En skuld som är svår att begripa

Alla vet vad en aktie är. Få, däremot, kan beskriva en obligation. Det är synd. Inte minst då Europa står och faller med dem.

Liksom en aktie är en obligation ett värdepapper. Den ges ut av någon som behöver pengar – riskkapital. Obligationer är lån med mindre beslutsrätt än aktier, men är å andra sidan prioriterade om firman kraschar. Kapital som riskeras är det likafullt. Det sistnämnda verkar ha glömts bort i Bryssel. Det är en av slutsatserna i Claes Lönegårds reportage om bank-organisatoinen IIF.

Stater ger nämligen också ut obligationslån. Och Greklands, Spaniens och Portugals köptes till stor del av just banker. Det är inte konstigt att IIF har kämpat frenetiskt mot att just de obligationerna ska skrivas ned i värde efter att dessa länder har kört i diket. Men i stället för nedskrivningar har EU och IMF övertygats om att ge låntagarna nya lån, medan bankerna fått lämpa över sina obligationer till ECB. Och krisen har fortsatt.

Vissa nedskrivningar har skett. Men sent, och hittills bara i Grekland. Som Claes Lönegård berättar är nu allt fler experter eniga om att Spanien och Portugal aldrig kan komma igen utan nedskrivning även av deras skulder. Till och med valutafonden IMF närmar sig denna linje.

IIF har haft respektabla motargument. Den andra vägen är ännu värre. Nedskrivningar leder till förluster i bankerna som då går under med – kanske – ännu större skador för samhället. Och ska länder som skött sig också slippa att betala tillbaka sina lån?

Realismen i IIF:s hot är nästan omöjlig att avgöra. Klart är att deras världsbild har segrat. Detta alltså samma banker som en gång köpte obligationerna som nu är problemen. Att de i så stor utsträckning fått formulera sitt eget räddningsrecept är en demokratifråga av dignitet.

Det är alltså viktigt att veta vad en obligation är.