Hålet i valrörelsen

Det mest intelligenta inlägget hittills i valrörelsen står nog tecknaren Liv Strömquist för. Eller rättare sagt, SVT:s litteraturprogram Babel i förra veckan, där hon var gäst, och där programledaren Daniel Sjölin tog fram en uppförstorning på en av Strömquists serierstrippar.

Strippen, som bara är två rutor, visar en reporter (Liv Strömquist själv) och en socialdemokratisk politiker.

I ruta ett ställer reportern/Liv en fråga.

- Hur är era visioner, nya tankar steg framåt, kampvilja, era allra mest crazy utopier. Hur tänker ni?

I ruta två svarar socialdemokraten.

- Vi tänker jobb.

Strömquist kunde lika gärna ha satt en borgerlig politiker i rutan och gett han eller henne samma svar.

Tecknaren, som är aktuell med ett nytt album, sprättar med ett enda elegant florettsnitt upp buken på hela årets valrörelse. Inte för att debatten bara handlar om jobb. Nej, strippen illustrerar den stelnade formen på det politiska samtalet.

Efter att ha följt rader av utfrågningar i etermedierna, betraktat valaffischer och läst de båda blockens valmanifest är min slutsats att vi har en politisk kommunikation som över hela spektrat är fast uppdelad i två extremer.

Till att börja med de vanliga fluffiga och till lite förpliktigande värdeorden. Om att det vore bra om saker blev bättre. Men utan konkret koppling till verkliga förhållanden. Ni förstår.

Men fluffvågen är faktiskt inte fullt lika omfattande som tidigare år.

Vi har nämligen också den andra extremen – den hyperkonkreta budgetuppgjorda sakfrågenivån. Denna form står i årets valrörelse för lejonparten i det politiska samtalet.

I detta finns mycket att glädja sig åt. Vi vill ju hellre ha konkret och budgetsäkrad sakpolitik, än ännu mer snömos än personpåhopp. Eller andra former av mer eller mindre relevanta skandaler. På det viset är valkampen i år exemplariskt väluppfostrad.

Ändå är åtminstone jag själv, som väljare och politiskt intresserad, mindre inspirerad än någonsin Detta på grund av vad som saknas. Det som borde finnas där mitt emellan det värdelösa värdeordsfluffet och de hyperkonkreta sakfrågorna.

Jag är nog knappast ensam att efterlysa den: Den konkret förankrade politiska visionen.

Desperat letar jag efter en enda svensk politiker som vågar måla en tavla av hur Sverige ser ut om tio, femton eller tjugo år. En sammanhållen formulerad idé om samhällets utveckling fram till dess.

Det handlar dels om en analys om hur samhället förändras i stort, oavsett politiska insatser. Dels om vilka politiska ingrepp nämnda politiker föreslår för att få landet ditt han eller hon vill, givet den första analysen.

I en sådan tavla räcker det inte med att säga att samhället ska hålla ihop, att vård skola och omsorg ska vara bra. Där måste man säga hur skolan, vården och omsorgen kommer att se ut. Och fästa det i en större tanke om hur samhället bör fungera.

Inte minst gäller detta frågan om hur vi ska få mat på bordet. Ska Sverige även i framtiden vara en råvarubaserad storföretagsekonomi med detaljhandelstouch, plus en offentlig sektor på halva BNP? Om inte, kan vi göra någonting för att ändra på det? Och om inte - hur ska politiken formas för att anpassa sig?

Den politiker som till exempel tycker att Sverige inte längre bör tillverka personbilar bör ha en konkret idé som säger någonting annat i stället. Har vi sett exempel på det?

Konkret förankrad industripolitik är, såvitt jag kan se, närmast kemiskt befriad från båda sidors politiska utspel inför valet.

En annan vision som bör målas in i en sådan tavla – och som också saknas i dagens valdebatt – är frågan om framtidens medborgarskap. Detta är en av få frågor där politikerna faktiskt har makt, och där samhällsutvecklingen tagit gigantiska kliv de senaste åren.

Vad tror politikerna att vara svensk medborgare kommer att innebära i framtiden? Vad har vi till exempel för roll i försvaret av landet, nu när värnplikten är borta? Med allt fler i de yngre generationerna som lever sina liv i ett slags gränslös nättillvaro, finns det ens någon mening med ett nationellt medborgar- och försvarsbegrepp? Vilka konsekvenser får detta för den politiska styrningen och hur vi organiserar vår offentlighet? Ska vi ändra sättet att rösta, byta valdagar, fler folkomröstningar?

Och vad händer när all information finns tillgänglig för de flesta hela tiden?

Detta är ämnen som själv skulle vilja höra partiledarna resonera kring – och just i de termerna. Konkreta funderingar om framtiden, minst tio år bort.

Man kan kalla det ideologi. Men det jag efterfrågar är inte klassiska paketlösningar som liberalism eller socialism. Jag tror att deras tid är över. All realistiska politiska visioner framöver kommer nog snarare att vara kreolska mixer av individuell frihet och kollektivt organiserande.

Dessa kreolska politikblandningar kan se ut på massor av olika sätt. Ett avgörande uppdrag för den politiska världen borde nu vara att söka efter dem. Om de inte är uppenbara, så får man väl forma dem själva.Och inte minst kommunicera dem på ett sammanhållet sätt.

Folkhemmet var en sådan sammanhållen kreolsk vision, som fungerade fram till slutet på 1960-talet. Därefter har vi egentligen inte haft någonting som kan konkurrera med den i slagkraft och relevans.

Vilket är framtidens variant? Göran Persson formulerade ”Det gröna folkhemmet”, som kunde ha varit en sammahållande vision och en nystart för socialdemokraterna som kunde räckt än i dag. Men vad finns kvar av det nu?

Jag tror att det faktiskt finns ett antal nya, sammahållna visioner som slumrar hos både högern och vänstern.

Man kan exempelvis ana en socialkonservativ konkret samhällsidé långt under Fredrik Reinfeldts retorik och politik. Men den är ändå ljusår från att gestaltas konkret i en sådan framtidstavla som jag efterfrågar.

På liknande sätt finns det ett embryo till samhällsvision i miljöpartiets politik, åtminstone utanför den rödgröna alliansen. Men där finns, som jag uppfattar det, bara halva tavlan, vad medborgaren ska göra när hon inte arbetar. Mindre vad Sverige ska göra för att vi alls ska ha någon fritid att konsumera.

Vi i medierna har en del skuld i denna konkretionsförlamning. Ett talande exempel är vänsterledaren Lars Ohlys tal i Almedalen i år. Där målade han faktiskt någonting som åtminstone kunde liknas vid en tavla över framtiden. Förvisso inte särskilt originellt, det handlade huvudsakligen om klassisk utbyggnad av offentlig sektor. Men med alla reformförslag och termen ”världens bästa välfärd” fick man som väljer åtminstone en kontur av hur Ohly ser sitt drömsamhälle.

I Axess tv-debatt några minuter efteråt sågades Ohly sönder och samman.

- Jag slutade räkna när jag hade kommit upp till 100 miljarder i ökade utgifter, sa nationalekonomen Andreas Bergh.

Och så blev bemötandet från flera andra, även från partipolitiskt obundna. Oansvarigt, dyrt, orealistiskt.

Ofta är vi journalister och kommentatorer för hårda i att nita politikerna så fort det inte blir som de har sagt. För det politiska samtalets borde vi tillåta ett utrymme för visioner, så länge de har åtminstone en viss typ av konkretion och är någorlunda kompletta.

Det man kunde ha krävt i fallet Ohly är förstås den andra halvan av hans framtidstavla. En vision om hur Sveriges ekonomi ska se ut för att klara av alla de reformer han vill ha.

En annan insikt är att vi också måste börja fråga efter visionerna. Har SVT:s eller SR:s partiutfrågningar haft en enda fråga om framtidsscenarier av den typ som jag redogjort för här?

Det fina med den konkreta framtidsvisionen är att den har någonting som de hårda sakfrågorna saknar. Den har liv. Den innehåller passion, väcker känslor. Inbjuder till debatt. Allt det som får väljare intresserade och engagerade. Allt det som håller väljare borta från missnöjespartier.

Eller som New Yorks tidigare guvernör Mario Cuomo lär ha förkunnat en gång

- You campaign in poetry, but you govern in prose.