Engagerat, på pappret

Det är lättare än någonsin att vara engagerad. Men höjdhoppsfinalen vill man ändå inte missa.

Mikroengagemanget är en modern klassiker. Såväl majblomman som solstickan suger upp politikens allra minsta partiklar och knådar ihop dem till en känsloboll.

Problemet är att det sällan blir mer än känslor. När det gäller att gå från ord till handling, från att säga stoppa våldet till att faktiskt gå ut på stan och nattvandra, blir engagemanget mer sällsynt och uppslutningen ganska tunn.

Det är enkelt att få hela Internet att klä sig i rött till stöd för de burmesiska demonstraterna. Att få samma folkmassa att i samma syfte bojkotta Peking-OS är svårare. Vi diggar munkarna, men Kajsa är ändå Kajsa, och det är klart man vill se hur det går för henne i finalen.

För att få ihop en myriad av mikroengagerade måste trösklarna och motståndet helt tas bort. Och dörrarna som ska slås in måste redan vara öppna. Med stans djupaste pannveck kan gratistidningsredaktörer då förvandlas till kampanjgeneraler i kriget mot kvinnovåld, ungdomsvåld, eller vad som helst som alla redan tycker och ingen kan säga emot.

Att alla kan delta i samhällsdebatten utifrån sina egna förutsättningar är väl positivt. Men vad döljer sig under den totala uppslutningens täcke? Postironikerna går med i facebook-gruppen "stoppa allt meningslöst och orättvist" och somnar med lika delar gott samvete och känsla av otillräcklighet. Världen fortsätter som vanligt.