Jan Machiavelli och ny EU-minister

Hot och kärlek om vartannat ger makt, lärde Niccoló Machiavelli.

På kärleksfronten: 1. Man låter tidigare kritikern Erik Ullenhag vara kvar som partisekreterare. 2. Man ser till att den ständiga kritikern Staffan Werme väljs in i partistyrelsen. 3. Man accepterar, efter visst knorrande, att den högljudda kritikern Birgitta Ohlsson får ta plats på halvårsvikariatet i regeringen.

Summa: mycket lite reell makt förlorad, väldigt många kritiker tystade.

Den mer parentesmässiga saken i Ohlssons väg till regeringen handlar om hennes graviditet.

Hon väntar barn, vilket har uppgetts ha varit skälet till att hon inte skulle ha varit Björklunds förstaval. Om detta påstående går att säga två saker:

1. Intet nytt under solen. När Lotta Edholm – senare i Stockholms stadshus – och Karin Pilsäter – senare i riksdagen – konkurrerade om ordförandeposten i folkpartiets ungdomsförbund 1989 spred Edholms kampanj ut ryktet att Pilsäter var gravid och därför inte skulle klara av uppdraget.

2. Vem tjänade egentligen mest på diskussionen? Hypotetiskt kan det lika gärna ha varit Birgitta Machiavelli (eller folk som strider för henne) som Jan Machiavelli som gett luft åt uppgifterna. För så fort frågan kom att handla om graviditeten – inte om Ohlssons egensinniga sätt att gå emot sin regering – begränsades Björklunds möjligheter att stänga vägen till Rosenbad. I det formellt feministiska folkpartiet skulle det ju inte sett bra ut att stoppa en kvinna som ska bli förälder. Och det är bilden av verkligheten som är det viktiga i politik.

Lärde Machiavelli.