En politisk bomb från hovet

Under mina kyrkliga år i ungdomens Jönköping diskuterade vi då och då om det var värst att veta att man syndar och fortsätta med den verksamheten, eller att synda i ren okunnighet. I det sistnämnda fallet gjorde man ju i alla fall inte medvetet fel.

Vår mjukpratande men slipade präst i helgskägg förkunnade alltid att det var bättre att veta. För då kunde man bli omvänd.

Jag tänker på detta när jag läser nyheten om att hovet i dag har bekräftat att kungen vid bröllopet ska föra sin dotter, kronprinsessan Victoria, till altaret och där lämna över henne till Daniel Westling.

Detta alltså i strid med svenska kyrkans huvdtradition och ärkebiskop Anders Wejryds uttryckliga preferens, liksom flera andra debattörers önskan.

Nina Eldh, hovets informationschef, förklarade varför:

– Kungafamiljen har respekt för att det finns skiljda uppfattningar men de tycker att det är upp till var och en att välja, och det här är familjens önskan, sa hon enligt Aftonbladet.

Nyheten om brudöverlämnignen kommer bara dagarna efter att Sveriges radios ekoredaktion avslöjar att den rödgröna alliansen planerar att inom kort presentera ett förslag till förändringar av föräldraförsäkringen, som gör den tredelad. Alltså att om man vill få ut hela ersättningen tvingar båda föräldrarna att ta ut en lika stor del av tiden vardera, och sedan fritt fördela den tredje tidsperioden mellan sig.

Stora delar av borgerligheten, med kristdemokraterna i spetsen, tycker att ett sådant förslag är en inskränkning i valfriheten. Vilket ju i varje isolerat fall som innebär att någon (läs kvinnan) inte får vara hemma så länge som i dag. Men, argumenterar vänstern, varje individs enskilda val görs ju med hänsyn till vanor, mönster, ”strukturer” hos vänner, familj, grannar eller omvärlden, som man (medvetet eller omedvetet) inte vågar bryta emot. Så med det synsättet är valet inte särskilt fritt. utan en puff uppifrån kommer beteendet aldrig att ändras.

Det är samma valfrihetsproblematik som kungafamiljen nu hänvisar till när de försvarar valet av en mindre könsneutral vigseltradition.

Visst fattar ju Daniel, Victoria och familjen sitt beslut ”fritt” i den bemärkelsen att ingen annan formellt säger åt dem vad de ska göra. Men anledningen till att de vill göra så beror ju sannolikt på att folk i deras omvärld har gjort så tidigare. Och att de då tycker att det blir mer fint på det viset.

Man kan nog säga att brudöverlämnmingen, i all sin trivialitet, har också sin grund i samma politiska samhällsrörelse som värnar om familjen och mer traditionella värderingar, samt motsätter sig politisk styrning av saker som föräldraledighet.

Även om man inte håller med om det, och oavsett vad man tycker om både föräldraförsäkringens eller vigseln, är det alltså politisk minerad mark. Och att som kungafamiljen nu så tydligt avvika från den neutrala huvudlinjen, och argumentera för familjens valfrihet, blir ett inte oansenligt politiskt ställningstagande.

Ett ställningstagande som kommer att få spridning. Hur den här vigseln ser ut blir en signal de flesta kommande brudpar i Sverige, vilket Aftonbladets Karin Magnusson argumenterade tydligt för i Aktuellt härom kvällen. Var och en av dessa framtida brudpar kommer att designa sina bröllop så att de kan säga att det sker ”upp till var och en”. Men något säger mig att de i huvudet ändå har bilden av hur det bör göras som vår statschefsfamilj har visat.

Vilket för oss till min skäggige präst i Jönköping. Är kungafamiljen okunniga om varför de vill det de vill, och de politiska signaler det sänder ut? Eller vet de exakt vad de gör, och deras mål är just att föra över mer traditionella värderingar till den svenska befolkningen?

Till skillnad från i kyrkan vet jag dock inte vilket av alternativen som är bäst.

Helt klart är att det sistnämnda är ett avsteg från den opolitiska roll det svenska kungahuset historiskt har spelat och förväntas hålla sig till. Det är också ett avsteg, vilket många har påpekat, med kungens devis För Sverige i tiden. Om man nu menar att ”i tiden” innebär i modernitetens riktning.

För kanske är det tvärtom så att nytraditionalismen är den tidsanda som kungahuset vill följa med?