Felet med det svenska flabbet

»Det var okunnigt, lite tarvligt, några tjockisskämt …«

Artisten Anna Book uttrycker i SvD missnöje med inspelningen av SVT:s humorprogram »Grillad« (sänds på fredag, 27/3). Först ut i programserien, som bygger på att en känd person bjuds in för att häcklas av en komikerpanel, var skådiskocken Per Morberg och medieprofilen Sanna Bråding. Sedan dess har flera gäster och komiker hoppat av, däribland Lennie Norman. I en artikel på debattsajten Newsmill klagar han på kvaliteten hos svenska humorister. Alla vill roa men få vet hur man gör. God komik tar tid att utveckla.

Efter att ha genomlidit två avsnitt av »Grillad« är det inte svårt att hålla med. Med repetitiva skämt om deltagarna: Alex Schulmans fula överbett, Sanna Brådings fula kokainvanor och Erik Hörstadius fula mage, längtar man till det eftertänksamt roliga. I stället blir skratten lika plågsamt påtvingade som dem i »Babben & Co« där spexande lustigkurrar ska få kändisar i »heta stolen« att bryta ut i högljudd bekräftelse. Asgarvet, flabbet, gnägget.

Skådespelaren Gösta Ekman har sagt att han inte skulle klara av det svåra som livet är om han inte fick vara skrattretande. I det ligger att visa sig sårbar, lite löjlig.

I svenska underhållningsprogram saknas det sårbara. Allt känns lite som en urspårad svensexa. Komikerna lägger humorn så långt ifrån sig själva som det bara går och nöjer sig med att peppra sin omgivning med stereotypa elakheter.

Plocka in en karaktär som Ricky Gervais ynkligt självbelåtna »The Office«-chef i studion. Gör något som aktiverar mer än skrattmuskeln.
Då skulle i alla fall jag bli road, på riktigt.