En analys som inte bör spottas åt

För mycket högerpolitik. För mycket vänsterpolitik. För mycket ideologi. För lite ideologi. Rätt politik, men fel kommunikation.

Åsikterna om vad som var huvudorsaken till socialdemokraternas katastrofval är lika många som de som uttalar sig i medierna de här dagarna. Det gäller såväl s-politiker själva som deras väljare, tidigare och nuvarande.

Den krisgrupp som partiet nu har tillsatt för att utreda saken har en grannlaga uppgift.

Själv har jag funderat en hel del på frågan, inte minst i jobbet som coachande redaktör för Torbjörn Nilssons analys om socialdemokraternas fall från Fokus nummer i fredags, före valet.

I den landar han i frågan om inte Mona Sahlins och socialdemokratins stora misslyckande inte ligger i frågan om arbetsmoral. Att det som har fått stora delar av fackligt anslutna vänsterväljare att hoppa över blockgränsen till alliansen är en moralisk, om inte upprördhet, så trötthet över att deras socialdemokrati hela tiden tycks bry sig mer om de utsatta i samhället – de som inte jobbar – och inte de själva, till dåliga löner hårt slitande arbetare.

I gårdagens Aktuellt i SVT kom bekräftelsen av tesen, och som sådan var den en rak höger i magen, åtminstone på undertecknad.

Reportern var i västsvenska Ale där socialdemokraterna i kommunen hade förlorat makten till de borgerliga för första gången sedan Hedenhös. En efter en fick Aleborna ge sin analys. För mycket höger, för mycket vänster, osv. Ni förstår.

Sedan kom han, mannen med den raka högern. Jan-Erik Hansbo.

Vi fick inte veta ett smack om honom, varken vad han jobbade med (han verkade i alla fall jobba) eller hur han hade röstat. Men när man hörde vad den gissningsvis 60-årige vithårige mannen sa kunde man räkna ut ett och annat. Om man nu inte tappade andan av effekten från orden.

- För min del så har de borgerliga, sett till att jag har fått en tusenlapp mer i månaden Det är ju inte att spotta åt, sa Jan-Erik Hansbo på västgötska, där det sista o:et inte var någonting annat än ett ö.

- Det är mer än vad någon socialdemokratisk regering har gett mig i alla fall.

Som socialdemokratisk krisgruppsmedlem är det lätt att här omedelbart räcka upp handen och skrika skattemuta, oseriöst plånboksflirtande från finansminister Anders Borg eller något annat som reducerar Hans-Erik Hansbo till en osolidarisk girigbuk.

Efter att han läst Torbjörns Nilssons artikel, hört hur personer i min egen omgivning (rätt långt från Ale, men ändå med små inkomster från deltidsjobb i vården) resonera på nästan exakt samma sätt, vågar jag säga att den domen inte är helt klockren.

Oavsett om det har varit effektiv arbetsmarknadspolitik eller ej: Vad Anders Borg, moderaterna och alliansregeringen verkar ha lyckats med i sitt jobbskatteavdrag och till det ackompanjerade arbetslinjeretorik är att få Hans-Erik Hansbo och hans vänner runtom i Sverige att känna sig sedda.

Jag tror som tesen i Fokusartikeln ovan, inte att dessa tidigare kärnväljare till socialdemokraterna har blivit mindre solidariska. Det verkar i stället som att de är trötta på att paritet mest verkar fokusera på dem som inte arbetar, och inte på dem som gör att det alls finns någonting att fördela.

Med det sättet att resonera har valet handlat om väljarnas syn på sina ledares verklighetsuppfattning.

Har det blivit så att det gamla arbetarpartiet inte längre har det bästa greppet om hur arbetarna verkligen har det?