Livet utan triggervarning
En Los Angeles-morgon 1973 satt Germaine Greer på Beverly Wilshire Hotel och prasslade med flygpostutgåvan av brittiska The Times. Hennes debutbok, »Den kvinnliga eunucken«, var en världssuccé. Den filmade sluggerdebatten med Norman Mailer om kvinnans frigörelse redan legendarisk.
In klev Frank Zappa och hans fru Gail.
Greer och Zappa kände inte varandra, men inom några minuter satt hon i Zappas Rolls-Royce på väg till Schwabs apotek. Greers pojkvän hade givit henne flatlöss. Det bästa medlet mot det, försäkrade Zappa, var Schwabs blåa salva. Provokatörerna hade funnit varandra.
I höstas talade Greer på temat »kvinnor och makt« vid universitetet i Cardiff. Hon gjorde det trots att tretusen personer, mestadels studenter, krävde att föreläsningen stoppades. Greer betraktar könsbytta transkvinnor som kastrerade män. Den åsikten ansågs så kränkande att Greer inte borde tillåtas tala, ens i ett annat ämne. Arrangörerna stod emot opinionstrycket. När Greer efter föreläsningen fick en fråga om saken, gjorde hon inga försök att släta över:
»Jag anser inte att en kvinna är en man utan kuk. Om du inte plötsligt upptäckte att dina byxor var fulla av blod när du var 13, är det något viktigt med att vara kvinna som du inte känner till.«
Greer är snart 77 år gammal. Zappa skulle ha fyllt 76 i år. Mailer var 84 när han dog 2007. Deras liv är pärlband av förgripligheter och en och annan grovhet. En del är genant, annat briljant, men de är intellektuella av en generation där frimodigheten hade egenvärde. Det brukade ge dem klippkort till universitetsdebatter. Nu är det tvärtom. Såväl i Sverige som i Storbritannien upprättar studentorganisationer allt oftare listor över vad som inte bör sägas. Kulturinstitutioner och medier följer efter.
I Storbritannien växer en motreaktion, rapporterade förra veckans Sunday Times. »Speakeasy«-rörelsen tänker lista ett dussin av samtidens mest kontroversiella idéer och bjuda in studenter till debatt. Vi funderar på att göra något liknande här på Fokus. Förr eller senare tar ju de frejdiga sjuttio- och åttioåringarna slut. Vem ska då försvara det raka meningsutbytet mot puritanska ungdomar?
PS. Även Bowies sämsta stunder var sevärda, som det här.
