Läckan och Primegate

Aftonbladet bjöd för några veckor sedan på ett riktigt avslöjande. Svenskt Näringsliv hade bekostat en pr-kampanj i syfte att driva socialdemokraterna i en tillväxtvänlig riktning, eller »åt höger« om man så vill. Historien kom att kallas Primegate efter den anlitade byrån Prime. Scoopet uppfyllde, utifrån vad man som utomstående bedömare kan avgöra, alla publicistiska krav på att vara sant, relevant och dessutom intressant. Intressant eftersom det inom socialdemokraterna pågår en hård kamp som handlar om vem som ska efterträda Mona Sahlin och i vilken riktning partiet ska gå.

Aftonbladets avslöjande bidrog till att sprida lite ljus över denna annars väldigt skygga process. Ännu lite tydligare blev bilden när Dagens opinion och Makthavare.se några dagar senare kunde berätta att den person på Prime som läckt uppgifterna till Aftonbladet hade kopplingar till personer med direkt inflytande över processen för att välja ny partiledare. Stopp och belägg, hördes några ropa. Man får inte avslöja en källa!

I sin söndagskrönika drar Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg paralleller till amerikanska soldater som avslöjar övergrepp i Irak. Makthavare.se är en blogg där en lång rad skribenter förekommer på ideell basis. Redaktionen leds av chefredaktören Stina Morian, medan jag är ansvarig utgivare och därmed den som står till svars för publiceringen.

Sverige har ett unikt starkt skydd för den som vill lämna uppgifter till media. Meddelarskyddet innebär att en tjänsteman på en myndighet inte har rätt att efterforska vem på myndigheten som lämnat ut vissa uppgifter till pressen. Det innebär också att journalister inte får avslöja vem som är meddelare bakom uppgifterna som ligger till grund för en artikel. Journalister som röjer sådana källor kan dömas i domstol. Skyddet av uppgiftslämnare har ansetts så viktigt att det är reglerat i en av våra grundlagar. Aftonbladet kunde alltså inte skriva om vem det var som läckte informationen. Däremot finns det inget juridiskt hinder för andra medier att publicera uppgifterna om de lyckas få tag på dem.

Det är bra och viktigt att hela tiden föra en diskussion om pressetiken. Att, som Åsa Linderbor gör, hänvisa till tryckfrihetslagstiftningen är däremot missvisande. Men det som är juridiskt korrekt kan fortfarande vara pressetiskt fel, så låt oss ta den diskussionen.

Alla är nog överens om att vårdbiträdet som avslöjar missförhållanden på sin arbetsplats ska skyddas från publicitet. På samma sätt vore det pressetiskt förkastligt att avslöja en amerikansk soldat som läckt uppgifter om övergrepp i Irak.

Utifrån de här två exemplen går det förstås att hävda en övergripande princip om att alla som vill vara anonyma ska få vara det. Den hållningen har uppenbarligen inte ens Åsa Linderborg eftersom hon för ett par år sedan initierade en kampanj för att avslöja vilka som låg bakom författarpseudonymen Kepler, som helt uppenbart inte ville skylta med sina namn.

Och hur ska man se på direktören för företag A som sprider komprometterande information om sin kollega i det konkurrerande företaget B? En uppgiftslämnare kan ha egna, mindre ädla syften än att avslöja oegentligheter. Det kan handla om att misskreditera en konkurrent, om att vilja påverka ett politiskt skeende i en viss riktning, eller helt krasst om pengar. Ett annat exempel; Ska Aftonbladet avstå från att försöka avslöja en politiker som läcker information om pågående asylärenden till nationaldemokraternas tidning Nationell idag av hänsyn till uppgiftslämnaren? Nej, det vore givetvis att smita från sitt publicistiska ansvar.

Att beskriva falangstriderna inom det parti som fick flest röster i höstens val är en viktig publicistisk uppgift. En källas bakgrund och eventuellt även dennes motiv kan också ha ett allmänintresse som motiverar publicering. Ambitionen att komplettera bilden av de socialdemokratiska interna striderna innebär att stå upp för publicistiska principer, inte att rasera dem. Det hedrar Aftonbladet att man skyddar sina källor, men andra redaktioner måste fatta egna självständiga publiceringsbeslut.

När människor samlar mod och går till medier med uppgifter om oegentligheter och övergrepp gör de en självuppoffrande insats för vår demokrati. De förtjänar att nämnas i en helt egen mening och inte buntas ihop med författarpseudonymer eller uppgiftslämnare med oklara egna syften.