Jakten på det försvunna brevet, del 1

Vattenfestivalen. Kommer ni ihåg den? Minns ni langosstånden, de gula plastankorna och horderna av överförfriskade, utomsocknes människor som invaderade huvudstaden under några augustidagar varje år?

En kollektiv glömska, eller självförnekelse, verkar ha spritt sig.

Men för mig är Vattenfestivalen omöjlig att släppa. Det är speciellt en händelse – och det är varken när Jasplanen störtade ovanför huvudet eller när jag trängdes inne på Staffan Hildebrands toalett för att se fyrverkerierna genom ett litet fönster – som har bitit sig fast.

Vad som har ätit mig inifrån i snart två decennier är ett litet brev.

Det här är storyn: jag är någonstans i tioårsåldern och vandrar längs Skeppskajen när ett oemotståndligt erbjudande uppenbarar sig: skriv ett brev till dig själv som vi levererar till dig om tio år.
-- Men hur kan ni veta var jag bor om tio år, undrade jag.
-- Det spelar ingen roll om du flyttar, vi söker upp dig genom personnummret, svarade vänlig en dam.

Jag minns hur fascinerad jag var inför den svindlande tanken att jag kunde kommunicera med framtiden, att jag i en avlägsen tid skulle få ett brev från mitt forna jag. Den tredje Tillbaka till framtiden-filmen hade kommit 1990, och kanske var till och med Jean-Claude Van Damme-rullen Timecop från 1994 ute.

Mer tidsresenär än så här skulle jag aldrig bli.

Jag fattade en penna. Huvudet stod alldeles stilla. Vad skulle jag skriva? Jag fick panik.

Exakt vad jag skrev till slut minns jag inte. Jag tror det var några rader om AIK, vilket ger mig en ledtråd om att allt detta kan ha ägt rum 1993, året efter att laget tog sitt första SM-guld i fotboll på 55 år.

Efter att ha slickat igen kuvertet stoppade jag det i en jättelik genomskinlig tub.

Åren gick och något brev kom aldrig. Jag tänkte att det kanske var femton och inte tio år, men inte heller när det med säkerhet måste ha gått femton år kom det något brev.

Nu har jag bestämt mig för att ta reda på vad som hände med brevet, och för det behöver jag er hjälp. Tillsammans kan vi genomföra grävande journalistik i realtid.

Är det någon som minns detta? Någon som själv skrev ett brev eller vet vart de tog vägen?

Ett första steg borde vara att ta reda på vilka det var som låg bakom det hela.

Var det Posten kanske? Eller var det möjligtvis arrangörerna bakom själva festivalen?

Var förvarades breven? Har de förstörts?

Hjälp mig i jakten på det försvunna brevet. Minsta ledtråd är värdefull.

Sanningen ska fram – och de ansvariga ska ställas mot väggen!

Jag återkommer så fort storyn utvecklar sig.

PS. När jag hade suttit i en timme utan att komma på hur jag skulle formulera det här blogginlägget slösurfade jag in på Aftonbladet-tv. Det första som kom upp på skärmen var reklam från AMF: ”Nyhet! Skicka ett meddelande som kommer fram om 20 år!”. Mitt buskap till er: lita inte på dem! DS.