Konsten att provocera
»Är du socialist?«
Det var Johan Staël von Holstein som ställde frågan till SvD-journalisten Harry Amster tidigare i år när han berättade att han börjat skriva om kultur i stället för ekonomi.
von Holstein ska visst ha skrattat högljutt.
Då var han nyinvald, kaxig och hårt kritiserad styrelseledamot i Statens kulturråd.
Nu har den skojfriske it-entreprenören lämnat posten, kastat in sin nyliberala handduk, och gått.
»Äntligen!«, jublar Sveriges alla kulturbeskyddare och drar en lättnadens suck över att mannen som ville sätta ett pris på en kultur han inte visste namnet på, nu lyckats fibbla bort sig själv.
Åsa Lundborg sa han i stället för Åsa Linderborg, när han skulle ge tips om en bra bok, »Mig äger ingen«, och på frågan om vad han tyckte om förra årets största kulturdebatt – den kring Maja Lundgrens bok »Myggor och tigrar« – blev det tyst.
Den kände han inte till.
Visst provocerades kultureliten av hans påvra bildning, men det var inte där skon klämde.
Det var nog inte heller hans utfall mot socialistiska tidningar och uttalanden om att han ville »mönstra ut gamla stofiler ur kulturlivet«, som gjorde det.
Det var hans okalibrerade sätt.
Ska man vara bufflig måste man ha fingertoppskänsla.
Att provocera hör till några av de ädlaste konsterna.
von Holstein, lär dig det, och kom tillbaka!
Eller som du själv skulle uttrycka det: »It makes sense«.
