»En upprättelse«

En av årets mest turbulenta rättgångar avslutades i dag. Västmanlands tingsrätt dömde den åtalade 32-åringen från Tyskland till livstids fängelse för dubbelmordet i hallen till den rödmålade tvåplansvillan i Arboga i påskas.

De allra flesta domstolsförhandlingar i Sverige är öppna för allmänheten. Är bara att sätta sig på åhörarbänken och lyssna. En dag i augusti satt jag där. 32-åringen ett par meter framför mig vid den misstänktes bord. Hennes långa bruna hår samlat i en tofs, kläder och kroppsspråk gav märkligt nog ett avslappnat intryck. Hon ritade små figurer i ett block i knäet medan vittne efter vittne berättade vad de sett. Vid flera tillfällen skrattade hon till. Kändes apart. Som att hon inte insåg allvaret vad hon stod anklagad för.

En förundersökning utan tekniska bevis, över femtio vittnen. En gråtande nämndeman som avslöjade för pressen att hon aldrig trott att kvinnan egentligen varit oskyldig. Lagmannen ilsknade till och slängde ut henne. Prövningar i högre instans om nämnden över huvudtaget kunde fortsätta. Men jo, det kunde den.

Och i dag föll alltså livstidsdomen.

»En upprättelse«, sa barnens mamma.

Men glädjen blir kort. Tyskan ska överklaga och runt årsskiftet, kanske redan i december, flyttar fallet upp i hovrätten. Mitt tips är att den gången kan inte att femtio vältaliga vittnen uppväga frånvaron av tekniska bevis. Framåt vintern kan tyskan därför släppa ut sitt långa hår på en solig strand i Karibien, luta sig mot en kokospalm och skratta - utan att reportrar tycker att det ser apart ut.