Iskallt om Island, SVT!

Oj, vilka förväntningar jag hade på dokumentären om Island i Sveriges Television på tisdagskvällen: Gud hjälpe Island av svenskisländske Helgi Felixson.

De första sekunderna gjorde mig knappast besviken. Fantastiska flygbilder över isländsk natur: hänförande bergskammar, frustande gejsrar och ett bedårande landskap.

Sedan klipp till en kamera som rullar förbi lyxfastigheter i Reykjavik allt medan en röst från en nyhetsuppläsare berättar: »200 Toyota Landcruiser har beställts, för 11 miljoner ISK styck«. Och därefter: »Börsens vd säger att expansionen inte är en bubbla som kommer att spricka«.

Nästa scen är när någon sminkar Islands förre premiärminister, Geir Haarde, som ser tärd och sårbar ut.

»Du undrar vad det var som hände…«, säger Haarde. »Jag börjar med det.«

I det här läget håller jag som tittare på att spricka av tillfredsställelse. Inledningen är helt enkelt briljant.

Kanske är det därför besvikelsen känns så monumental när jag stänger av tv:n en timme senare. Det som börjat så bra är därefter i stora delar uselt.

Dokumentären är nästan uteslutande en skildring av tre saker: ett antal drabbade isländska medborgare (till ganska stor del), våldsamma demonstrationer (till allra största delen) och extremt nedklippta intervjuer med isländska bankirer och politiker (till mycket liten del och på ett bisarrt sätt).

Visst är läget på Island förtvivlat för många av landets medborgare, där åtskilliga har hamnat pyrt till efter att bankerna och hela nationen kraschade hösten 2008. Den politiska situationen är också kaotisk, vilket illustreras i dagarna av upproret mot betalningsansvaret för britternas besparingar i de isländska bankerna.

Felixson visar i sin film bilder på de drabbade, nästan helt utan att förklara vad som hänt dem. Bara att de mår dåligt, att deras ekonomi är åt h-vete och att de är arga på överheten. Exakt på vad och varför för vi inte veta. De är »drabbade« och överheten har blåst dem. Punkt slut. Inget om de eventuellt själva har ett gram av delaktighet i sin situation, exempelvis genom att ta upp riskfyllda utlandslån.

Filmens spekulativa ansats når ännu högre nivåer i de närmast ändlösa skildringarna i filmen av ilskna demonstranter. Protesterande ungdomar som (helt förståeligt) slås tillbaka av närmast generande vänliga poliser.

Inte heller här får vi veta exakt vad de protesterar mot (det finns ju förvisso en hel del), vi tittare förväntas bara luta oss tillbaka och okritiskt sluta upp bakom filmarens revolutionsromantiska bildsekvenser och svära tyst över staten och kapitalet.

När man till slut håller på att kräkas av bristen på pedagogiska förklaringar och fördjupande resonemang av vad som faktiskt hände, får man lite hopp.

Det visar sig att Felixson fått intervjua de två viktigaste finansmännen bakom hela det isländska finans-»undret« och den därpå följande kraschen, Björgolfur Thor Björgolfsson (Landsbankki) och Jon Asgeir Johannesson (bla Kaupthing).

Gosse, tänker jag. Nu blir det tuffa frågor om hur det känns att vara med att sänka en hel nation. Jag har knappt sett någon av dem intervjuas tidigare, och förväntningarna stiger igen. Härligt, det kanske kan bli någonting det här ändå.

Men Thor får bara säga några enstaka, lösryckta bestickande fraser, och sedan visar regissören när finansmannen ber om att få gå på toaletten. Det ser ut som hela syftet är att chikanera och vanära honom. Vilket i och för sig kan vara välförtjänt, men det ger absolut ingenting för oss tittare. Det känns bara barnsligt.

Detsamma med Jon Asgeir Johannesson. Några snabba klipp som visar upp hur stekig och osympatisk han verkar, och sedan ett par lika lösryckta citat.

Som tittare undrar jag: är Felixson inläst på vad som har hänt i den isländska finansbubblan och skulle i teorin ha kunnat utmana bankirerna med tunga och relevanta frågor? Men beslutar sig bara för att inte göra det? Eller är han okunnig och enda syftet har varit att nita de onda kapitalisterna?

Det doftar kommunistisk plakatpress av sämsta märke.

Tidigare statsminister Geir Haarde och hans berättelse om vad som hände? Vad blev det av den?

Den kommer inte. I stället får vi se en presskonferens där han berättar att han har fått elakartad cancer i matstrupen. Och det var det.

Tre lysande intervjutillfällen, som kunde ha gett både oss svenska tittare och islänningarna svar på en hel del viktiga frågor. Men som i stället slarvas bort. Och i stället matas vi med bilder på ännu en demonstration.

Dokumentärens uselhet är skadlig av flera skäl. Krisen på Island är fortsatt underbevakad i svenska medier, inte minst för att det ekonomiska bakom är svårt att förstå och förklara. Men det är en viktig händelse i ett nordiskt land, som har kopplingar till oss både konkret (via banker och annat) och moraliskt/historiskt.

När vi ändå till slut får se en timmes påkostad dokumentär så gör den bara situationen än mer förvirrad och grumligt agiterad.

Dessutom gör filmarens behandling av intervjupersonerna att dessa förmodligen aldrig kommer att ställa upp igen och ge de svar som vi och islänningarna fortfarande väntar på.

För det tredje utgör det som hänt på Island (liksom i Baltikum) en oerhört viktig läxa. För att undvika att det ska hända igen är det avgörande att vi alla förstår vad som hände och vad som konkret som gjordes fel.

En dokumentär som Gud hjälpe Island ritar dock bara upp krisen enligt samma gamla tröttsamma och oprecisa klasskampsmall: Det oskyldiga småfolket och de stora skurkarna. Vilket bara ökar alienationen mellan samhällets delar och snarast krattar för att krisen kommer att hända igen.

Som tur är finns det bra och förklarande journalistik om Island. På Iceland Weather Report bloggar Alda Kalda nästan varje dag på engelska om vad som händer på ön, oberoende och nyktert. Michael Lewis reportage i Vanity Fair från i fjol är slängigt men välskrivet, underhållande och berättar vad det handlar om. Mer detaljera men bra beskriver Cecilia Ezaz-Nikpay händelserna i bankerna i ett reportage i Affärsvärlden från december 2008.