Kulturkritiker kritiserar kulturkritik
En hel del folk har tyckt till om Kjell Häglunds text om kulturkritikens tillstånd. Spana in Bisonblog och Det ljuva livet till exempel. För att bredda diskussionen ytterligare bad jag Natalia Kazmierska, Anders Rydell och Jessica Björkäng tycka till. Här kommer deras reaktioner.
Natalia Kazmierska, frilansjournalist och konstkritiker på bland annat Expressens kultursidor.
1. Din kommentar till artikeln?
– Jag håller med om att högt- och lågtdebatten känns fånig. Däremot fattar jag inte det här dualistiska tänket kring bloggosfär vs papperstidning som Häglund kör med. Det känns väldigt mossigt. Inget blir automatiskt intressant bara för att det skrivs på en blogg, eller tvärtom, det vet ju alla idag. När det gäller kulturkonservatismen så verkar den komma tillbaka på bred front just nu både här och där. Att kulturkonservativa åsikter och föreställningar om god smak lämpar sig precis lika väl för bloggmediet är väl inte minst Kjell Häglund bra exempel på.
2. Hur tycker du medieutvecklingen har förändrat kulturkritiken?
– Det har kommit in fler röster – som tyvärr ofta tycker samma sak. Hittills har det alltså inte blivit så värst mycket mer brännheta kulturdebatter eller radikalare åsikter. Däremot mer hyllningar till amerikanska tv-serier, drömmar om nåt New York-etablissemang och en uppsjö av vita, värdekonservativa manliga popkulturkritiker. Sen har ju till exempel Myspace, Facebook och vanligt mailande gjort att kulturproducenter har blivit så kallade entreprenörer och mästare på PR och networking, vilket såklart påverkar även oss kritiker.
3. Var läser du de smartaste kulturartiklarna?
– Jag brukar läsa The Art Newspaper på nätet, tidningen Signum, bloggar som The Art Law blog samt Germaine Greers konstartiklar i Guardian. Och så Expressens kultursidor såklart.
Anders Rydell, frilansjournalist, författare och framtidsredaktör på Bon Magazine.
1. Din kommentar till artikeln?
– Häglund har helt rätt. Fast det är ju en utveckling som pågått längre, men kanske just nu nått sin mognad i Sverige. Jag, liksom många i min generation, har aldrig ens börjat läsa kulturkritik i tidningar. Den är ju för det första sen. Vi har ju ofta sett filmen långt innan den går på bio eller på teve i Sverige. Och som Häglund påpekar så är den i regel alltid mindre initierad. Det går inte längre ha kritiker som är insatta i allt. Allvetarna är döda. Jag vill inte läsa en recension av en allmän kritiker. Jag vill läsa en recension av en filmkritiker som bara är expert på japanska game shows eller frat pack. Jag blir förbannad av att läsa Johan Croneman när han recenserar science fiction och slänger sig med schabloner och godtyckliga antaganden.
2. Hur tycker du medieutvecklingen har förändrat kulturkritiken?
– I ett större perspektiv handlar det väl om att traditionella medier har förlorat monopolet över att vara den enda kanalen till publiken. De kan inte konkurrera kunskapsmässigt med den kollektiva intelligensen på internet. En jämförelse kan göras med skivbolagen som på samma sätt förlorat sitt monopol på att göra kopior. De har försökt ta tillbaka det med DRM-skydd som tog år att utveckla. Men de har knäckts inom veckor på internet. Detsamma gäller ju kunskap, vem tittar i Nationalencyklopedin idag?
De traditionella medierna borde inse att de inte längre vet bäst. De borde ägna sig åt att förpacka, välja ut och servera den kunskap som redan finns. Det är de fortfarande bra på.
3. Var läser du de smartaste kulturartiklarna?
– I min RRS feed. Det finns inga ”enda” platser längre. Varje TV-serie har ju sin kritiker.
Jessica Björkäng och de fyra bokhororna på den välbesökta litteratursajten Bokhora.se.
1. Er kommentar till artikeln?
– Visst finns det en poäng med det Kjell beskriver men en viktig aspekt har glömts bort –för vem skriver man? Traditionella kritiker har egentligen en helt annan målgrupp än vad vi som bloggare har. Vi kan nörda till det rätt ordentligt då vår målgrupp är minst lika nördig som vi själva. Bokhoras texter söks upp av de intresserade, morgontidningarnas texter söker snarare upp sin målgrupp. Självklart kan man inte skriva på samma sätt för så olika mottagare och med så olika syften.
En annan skillnad på de olika kritikertyperna är valet av media. Vi kan skriva på ett annat sätt, med hänvisningar och möjlighet för läsaren att grotta sig vidare till andra sajter som också pratar om samma ämne och det möjliggör självklart en mer levande debatt och fylligare innehåll kontra en tryckt tidnings kultursidor där skribenterna varken kan diskutera, kommentera eller interagera direkt med sina läsare. Det finns inte utrymme för förtydliganden, förklaranden, justeringar eller att man som skribent faktiskt kan ändra åsikt när nya fakta uppkommer. Internet är ett mer förlåtande publiceringsmedium på det viset. Läsarna accepterar att texter och åsikter och fakta förändras. Det gör man inte som läsare av en stor morgontidning, där tar man texten som absolut sanning. Se bara hur många som anser att kvällstidningarna skriver sanningen.
2. Hur tycker ni medieutvecklingen har förändrat kulturkritiken?
– Utvecklingen av såväl de konstformer som de medier som finns att tillgå medför förstås att det blir fler röster som har möjlighet att göra sig hörda. Det kan inte vara något annat än positivt att vi får tillgång till fler synvinklar och åsikter. Men det ställer samtidigt andra krav även på läsaren att vara mer källkritisk. Och på skribenterna. Internet är ett snabbt publiceringsmedium. Där kan förflugna åsikter synliggöras för allmänheten innan man egentligen hunnit tänka igenom sina ståndpunkter ordentligt, det har vi ju sett exempel på de senaste dagarna t ex, med hela Gyllenhammar/Zandén-debatten.
3. Var läser ni de smartaste kulturartiklarna?
– T.ex. Guardian Books, Boing Boing och Weird Science.
