Jakten på det försvunna brevet, del 2

Min berättelse om det förvunna brevet engagerade. Tydligen var jag inte ensam om att skriva brev till mig själv i början av 90-talet, och inte ensam i min otåliga väntan på att brevet ska dimpa ner på min hallmatta. Av kommentarerna från er läsare kan jag slå fast en sak: det var Posten som stod bakom kampanjen. Och förmodligen var det inte tio, som jag trodde, utan 20 år innan breven skulle skickas tillbaka.

Jag ringer upp Postens presschef Per Ljungberg för att bekräfta mig om att breven är i säkert förvar och att jag snart kan räkna med ett kärt återseende.

Är det här någonting du känner till?
– Nej tyvärr, inte om det var så här länge sedan.

Men om det var Posten som låg bakom kampanjen så borde det ju vara någon hos er som har koll på det här om det nu är så att så att breven ska skickas tillbaka efter 20 eller 25 år, för det här var runt 93?
– Oj.

Någon person har sett att det skrivits om det här i Postens tidning OSA.
– Det var länge sedan den tidningen försvann.

En uppgift säger att breven ska skickas tillbaka 2014.
– Jag får höra mig för, men hur många kan det finnas kvar som jobbade här för 20 år sedan?

Men om breven ska skickas ut så borde ju någon hos er ansvara för det?
– Vi får göra lite research. Det var en kampanj på Vattenfestivalen sa du?

Ja, man fick skriva sitt personnummer på breven så att Posten skulle hitta en även om man flyttat.
– Det låter som en vansklig kampanj, men jag ska kolla vad som har hänt med det här. Jag ska se om vi hittar någon som har varit här länge som kan hitta det här. Vi har någon på kommunikationsavdelningen som jag kan höra med.

Jag som trodde att mysteriet hade fått sin lösning. Men inte. Jakten på det försvunna brevet går vidare.