Trampa på gasen

Finnes: Koldioxid i överflöd
Sökes: Jättestort bergrum. Eller?
Nu ska koldioxiden ner i marken. Frågan är bara var. Och hur. Och till vilket pris.

Tunga kraftverk i hela världen pumpar ut klimatfarlig koldioxid varje dag, året om - och det kommer de att fortsätta med länge än. Så resonerar våra energijättar och investerar jättemånga miljoner pengar i sofistikerade reningsanläggningar.

För ja, något måste ju göras. I framtidslandet Kina öppnar ett nytt kolkraftverk var femte dag - trots att kolkraft känns mer spinning jenny, industrialisering och engelska nattfjärilar som byter färg på i takt med allt smutsigare husväggar.

I den här veckans nummer av Fokus skriver vi om CCS (Carbon Capture and Storage), metoden som hälsas som en frälsning av utsläpparna men som ett syniskt koldioxidalibi av kritikerna. Helt klart är att många problem fortfarande återstår att lösa. Bland annat var den infångade koldioxiden ska förvaras.

Bäst geologisk förutsättning finns det tydligen längs södra östersjökusten. Haken är att kolkraftverken ju inte står just där utan många långa mil bort i södra Tyskland och Polen. Planen är att bygga en enorm pipeline.

En fascinerande grej med koldioxid är att det är en tung gas. Dessutom osynlig och luktfri. Går det hål på pipelinen rinner alltså koldioxiden ut, tränger undan syret och lägger sig under luften utan att det syns eller känns. Råkar man då vara i närheten kvävs man av syrebrist - utan att förstå vad som händer.

CCS är en omstridd metod av många anledningar. Är den över huvud taget bra att satsa på? Men vad ska man annars göra? Elproducenterna säger ju att kol är så "konkurrenskraftigt", att det kommer att fortsätta användas i många år framöver. Och med tanke på Kinas nymornade förtjusning i kolkraft.

Förnybara energikällor, visst, det vore ju det bästa. Men politiska beslut verkar ju onekligen dröja. Hrm. Vad säger ni? Ska klimatgaserna ner i marken?