I möjligheternas land

»Det är en ­riktigt söt idé, och ­Tinkerbell är med«

Så sa Paris Hilton under inspelningen av musikvideon »Paris for President« i vilken hon åmar sig i minimal glitterbaddräkt framför ett jättelikt sjärnbaner och chihuahuan Tinkerbell gör sällskap med en rosa mjukisgris. Med eller utan läppstift.

Att arvtagerskan också, nonchalant viftandes i power-­kostym, föser bort en grånad gubbe från talarpodiet med orden »not another oldie cliche«, är en rätt rolig drift med den gamle stofilen McCain som använde Paris i en reklamkampanj mot Obama och här får igen för gammal ost.

Men det läskiga är att det som är ett skämt i dag, kan bli verklighet i morgon.

I ett land där en gammal uttjänt actionhjälte (Schwarzenegger) blir guvernör i Kalifornien och en vice presidentkandidat (Palin) i sitt första möte med väljarna väljer att ägna hälften av sitt tal åt att berätta om sin familj och sin älskade make som är »a world champion snowmachine racer«, verkar allt vara möjligt.

Nu är en amerikansk president äntligen utsedd, nästa gång kan det bli Paris. För jänkarna är bra på att berätta sagor.

Eller som journalisten Göran Rosenberg uttryckte det i en intervju med Svenskan: »Amerikanerna har alltid, på gott och ont, haft ett mera fantasifullt förhållande till verkligheten än vi européer.«