Ljus i förorten

När det var oroligt i den välmående villaförorten Fiskebäck utanför Göteborg beslagtog polisen knivar och tillhyggen och grep några av de flera hundra ungdomar som drog genom samhället. I medierna beskrevs det hela kortfattat som ett urspårat halloween-firande, inte allvarligare än en samling pojkstreck.

När ett hundratal ungdomar strax därpå drog fram i miljonprogramsområdet Hjällbo krossades en ruta på en spårvagn och ett skyltfönster till en bank. Inga vapen, inga gripna – men medierna målade upp bilden av ett vilt upplopp.

Röda Korsets ungdomsförbunds mediegranskande organ Quick Response lyfte fram händelserna för att illustrera att medierna använder olika glasögon beroende på vilken del av verkligheten som beskrivs. Det har gått några år sedan dess men de eländiga förorterna fortsätter att vara en etablerad medial genre. Exotisk. Obehaglig. Och så svårbegriplig att en morgontidning i veckan till och med såg sig nödd att gå till den akademiska världen med sin fråga: »Varför fortsätter bränderna?«

Forskarna pratade om utanförskap och pyrande frustration. Ett något utvecklat svar kunde ha handlat om ilska över att intresset uppstår när förortsfolk följer de dramatiska spelreglerna och gör något våldsamt. Normaliteten däremot, den bryr medierna sig sällan om.

Till slut blir mörkret så kompakt, att man är tvungen att slå eld på en tändsticka för att synas.