta på högklassig samtidskonst.

Fursten heter Gerard De Geer och är enligt Filter den enskilt största ägaren i världen av Olafur Eliassons verk, en dansk-isländsk konstnär som gjort sig känd för att ha skapat en artificiell sol på Tate Modern 2003.

Enligt konstkritikern Clemens Poellinger är dealen: kom hit, men skriv inte om det. Han bröt tystnadslöftet i en krönika och fick inga fler inbjudningar. Gerard De Geer tillbakavisar dock det hela i en intervju med DN och säger att skriva får man göra, men inte recensera.

Oavsett, säger fenomenet Jarla Partilager en del om den tid vi lever i:

1. Det är kul med journalister så länge de håller tyst (i fallet med Lars Noréns dagbok utgick en halv miljon kronor i vite för den som röjde bokens innehåll före publiceringsdatumet).

2. Den som vill vara exklusiv på riktigt bör skapa sig sin egen sol, och vara den enda som solar sig i dess glans.