Machomän farligare

Det är mycket varg nu. Men bara i stan. Och framför allt på vita duken när filmen »Varg« har premiär i kväll. I skogen är det däremot sjukt glest mellan gråbenen.

Det hindrar inte att rovdjurshatet friskar i under parollen skjut, gräv och tig. Det är stereotypt så det förslår: man, skägg, jakthund, jättebössa och fet rubrik som skriker »Jag vägrar bli vargmat«.

Att machomannen är farlig råder det inget tvivel om, men vargen? Nja, senast varg dödade en människa i Sverige var 1821. A-r-t-o-n-hundra-tjugoett.

Statistiskt borde man vara betydligt mer rädd för gräsätaren älgen. Runt tio personer om året omkommer i älgolyckor.

För att hitta Sveriges läskigaste djur måste man dock ha förstoringsglas. Den millimeterstora fästingen är en riktig smittohärd. Under förra året fick 182 svenskar den allvarliga fästingsjukdomen tbe, tio procent fler än året innan. Ökar gör även borrelia: minst tio tusen svenskar smittas varje år.

Och nu behöver man inte leta sig ut i skärgården för att bokstavligt talat få en liten blodsugare på halsen. Fästingarna frodas även mitt i stan där luftens råttor, stadsduvorna, agerar mellanvärdar.

Både den lilla fästingen och plågokusinen getingen, som ensam tar livet av tre personer om året, gynnas stort av klimatförändringarna. Allt tyder på att vi snarare får utrusta oss med salubrin och fästingplockare än mausergevär om vi ska överleva framtiden.

Till saken hör ju också att upprörda vittnesmål om påstådda vargmöten i urskogen ändå oftast slutar med små notisrubriker: »Vargen var en hund«.