Energipolitiken typisk för hur Sverige sköts

Häromdagen arrangerade Fokus ett panelsamtal om elbristen. Vi började med att reda ut varför priset på el har skenat på senare tid. Och varför skillnaderna är så stora mellan olika landsdelar. Det visar sig ha politiska orsaker till betydande del. Runt millennieskiftet började Sverige släcka kärnreaktorer med växande regionala obalanser mellan utbud och efterfrågan på planerbar el som följd. Svenska Kraftnät, som ansvarar för stamnäten, förmådde inte överföra energi i tillräcklig mängd till bristområden, i varje fall inte under belastningstoppar.   

Parallellt har en gemensam elmarknad vuxit fram i norra Europa där elkraft importeras och exporteras alltefter produktion och konsumtion i stunden. Även Sverige påverkas därför indirekt av att Tyskland 2011 beslutade stänga sin kärnkraft. Fram till förra vintern märktes allt detta inte så mycket. Låga priser på kol och gas (som står för mycket av elproduktionen på kontinenten) liksom en betydande utbyggnad av vindkraft gjorde att elpriset hölls i schack. Men plötsligt radade planeterna upp sig. Pandemin avtog, ekonomierna återhämtade sig och råvarupriserna rusade. Samtidigt blev sommaren sällsynt vindstilla. Mer behövdes inte för att skicka upp priset på elkraft ett par hundra procent.

Hade då följderna av denna mix av energipolitiska beslut, punktskatter, underlåtenhetssynder, pandemieffekter, väderförhållanden och otur kunnat förutses? Tveklöst! Inte i detalj såklart, men i grova drag. Problemet är att ingen har haft uppdraget att ta ett samlat grepp. Professor Jan Blomgren, författare till boken Allt du behöver veta om Sveriges elförsörjning, sa nyligen i Axess-tv att senaste gången det gjordes en stor statlig utredning innan man fattade ett avgörande beslut på energiområdet var 1978. 

I mina ögon ger hanteringen av energipolitiken en ganska typisk bild av hur Sverige sköts numera. En annan sådan tecknar Bo Rothstein här. Han har närläst Coronakommissionens andra rapport och jämför pandemibekämpningen med en fientlig invasion där överbefälhavaren kommenderar ett massivt motanfall, men där lokala befälhavare struntar i ordern och agerar efter eget huvud. Håhåjaja.